
Vi promenerade bort det mesta av bakfyllan och hamburgaren genom att traska Östermalm-Vasastan-Norrmalm-Gamla Stan-Djurgården-Östermalm. Inklusive matstopp, fikastopp, våffelstopp, shoppingstopp och att Djurgårdsfärjan ångrade sig tre sekunder innan den skulle lägga till så tog det fem timmar. Eftersom jag dumt nog hade åtagit mig att ha jour på jobbet ett par timmar så fick jag skippa det här med att vila sig eller ta något stärkande innan nya bravader tog vid. Det blev taxi till Cirkus där korvkillen utanför blev min och min mages räddning. Vi hann precis in tills Bell X1 spelade My First Born For A Song. Damien var fin. Jag tycker om när det är annorlunda, när det jammar loss och blir konstigt bra och när det faktiskt inte är för mycket av det konstiga eller jammandet. Vet att alla de andra inte delade min åsikt, men jag gillade det. Mycket. Kanske för att de toner som jag gråtit mest till i mitt liv äntligen fick en finare betydelse än som ackompanjemang det apatiska tillståndet på golvet i mörker. Det luktade rökelse också. Mycket. Var Lisa Hannigan var låter jag andra spekulera om, men hon fattades. Jag har sällan sett en så mörbultad skara efteråt. Bakfyllan, allt gående och stående blev en mycket dålig kombination. Vi var trötta. Vi skulle gå hem efter endast en öl. Efter många fler öl än en på Cirkus där även herrn i huset (Damien Rice) gled omkring och var väldigt liten och förbandet befann sig kom vi hem. Då knäcktes istället Bacardiflaskan. Jag skulle fota min fina K med fina J eftersom de köpt t-shirts med samma tryck. Bacardin och mörkret gjorde det hela till en perfekt bloggbild eftersom jag omedvetet lyckades kapa deras huvuden. Men det är väl precis så man ska göra när det ska visas kläder i bloggar? När groggvirket var slut och bacardiflaskan nästan tom fick Göteborgarna för sig att hälsa på min granne som också verkade ha efterfest. De blev nog lika rädda för varandra allihop, eftersom de kom tillbaka ganska kvickt, utan cola. Vi löste det hela med att dricka White Russian i sängen precis innan vi skulle somna. Det var ju smart.
Hur de andra i sällskapet överhuvudtaget klarade av att ta sig upp klockan 7 (uppskattningsvis max två timmar efter att sista slurken dracks) dagen efter är för mig en gåta. Jag och K rullade motvilligt ur sängen vid 13. Andrew Bird på Kägelbanan på kvällen kändes väldigt passande. Det verkade vara en konsert dit många gick ensamma. Tanten som satt i palmen i väntan på att kalaset skulle börja var därför kanske inte så konstigt som det först verkade. Trots att herr Fågel och trummisen inte var helt glada då flygbolaget slarvat bort både deras utrustning och kläder var det fint. Jag blundade till största delen av tiden och flöt ut till en klump i Ks knä. Har redan sagt det, men säger det igen. Det var fint. Hela helgen var fantastiskt fin.