ett år senare.

Jag snyftade i pappas tröja. Du kommer ta livet av dig om du fortsätter såhär. Ringde ett samtal och sa som det var. Högt. För första gången. Jag satt på trottoaren utanför läkaren och tårarna rann samtidigt som jag skrev ner det hon sagt. Hade redan börjat glömma. I handen fanns två recept, som skulle bli näst intill outnyttjade, och en remiss till några som kunde hjälpa. Allt föll. Inåt. Och det blev tomt. Hyperventileringen ville aldrig sluta och tårarna var oändligt många och tomheten blev bara större. Insikt är hård som betong. Jag önskade att tiden skulle gå så fort som den aldrig gått förut. Eller att tiden skulle stanna, för alltid och aldrig kännas mer. Men tiden gick precis som vanligt och de som skulle hjälpa började så småningom hjälpa. I tre timmar pratade jag och hade slang i näsan och sladdar över halva kroppen. Det här har alltid funnits sa jag. Alltid. Det har bara blivit för stort. En av de som skulle hjälpa sa att min hjärna aldrig var still, det såg hon på monitorn som sladdarna över halva kroppen var kopplade till. Och när jag pratade frågade hon hur jag stått ut. Hur har jag klarat mig så länge? Så sa hon att Det kan bli bättre, du kan få må bra igen när jag sa att bland det värsta är att det aldrig känns som att det kommer bli bättre. Att avgrunden bara blir större. Jag trodde inte på henne. Idag tror jag på henne. För hon hade rätt. Och fler hjälpte. Andas. Massage. Prat. Andas. Massage. Prat. Prat prat prat och andas. Massage. Prat. Insikt. Förståelse. Bearbetning. Lära om. Som att lära sig skriva med höger när man varit vänsterhänt hela livet. Öva. Min envishet stjälpte och hjälpte. Sen kom K. Innan han förstod, innan jag själv förstod, innan han lärde sig och innan jag lärde mig fick han stå ut med så mycket. Gråt och ilska och hårda ord och han höll sig kvar och kramade trots att jag slog. Det gör han fortfarande. För det är inget som går över. Som läker och blir bra. Det kommer alltid att finnas med mig. Men det är annorlunda nu. Nu ler jag på utsida och insida samtidigt. Ett år har gått.

egon nyfiken.

Efter att ha spelat Sim City till 02.30-snåret natten mot söndag så var det inte helt konstigt att jag sov ganska gott fortfarande strax efter 10 på förmiddagen igår. Tills man hörde sirener i antågande. Sen slutade sirenerna. Sen hörde man nya sirener och en bil som sladdade in så däcken tjöt. Jag kravlade mig upp ur sängen och nappade åt mig en t-shirt för de naknaste delarna av kroppen och kikade ut genom balkongdörren. K’s balkongdörr, det lär dröja innan jag får en egen. Hej poliser! På gräsmattan nedanför balkongen stod fyra poliser och två polisbilar. Två av poliserna tittade på mig men frågade en annan person på en annan balkong om de Sett något? och Där måste det vara för där är det ett trasigt parasoll och så pekade dom på andra änden av huset. Men mig frågade dom ingenting så jag gick in igen. Öppnade dock dörren lite mer och satte mig på en stol innanför för att kunna höra vad dom sa. Man måste faktiskt få tjyvlyssna ibland. När jag kikade ut nästan gång var det sex poliser och en polisbil till och de skrattade och dunkade varandra i ryggen. Tills de satte sig i de tre polisbilarna igen och åkte iväg. God morgon! K kallade mig för så jäkla nyfiken! hela morgonen och fnissade. Jag undrar mest varför han verkar ha en tradition av att bli väckt av poliser. Men jag älskar honom ändå.

förlåt.

Jag mår lite dåligt för att jag har varit så usel på bloggandet, både gällande kvalitet och kvantitet. Men det är väl fortfarande sommar, så jag skyller på det. Så länge.

gud så svårt.

Boka långweekend i snorvarma Paris för helt ok pris eller våga vänta ut en sista minutenresa trots att priserna är allt annat än bra just nu? Hej beslutsångest!

zzz.

Jag har börjat jobba igen. På mitt nya jobb alltså, som varit mitt nya jobb nu sen mars. Men det känns fortfarande som jag är ny här. Tanken var att jag skulle jobba några dagar hit och dit under augusti, men nu ska jag tydligen jobba heltid i drygt två veckor. Himla trevligt för plånboken, men herregud så trist det är just nu. Aktiviteten är lägre än lägst och jag orkar verkligen inte göra saker annat än i snigelfart. Har man tur så fläktar det från fönstret en gång i timmen så man får lite syre. Lite. Så jag ska nog försöka gå hem snart, om jag inte hinner somna sittandes först. Nu orkar jag inte skriva mer.

skitigt.

Jag inväntar tillfället då kombinationen av en ledig eftermiddag med dåligt väder plus pigghet och lust att städa lägenheten infinner sig. Förra veckan fick jag visserligen ett ryck och skrubbade toaletten så den sken, men i övrigt har jag ingen vidare tur.

kreativt skrivande.

I höst är det ju tänkt att jag ska läsa kreativt skrivande. Eftersom jag läser program och har tagit alla poäng man ska och jag inte vet någon annan från min klass som ska läsa kursen så borde det verkligen inte vara några problem att få den ”reserverade förtursplatsen” som vår programsekreterare bokade åt mig i våras. Men jag skulle bra gärna vilja veta att jag verkligen har fått den också. Har försökt maila programsekreteraren i fråga, men hon svarar ju aldrig. Gud så roligt det vore om det nu visar sig att jag inte får platsen då jag nyss såg att jag hade kommit in på mina betyg om jag sökt kursen vanlig väg. Eller inte. Måste vara ganska stor skillnad i antalet sökande då jag kollade förra årets antagningsstatistik för samma kurs och då hade jag antagligen inte haft skuggan av en chans att komma in. Nåja, bara tanten kan svara på mitt mail så jag kan känna mig lite lugn. Det verkar ju så KUL!

Delkurser
1. Idé och uttryck, 6 poäng
Delkursen upptas av grundläggande kreativa skrivövningar och moment som dramatiskt berättande,persongestaltning och stilexperiment. Förhållandet mellan muntliga och skriftliga uttrycksformer belyses. Vidare ingår skriv- och skrivprocessteori, med tonvikt på inventiofasen samt en översikt över föreställningar om kreativitet genom historien.
2. Prosaövningar, 6 poäng
Delkursen innehåller genrebestämda skrivuppgifter, med inriktning mot såväl fiktion som faktabaserade texter. Textkritik och textanalytisk teori och metod studeras parallellt.
3a. Essäskrivande, 4 poäng + 3b. Essä-examination, 4 poäng
I denna delkurs ges studenterna tillfälle till reflexion över förhållandet mellan text och tanke genom essäistiskt skrivande. Stoffsamling och idégenerering övas med utgångspunkt i retorikens topiklära som ett medel för kreativt tänkande.

på landet finns det djur.

och alla förstår säkert att man ser bättre om man klickar på bilderna, precis som vanligt.

tillfällig sommarvikarie.

Just nu är jag sommarvikarie på mitt gamla extrajobb. Började i måndags och slutar på måndag. Sex dagars arbete mellan 9-13 är lagom. Det är skönt att vara helt själv på ett kontor. Matresterna från gårdagens lunch har jag ställt bakom ryggen för att slippa se. Det är inte skönt att vara helt själv på ett kontor när det ringer på tre linjer samtidigt och allt helst skulle ha varit gjort för en halvtimme sen. Men det händer i så ofta som tur är. Jag gäspar mest, mailar kunder, pratar med budfolk och restaurangfolk, lyssnar på p3, skriver ut olika papper som jag lägger i en hög som jag ska sortera senast på måndag och säger Den som är ekonomiansvarig är tyvärr inte här just nu, kan jag ta ett meddelande? när sura ekonomimänniskor ringer och klagar för att jag skickat betalningspåminnelser till dem och så surfar jag runt en hel del. Idag är jag iofs mest trött. Dessutom har jag svårt att bestämma mig om det kommer vara skönt eller tråkigt att aldrig mer jobba här efter måndag. Antagligen är det mest skönt, så vi säger det. Det ska bli skönt att aldrig mer jobba här efter måndag.

dif - elfsborg.

växelhäxa?

Inte för att jag kör bil så ofta, men jag måste uppenbarligen ha kört mer än vad jag cyklat senaste åren. Varit cykellös i sthlm sen 2002 tills nu och det märks. Nu cyklar jag visserligen ganska mycket, men det tog ändå ett tag innan jag fick in i armarna att man inte behöver växla ner till ettan varje gång man saktar in med cykeln eller växla upp till trean varje gång man börnar på lite. Under veckan på landet körde jag ändå bil en del och nu växlar jag reflexmässigt som bara fan på cykeln igen. Inte undra på att mina växlar verkar slutkörda mellan varven.

skogsbestyr.

När jag var liten hjälpte jag pappa i skogen. Han gallrade gran och tall samtidigt som jag kröp på huk på den närliggande skogsvägen och gallrade ormbunkar med sax. Fick mycket beröm för mitt arbete och jag förstod aldrig varför de vuxna skrattade. Hjälpen i skogen har utvecklats lite genom åren även om det fortfarande inte är, och lär aldrig bli, jag som står där med motorsågen och fäller träden. Det arbetet får bror och pappa ta hand om. Men det händer ju fortfarande att jag drar på mig stövlarna och handskarna och susar iväg med pappa i traktorn genom skogen. Som idag. Susandet bestod av jävligt mycket skumpande, ungefär så mycket att alla inälvor i hela kroppen bytte plats sju gånger. När vi for över åkern mitt i skogen med vitklöver som luktade gott vrålade pappa Välkommen till lilla turistvändan, visst är det vackert? och jag skrek Ja och frågade när jag skulle få åka på stora turistvändan. Det fick jag aldrig något svar på för då for vi över ett dike och kärran jag satt på har inte direkt den bästa fjädringen. När vi kom fram stod mamma där och påpekade Varför tror du jag gick? när jag ojade mig över mina inälvors omplaceringar. Sen lassade vi björktimmer så myggen yrde och svetten rann. Det är vid såna tillfällen man förstår varför bondesamhället inte behövde gym. När kärran var full susade pappa hem med traktorn genom skogen och mamma och jag gick. Vid gränsen mellan åker och skog satt katten och väntade jamandes. Hon är för feg för att våga gå in i skogen och för feg för att våga vara kvar på gården ensam. Vi lassade av timret utan mygg men med svett och jag la mig i gräset och gosade med katten innan hon tröttnade på mig och försvann. Pappa hade fortfarande barr i skägget när vi åt kvällsmat.

personal jesus.

Precis som alla recensenter och diverse bloggare har skrivit så var det sådär i början och grymt på slutet. I början var jag gäspig efter värmen och vinet med vänner och bekanta i Humlan och fattade aldrig riktigt varför det var så ljust ute när scenshowen krävde mörker och tänkte att om det inte blir bättre än såhär så är det knasigt. Men det blev bättre. Ungefär lagom till jag hade övervunnit min bensvaghet med en halvliter cola så sparkade det igång på riktigt. Till Never Let Me Down Again viftade halva Stockholm och alla turister och Peter Jihde på armarna, förutom jag och K som förundrat tittade på alla armar och glömde bort att vifta själva. Nu har jag äntligen sett Depeche Mode live, och det var egentligen inte ens planerat. Tack T.

I höst kommer jag dessutom få se Bruce Springsteen live. Det är konstigt att det inte hänt förr, men bättre sent än aldrig. Imorse köade jag yrvaket på ticnets sida och hade ett par fina sittplatsbiljetter som jag bara behövde bekräfta då jag fick lite övermod och tänkte att jag kunde ju få bättre biljetter än så. Ah tjena, då var allt redan slutsålt. Jag svor och åt frukost och undrade hur jag skulle få mamma att godta att jag slarvade bort två bra biljetter när jag helt plötsligt fick fram två bra sittplatsbiljetter bredvid varandra. Ringde mamma och hon sa TA DOM! och det gjorde jag. Hello Bruce!

imorgon.

dagens i-landsproblem.

Som ni vet så dog min tv. Jag fick låna en gammal tv, något mindre modern och något mindre överhuvudtaget. Men det var en tv. Nu har fjärrkontrollen till den tackat för sig och kastat in handduken. Att zappa med ansiktet en decimeter från rutan är inte lika charmigt och bekvämt som med fjärrkontroll i soffan.

Och min cykel kände jag ju lite agg mot sen låsincidenten. Idag späddes agget på. När jag och T kom ut från Willys hade den blåst omkull i cykelstället och nu är styret snett och knasigt och suck. Förhoppningsvis går det väl att vrida tillbaka, men jag är så svag att jag inte kan det själv och jag blir bara så irriterad. Jag som tycker jag har trampat så snällt och försiktigt. Sluta bråka med mig!

femte januari nollsex.

Igår, för sex månader sen, ungefär vid 15-tiden så sa jag att Nu ska jag sluta snusa och Det där var min sista. Blondie sa Det har vi ju hört förut och fnissade och K blev förvånad då jag ringde och berättade och Pelle sa Haha, igen? när vi delade bord vid öldrickandet inför hockeymatchen. Sen blev jag tokigt full och gaggade strunt fram till morgonkvisten och betedde mig dumt men inte har jag tagit en enda nikotinpåse sen dess. Sex månader. Det har inte varit lätt alla gånger, men envisheten övervinner allt.

På mindre än nio månader har jag nu lyckats återfå normala matvanor, normal sömnrytm och slutat snusa. Det enda som återstår är lite motion, men fy fan vad jag är bra redan nu.

åland.

Åland blev bäst. Jag ville ge K en resa utomlands i 30-årspresent, men pengarna räckte inte längre än till Åland. Fast med tanke på att både han och jag kan vara bland de mest lättroade människorna i världen, framförallt i varandras sällskap, så blev det som sagt bäst. Ändå.

Det är annorlunda att åka finlandsfärja när man inte har som mål att köpa sprit och dricka drinkar i hytten och undvika karaoken. Inredningen och människorna och maten är lika mycket 80-tal som alltid, men det är ändå annorlunda. Vi solade på soldäck innan det blåste så mycket att risken för att fladdra av båten blev överhängande, sov och läste i några soffor, tittade på skärgården och konstiga små öar med fåglar på. Hittade ett Elvis-flipperspel som vi antagligen hade kunnat spela i flera timmar om inte våra 10-kronor tog slut och jag kände mig nöjd med att slå rekordet.

Väl i Mariehamn väntade jag mig ett sunkigt hotell där vi bara kunde drömma om de fina hörnrummen som vi hade hittat bild på på nätet. Checkade in och fick ett hörnrum högst upp med utsikt mot hamnen och havet. Antagligen det finaste rummet på hela hotellet och jag blev fånigt lycklig då det stod ”Välkommen Egon!” på tvn i rummet. Inte van att bo på hotell direkt. Man fick en kapsylöppnare på rumsnyckeln och en satt fast i väggen i badrummet.

Vi drack latte och vatten på stan, tittade på hamnen på andra sidan stan och spelade minigolf. I början var jag väldigt duktig och K väldigt arg. Sen gick det överstyr och jag spelade skitdåligt och K skitbra. Men eftersom jag var först med att vara bäst så vann jag. Med ett poäng. Vi firade på en uteservering med öl och mat innan vi drack dyrt vin vid hamnen innan vi gick till hotellet. Där hade de stängt baren och bad oss komma tillbaka veckan efter, så vi drack vin på rummet och kikade på alla båtarna. Finlandsfärjor är ganska stora båtar och de gör snygga handbromsvändningar när de ska parkera.






Hotellfrukost är alltid det bästa. På förmiddagen inspekterade vi båtar och båthus och fik och promenadstråk och glassbaren med sto-ora glassar för jättebilliga pengar innan vi tog färjan hem igen. Den färjan var ännu mer 80. Vi halvsov i en soffa i en panoramabar och tittade på havet och skärgården resten av resan hem. Plus lite flipper. Tyvärr inte Elvis den här gången, men Alien-flipper fungerade det med. Som avslutning på resan spelades en spansk låt som lät som ”ont i magen” på skånska och barnen dansade för fullt.

cykeltjyv.

Ja det här med min cykel blev ju kul. När jag ringde och var arg och grät till K igår så lovade han att cykla till sjön på kvällen och försöka låsa upp låset så jag kunde komma och cykla hem cykeln sen. Det gick ju sådär.
-... och sen gick nyckeln av i låset.
Jag rotade fram lämpligt verktyg, fyllde en flaska med vatten tillsammans med diverse viktiga produkter (lypsyl, frukt, snus till K osv) i en plastpåse och tog Lidingöbanan till Kottla dit K hade släpat min cykel (med fastlåst framdäck, do not forget!) tillsammans med sin egen genom skog och mygg. Sen bröt vi oss in i min cykel genom att helt enkelt kapa av tråd för tråd i slanglåset. Det tog ungefär en timme. Tre bussar, fem eller sex tåg och en massa människor som gav oss konstiga blickar passerade. Önskade nästan att någon kunde ringa polisen så de kunde komma dit med bättre verktyg. Men vi lyckades utan hjälp. Det känns orättvist att skylla på min cykel när det var det externa slanglåsets fel, men just nu känner jag mig inte helt positivt inställd till cykeljäveln. Förhoppningsvis går det över. För ett par år sedan hjälpte jag en vän att bryta sig in i sin egen lägenhet. Nu kan jag även lägga till cykelstöld av min egen cykel till den brottsliga banan.
Det tar sig!

argh!

Att gå i 40 minuter i den här värmen i flipflops med ryggsäck och utan batterier i ipoden eller vatten i vattenflaskan är inte speciellt kul. När cykellåset vägrade låsa upp sig, hur mycket jag än använde rätt nyckel, svor, ruckade på låset, var snäll, försökte med nya knep och ringde K för att fråga om råd samt grät av ren ilska, var det bara att ta med sig badhandduken från klipporna och gå hem istället för att snabbt och enkelt rulla. Jag hatar cykellås. Hatar.