måndag, juli 31, 2017
att tänka som blondinbella.
Igår kunde vi ändå pricka ett par timmars barnvaktande hos farmor då han mådde ok pga febernedsättande. Vi åt mat och satt på klipporna och pratade. Det var guld värt.
Jag försöker att inte oroa mig för mycket för hans tillstånd. Eller tänka för mycket på allt vi skulle gjort den här sommaren som nog inte blir av. De där minnena han kanske skulle haft som vuxen.
Googlar sönder mig på resor i höst som passar vår budget, lite värme och mitt späckade jobb-res-schema i höst. Det är svårt att hitta något.
Försöker verkligen tänka att det kommer fler tillfällen. Men ibland är det svårt. Vi hade behövt de här veckorna tillsammans som nu bara blivit sjukdomar och elände. Det känns ledsamt.
torsdag, juli 27, 2017
semestersjuka.
Nåja. Imorgon är det tänkt att jag och K ska tillbringa ett dygn på en fantastisk ö där det knappt finns folk. Älskar det stället (Örskär om någon vill ha ett bra tips). Hoppas bara barnet är i ett sånt skick att vi hönsföräldrar tycker det känns ok att lämna honom ett dygn.
I övrigt är det i alla fall trevligare med sjukdomar i familjen på landet än i stan denna årstid. Vi kan åtminstone vara ute i solen och pyssla med lite grejer (rensa ogräs, tvätta fönster etc) i försöken att inte tänka på att vi borde vara på en badstrand just nu. Eller förresten, alla sjukdomar är inte bättre på vischan. Tidigare i somras blev jag magsjuk när vi var här. Att mitt i natten behöva ta sig 50 meter till mulltoan som magsjuk är icke att rekommendera. Jag svimmade. ✌️
Okej, slut på sjukdomsbloggande för idag. Nu håller vi tummarna för att det inte blir mer sjukdomar, läkar- eller akutbesök på ett tag. Tack. Och så ska jag fundera ut roligare saker att blogga om. Är pepp på att börja blogga mer frekvent igen!!!! DET har jag iofs sagt många gånger senaste åren. Nåväl. Slut på dagens inlägg sa jag ju. Slut. Hej!
fredag, juli 21, 2017
det ofrånkomliga.
Jag är ju ändå snart medelålders nu, trettiofem år gammal. Mina föräldrar är inte unga längre. Klart tanken har slagit mig, mer än en gång, att det kommer en dag då de inte finns längre. Vi är också ganska rationella i min ursprungsfamilj, och pratar om sånt ibland. Det blev ändå chockartat och panikslaget när jag fick det där telefonsamtalet som jag varit så rädd för. Som vi väl alla är rädda för. Samtalet om att något allvarligt hade hänt. Ambulans. Hjärtinfarkt.
Jag tog tåget till Uppsala mitt i natten. Satt med på akuten, körde hem den andra föräldern. Trots att vi redan då visste att det här nog skulle gå bra ändå blev det ett sånt jävla brutalt uppvaknande. Dagen efter vankade jag omkring i deras trädgård och grät. Behövde våga tänka känslorna att det en dag blir såhär - att det bara är en förälder som är där. Permanent. Det var så jävla tyst, så tomt. Så vidrigt avgrundsdjupt hemskt att tänka på.
Men det gick bra. Båda föräldrarna är hemma igen. Men jag vill aldrig göra om detta igen. Och jag vet att jag måste, förr eller senare.
söndag, juli 16, 2017
sommaren 2017.
Men, vi försökte tänka att eftersom det här blir väldigt billiga fem veckors semester trots att vi hänger i Stockholm, Österskär, vid havet, vid gnällbältet och mitt i skogen i Uppland så skulle vi kunna lägga pengarna på en billig resa i vinter. Jag har ännu inte hittat någon solresa som inte kostar sjukt mycket pengar (tidigare gånger vi varit i typ Thailand har jag bokat i mars/april till året efter). Så dök en resa upp och jag bokade rätt snabbt eftersom det går att avboka inom fem dagar utan kostnad. Enter: beslutsångest deluxe. Lanzarote i december känns rätt osäkert vädermässigt och det är inte så kul att sitta på ett hotellrum om det är femton grader och regn. Ehrm. Såatte, nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med den där resan. Eller om vi ska åka någon annanstans. Thailand, Mexico, Västindien och allt sånt där är lite för sent att boka billigt. Dubai kanske? Eller någon helt annan stans? Beslutsångest.