egon 2.0

För en dryg timme sen var jag blond-ljusröd-gråhårig (ja, jag är tjugofem och min frisör hittade de första gråa håren för fyra år sen). Nu är jag brunett. Jag kikade mig nyss i spegeln ett par gånger och drog i före detta blonderade slingor och suckade om att jag kanske hade missat lite här och kanske skulle färgen ha varit i längre och kanske ser det helt hemmagjort ut eller så kanske ingen jävel märker att vanemänniskan plötsligt gått och bytt hårfärg efter flera år. Blir så orolig. För lite hårfärg. K sa att jag var så fin så fin och att allt blir bra, eftersom jag är så fin. Och det är klart att det blir bra, jag har bara väldigt svårt att hantera förändringar innan jag blir varm i kläderna (eller hårfärgen). Hur fjantigt små förändringarna än är. Vi får se om någon kommenterar imorgon på jobbet. Det jobbar åtta killar på mitt jobb just nu, och ungefär 40 tjejer. En majoritet av de få killarna jobbar på min avdelning, där jag är ensam tjej. Att ta eventuella uteblivna kommentarer personligt kan jag nog därför inte göra. Dessutom är förändringarna fanimej alltid störst för en själv. I flera veckor samlade jag mod för att våga klippa av mig en decimeter hår. Efteråt såg ingen att jag hade gjort det, förutom T (tack!). Jag har ju nya skor också. Dyra, fina. De vill jag helst börja använda redan imorgon, för jag har aldrig förstått poängen med att köpa något nytt och sen låta det samla damm i en garderob eller en hylla innan det används. Men jag kan nog inte använda dem förrän tidigast till festen på lördag. För mycket förändringar samtidigt. Plus att jag är rädd för att använda nya skor. Jag och nyinköpta skor går sällan bra tillsammans. Men det är inte intressant, egentligen. Tänk om någon kräks i mina nya skor på festen? Nu ska jag se på min nya hårfärg i spegeln, igen. Förresten stod det en champagneflaska på mitt skrivbord imorse, så att jag missade champagnen förra veckan gjorde tydligen ingenting – tvärtom. En hel flaska bara till mig. Hej minneslucka!

min önskan blev sanning.

Baumbi hade rätt och nu har jag köpt biljetter och är lycklig! Jag köpte innan räkningarna var betalda, för då slipper man alltid undra om pengarna verkligen räcker. Men nu är de betalda och jag hoppas jag har råd att köpa de finfina skorna jag såg idag imorgon, men det ska nog gå det med. Det blir en konserthöst det här, precis som förra hösten. Snarlika, eller samma, artister dessutom. Anna Ternheim på fredag, i november blir det Kent och Editors. Om mamma får bestämma blir det även Bruce. Lägg till alla skivsläpp som Hard-Fi, Ian Brown, Kent och en drös andra. Det känns faktiskt kul med höst. Och det kommande vintern, för förra årets vinterjacka är fortfarande snygg.

till den som undrar.

Jo, först så jobbade jag arslet av mig. Sen sov vi i 3 h och så åkte vi till Arlanda och vidare rakt ut i Atlanten en vecka. Himla fint och väldbehövligt. Men nu är vi hemma igen, och även om det inte verkar ha hänt ett skit mer i Sverige på en vecka än att hösten har kommit och att jag missade champagnen på jobbet så känner jag mig lite stressad. Livet med flipflops och solglasögon fastklistrade på kroppen är något mer behagligt. Även om det är skönt att vara hemma igen.

sockerbagarn vill ha katt.

Mitt drömyrke när jag var trefyra var att bli sockerbagare. Jag ritade en teckning på en rosa sockarbagare som satt på väggen i köket länge, länge. Både det rosa och sockerbageriet försvann med åren. Men sen dess har jag också haft väldigt svårt att veta vad jag önskar och drömmer om i ett lite större perspektiv. Nu när jag åtminstone börjar närma mig det som kallas för vuxen så verkar det som att jag trots allt vetat hela tiden, men att jag varit lite lätt trögfattad. En av mina favoritlekar var att göra egna tidningar. Jag skrev inget, jag ritade väldigt lite själv. Istället tog jag helt enkelt andra tidningar och klippte och klistrade och gjorde om som jag tycker det skulle vara, i en helt ny tidning. En egen produktion, så att säga. Och det är ju faktiskt nästan det jag gör idag, fast jag inte gör någon tidning.

Så hade jag ju faktiskt drömmar om livet, hur det skulle se ut när jag blev vuxen eller bara om jag levde ett annat liv precis just då. Jag skulle ha djur. Hund, katt, flera katter, kanske en häst. Min bror var allergisk. Supderduperallergisk. Han åt femton mediciner om dagen eller så. Alarmklocka på armen och otaliga sjukhusbesök. Jag ville ha djur. Mjukt, fluffigt, älskar bara mig. Tjatade mig till att få börja rida hos mina bästa vänner, där alla andra red men det var ändå inte en ridskola. Fick börja rida, på strikta villkor så inget som kunde göra min bror sjuk skulle smita in i huset. Dagdrömde om att jag bodde på en stor gård full med hästar, hundar och katter, där inga allergier fanns. När jag inte kunde sova tänkte jag på hur vår gård skulle se ut med djur. Var hagarna skulle finnas. Var jag skulle ha min terrängbana. Var stallkatterna skulle sola sig i solen. Jag började rida mer och mer. Mina vänner i stallet fick alla egna hästar, en efter en. De tränade för bra tränare, tävlade i hoppning, tävlade i dressyr, red SM sjuhundraförtiotvå gånger, tävlade i ponnylandslaget utomlands. Jag var med som stallskötare och tittade på och önskade. Tävlade på lånade hästar max en gång per år. Så vann jag ett klubbmästerskap i stilhoppning och skulle tävla distriktsfinal. Men ägaren till hästen lät mig inte. Jag fick aldrig någon egen häst. Slutade rida i nionde klass, det var inte lika roligt längre. Hade kaniner i några år, men de kunde bara vara utomhus och blev aldrig tama sådär att det gick att gosa med dem. Var kompis med hundarna och katterna i stallet, men det var inte mina. Promenerade med mina kusiners hund så fort de hälsade på farmor, och låtsades att det var min hund.

Idag finns det inte lika mycket allergier i familjen. Mamma och pappa har en katt som bor utomhus och i pappas uppvärmda arbetslokal. Om den skulle vara inomhus skulle inte min bror kunna vara där, och övriga familjen skulle säkert utveckla starkare allergier än de som redan finns. Om jag skulle skaffa katt, för gud i himmelen så jag vill skaffa en katt, ekar mammas ord om Då är risken enormt stor att du också blir allergisk. Jag vet att hon har rätt, och jag skulle aldrig kunna sätta min önskan att ha ett djur framför min egen familjs, och snart mitt brorsbarns, hälsa. Men det gör inte det hela mindre smärtsamt. Det är ju nu, när jag äntligen bor någonstans där det faktiskt skulle vara praktiskt möjligt att ha en katt, eller en hund, och när varenda granne har en katt eller en hund, som jag inser att jag alltid alltid alltid alltid velat ha ett mjukt, fluffigt djur som bara älskar mig. En katt eller en hund. Helst katt.

Så dyker det upp något ibland som ger hopp, en tidningsartikel eller någon som berättar att det finns allergifria hundar och katter och hästar. Så försöker jag kolla upp det hela och det slutar alltid med samma sak – de är inte allergifria. Det är bara färre allergiker som reagerar kraftigt på dem. Det är ingen garanti. Jag vill ju bara ha en katt. Som kan bo här och ligga i sängen med oss när vi sover och blir glad när jag kommer hem från jobbet och som spinner och river sönder tapeterna. Tillsammans med den andra katten. För vi ska ha två katter.

Mjuka, fluffiga.

jag behöver britter för att må bra.

När jag blir kär i ett band eller en låt, vilket händer kanske max 4-5 gånger per år,
då blir jag kär. Så in i helvete. All annan musik jag tycker om får stå i skymundan. Är fortfarande ganska besatt av att lyssna på My first born for a song med jämna mellanrum. Men nu är det brittiska (såklart) Editors som gäller. Det har jag nämt tidigare, men det lär fortsätta ett tag till. "The weight of the world" är makalöst bra. Repeat repeat repeat. Och texten, jag kan erkänna att jag inte är någon låttextmänniska, men här går det liksom inte att undgå och hejochhå vad vackert det är. Kom till sverige och spela snart snart tacktack. Lyssna lite, även om ni bara lyssnar lite, och bli lite kära ni med.
Världen behöver kärlek. Världen behöver Editors.

saker jag inte förstår.

1. hur kan en person med fri vilja ha de sk foppatofflorna på sig?
2. hur kan en person vilja ha rosa/snorgröna/orangea/skrikblåa extremt fula tofflor på sig?
3. hur kan halva jävla sverige, och säkert övriga länder runtomkring, ha de sk foppatofflorna på sig?

Kom förihelvete inte och säg att de är sköna och det är anledningen, i så fall skulle ju eccoskor sitta på varenda människas fötter.

äntligen!

I januari kommer jag att kunna titulera mig faster på riktigt, utöver plastfasterskapet. ÄNTLIGEN!

Jag kommer bli världens bästa faster.

anteckningar, del 2.

(Del 1)
Tjugofemte juni.
Deon som ska hindra vitt på svart fyller sitt syfte som förhindrare av vitt. Enbart. Jag stinker svett. Bra köp. Men det spelar inte lika stor roll längre, idag fick jag första lönen. Många siffror. Gahahalet många siffror. Så blir jag lite lycklig och vill dansa glädjedans. Så inser jag att jag nog kunde få än mer lön om jag bara hade varit lite smartare vid anställningsintervjun. Eller så är det bra, för om jag får för mycket pengar kanske jag tappar kontrollen över slantarna och slutar som deltagare i Lyxfällan. Det är min skräck. Jag är inte ekonomisk, jag är kontrollfreak. Fast jag måste erkänna att jag är rätt jävla bra på att ha kontroll på precis allting.

Tjugosjunde juni.
Men det är ju inte lätt det här. Jag vet inte var gränserna går. Jobbar som att någon blänger över min axel. Konstant. Antagligen är det inte många gånger per dag någon tittar över min axel. Men om jag tänker att någon tittar över axeln varje sekund så har jag inget att dölja de sekundrarna det verkligen gäller. Kontroll.

Tjugoåttonde juni.
Det regnar. Det är skönt när det regnar. Då behöver jag inte känna att jag måste vara ute i solen och göra saker. Igår såg vi Flight 93. Jag trodde den skulle vara dålig, men herrejävlar vad jag grät. Så grät jag ännu mer och brölade om att jag inte klarar av att stanna på mitten, stanna där det är sunt. Antingen upprepar jag allt som ska göras i mitt huvud till den grad att det tar över all annan hjärnkraft. Upprepar för att inte glömma. Eller så oroar jag mig för att jag ska glömma något när jag inte upprepar det i mitt huvud.

Trettonde juli.
Fredag den 13:e. Mitt linne är vitt och urtvättat så naveln säkert syns. Orka bry mig. Jag måste välja mina krig.

Sextonde juli.
Jag är bra på att rynka ögonbrynen. Det är för varmt på tunnelbanan hem. Det är för varmt för att det ska kännas ok att jobba. Jag är likblek, fast jag inte känner mig likblek. Undrar hur blek jag är när jag även känner mig likblek? Vill åka utomlands.

Sjuttonde juli.
Dagen för avkoppling trodde jag. Haha. Spänd som en stålfjäder. Allt går fel när jag är såhär. Hjärnan blockas. Hur kan det vara så att brorsan inte fick ärva någon stress från varken mamma eller pappa, och jag istället fick bådas? Det är inte rättvist. Jag är så rädd att göra fel. Orolig för skitsnack om att jag är dålig. Orolig för att jag gör fel och missförstår. Orolig för att jag inte ska hinna klart. Orolig. Stålfjäder.

Artonde juli.
Så fort det svänger. Avståndet mellan avgrundsdjup och lätt moln är maximalt en natts sömn. Det finns en touch av manodeppressivitet. Som Marwin. Fast han är bara ledsen. Jag är glad idag. Rentav lite lycklig.

två av alldeles för många olästa.

Har läst många som skrivit att de börjat läsa Orhan Pamuks Snö, men jag har nog missat om någon bloggat efter läsningen. Det var kanske inte världens smartaste drag av mig att läsa den på tunnelbanan till och från jobbet. Det händer extremt lite, egentligen, på 500 sidor, och språket är inte direkt flytande. Men jag är glad att jag tillslut läste ut den då jag tyckte om den. Ändå. Kanske främst för att den gav en inblick i något jag själv inte kände till alls. Bättre tunnelbaneläsning var däremot Lagerlöfs Mårbacka. Lagom lättsmält, lagom historiskt, lagom långa kapitel, lagom med kärlek till sin uppväxt. Dock hade jag kanske väntat mig mer omvälvande läsning, liknande Kejsarn av Portugallien. Nu måste jag bara välja vilken av de 20-talet böcker som jag har olästa hemma som ska bli läst. Beslutsångest. Och så vill jag hinna läsa lite mer, så bokhögen minskar så att jag kan köpa nya. Prioriteringsfråga antar jag, och ganska ofta är det tyvärr lättare att hamna framför kanalerna vi egentligen inte har än att läsa. Eller dricka öl, som jag ska göra ikväll.

juli.