onsdag, maj 30, 2007
tio veckors hårklyveri är över.
söndag, maj 27, 2007
men hästar tycker jag om.

torsdag, maj 24, 2007
stoppa klockan.
onsdag, maj 23, 2007
skräckblandad förtjusning.
Det står webbredaktör i min nya mailsignatur. Den är internationell eftersom jag fanimej är webbredaktör för tre länder på en och samma gång. Det har jag inte riktigt förstått förrän nu. Idag skickade jag mail till min närmsta chef med vänligt ställda krav. Jag vill ha en ny bildskärm, ny version av photoshop och indesign och lite annat smått och gott. Sådant som jag behöver för att kunna utföra mitt arbete. Nu är livet som fattig och tacksam student snart slut. Jag ska bara lämna in uppsatsen först.
tisdag, maj 22, 2007
dagens populärkulturella inlägg.
Jag skriver inte så mycket som jag vill eftersom tiden går fortare ju fler dagar som passerar i mitt liv. Men trots det hinner jag läsa lite, och det efterlängtade pendlandet gör även sitt till. Och bättre ska det bli. Oryx & Crake är fantastisk. Jag älskar böcker med 1984-tema, och de som i dagsläget är snäppet bättre måste jag älska lite mer. Det är så trovärdigt att jag nästan inte blir rädd. Det är några veckor sen jag slog igen pärmarna till Tillsammans är man mindre ensam nu. Jag får tänka lite extra för att minnas den. Först retade jag mig på den svenska översättningen. Sen retade jag mig på att den kopierat Amelie från Montmarte-känslan lite väl mycket. Sen gick det i en rasande fart och jag tyckte om det jag läste. Men idag minns jag det inte så mycket mer än att det var en fin bok. Den fastnar inte. Lika minnesvärd som kriminalromaner, och kanske det var därför den sålt som smör i solsken? Kanske hade jag för höga förväntningar. Förväntningarna var ganska höga även på Extremt högt och otroligt nära. Det var ömsom glädje och ömsom hugg i magen. Jag har då aldrig läst något skönlitterärt som har ett grafiskt formspråk på det här sättet. Det är häftigt. Och innehållet är så fint och bra. Läs för guds skull, läs!
Lika mycket som jag älskar snygga ordvändningar älskar jag vackra filmer. The Fountain hamnar högt på vackerhetslistan. Bra är den också.
måndag, maj 21, 2007
inte ett enda par högklackade?

tisdag, maj 15, 2007
måndag, maj 14, 2007
vad gör vi härute?

Ofta önskade jag att ingen skulle sätta sig bredvid mig i bussen. Ofta var det inte heller någon som gjorde det. Jag fick titta ut på träden i skogen och på åkrarna och tänka tankar som behövde tänkas innan jag klarade av andra människor den dagen. Femton minuter tog det till skolan. Plus tiden att ta sig till busshållsplatsen vid asfalten 1,8km bort.
När högstadiet tog slut och gymnasiet tog vid i en stad istället för en liten ort blev resan längre. 1,8 km på grusväg skulle fortfarande avklaras, likaså de femton minutrarna i bussen. Men sen var det ännu en till buss, som tog femton tjugo minuter ytterligare. Tråkigare väg och jag fick sällan sitta ensam. Men träden var utanför fönstret och tankarna kunde ofta tänkas ändå.
Så tog gymnasiet slut. Dagen efter var jag mitt i den största staden i Sverige. Gångavstånd. Tunnelbanestationer. Så nära som möjligt var plötsligt bästa möjliga. Jag hade gångavstånd till jobbet det första året. Två tunnelbanestationer till Universitetet. Det stressade mig. Tankarna hann inte tänkas och inga träd hann tittas på och andras närvaro var för tydlig för snabbt. Så började jag jobba på andra sidan stan och plugga på pendelstågsavstånd och trodde att det var bättre. Det var bättre, men fortfarande inte bra. Det har jag inte förstått förrän nu. Nu, när vi bor där andra fnyser och säger Vad gör ni därute? och Varför hamnade ni där?
När jag går till tunnelbanan känner skorna grus. Näsan passerar äppelblom och hägg och nyklippt gräs. Jag ser träd och grönt nästan så långt ögat kan nå. På tunnelbanan får jag sitta själv vid ett fönster och titta på träden utanför och tänka tankar jag aldrig hinner tänka annars. Jag hinner läsa, jag hinner bläddra på ipoden, jag hinner bli trött igen och jag hinner allt det jag saknat så oändligt under så många år utan att jag förstått det själv. Jag älskar att pendla. Jag behöver pendla. Jag behöver avstånd och tid för tankar och träd. Jag behöver bo där stora björkar slår ut vid just den här tiden på året så jag kan klänga mig mot stammen och fotografera det som är bland det vackraste jag vet.
tidsfördriv.
Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
"Underliga" saker om mig:
1. Jag är väldigt matkänslig, antagligen på grund av för hög ämnesomsättningen, vilket leder till konstiga effekter i kroppen. Exempelvis blir jag, för ovanlighetens skull, väldigt tyst när jag är hungrig. Har extremt svårt för att prata och svara på tilltal då, även om jag mycket väl hör vad alla säger.
2. När jag sen äter så lämnar jag alltid kvar något på tallriken. Alltid. Det är ofta den sista brödkanten som jag höll i när jag åt mackan, lite makaroner, en halv köttbulle eller något annat som jag bara inte kan äta upp.
3. Lypsyl är en så kraftig drog för mig att jag inte ens räknar det som en drog utan en del av mig. Det är ingen idé att ens överväga att vänja mig av med det. Om det inte finns en lypsyl bredvid sängen när jag ska sova eller en i fickan när jag är vaken så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
4. Jag har haft ett sår i ena näsborren i snart ett halvår. Innan dess hade jag ett sår i andra näsborren i någon månad. Detta beror på att jag snyter mig ofta eftersom jag har väldigt mycket snor i näsan hela tiden. Utan att vara förkyld. Eller så är det inbillning.
5. Min blodcirkulation är värdelös. Jag har förfrusit fingrar och tår flera gånger och det räcker med att jag är utomhus i fem minuter i 5 PLUSgrader för att jag ska få vita fingrar eller tår. De ser döda ut då.
6. Trots att jag har varit student i fyra av mina sex år här i Stockholm har jag aldrig varit på Kungliga Biblioteket, som jag dessutom bott ett stenkast ifrån. För någon vecka sen var det första gången jag var på Stadsbiblioteket.
Och de som blir utmanade av mig är:
INGEN!
torsdag, maj 10, 2007
mamma börjar bli kaxig.
From: egon
To: mamma
Sent: Wednesday, May 09, 2007 10:02 AM
Subject: Vår fasta telefon fungerar nu! /E&K
----- Original Message -----
From: mamma
To: egon
Sent: Wednesday, May 09, 2007 11:14 AM
Subject: Re: Vår fasta telefon fungerar nu! /E&K
Kul med mail utan text!
Men du hade ju förståss skrivit meddelandet i rubriken, så det får väl gå för den här gången :-)
välkommen linus och välkommen zen!


Att äta frukost, lunch och middag framför tvn ska vara något lyxigt. Inte något som händer varje dag, året om i sex års tid. Maten vevas in så fort det bara går för att slippa sitta lutad över det alldeles för låga soffbordet. I sex år. Nu är det slut. Stolarna inhandlades i söndags, bordet leverades igår. Utan att vi sett kombinationen live innan vi betalade så blev det precis så bra som vi tänkt oss. Fina stol-Linus och fina bord-Zen. Vi åt fiskpinnar och potatismos som premiärmiddag och det var bra underligt att plötsligt se K när vi åt, istället för att känna armbågar. Imorse läste jag hela tidningen utan att behöva använda båda händerna för att bläddra. Vårt nya hem är nu än mer ett hem.
onsdag, maj 09, 2007
petter har rätt.
Jag visste att man inte kunde lita på dig ;-). Det får vara så. I måndags skrev jag på papper och sa upp mig och äntligen äntligen är det som jag vetat om i flera veckor officiellt. För ett kontrollfreak känns det underbart, utöver det faktum att jag fick jobbet. Den här bloggen har på senaste visat väldigt tydligt att jag är väldigt bra. Men det blir lätt så. Det går bra nu.