söndag, augusti 31, 2014

jag börjar förstå det där med småbarnsåren.

Så börjar då även jag bli förkyld. Den senaste veckan har resten av familjen varit halvdöende i en förkylning. Vi har alla sovit som krattor och de sjuka har varit väldigt sjuka på riktigt. Före dess var det en tand som skulle spricka upp som gjorde att vi hade härliga nätter där barnet grät i en två, tre eller fyra timmar på raken ungefär. Och före det var det allmänt gnällig sömn ett tag. Räknar med att det lär bli minst en vecka till av knasig sömn (för det här är icke här för att stanna, hör ni det? ICKE), men är redan så förbannat imponerad över alla ensamstående samt de som konstant har det såhär illa med sömnen. Att ni inte slår ihjäl random människa i kön på ICA är imponerande.

2 kommentarer:

Anna Granström sa...

Krya!

Kan säga att jag var för trött för att slå ihjäl någon under det första kanske 1,5-åren. Annars hade jag kanske gjort det.

egoistiska egon sa...

Där har du ju en väldigt viktigt poäng: tröttheten slår ut orken att döda.