maj till maj (men egentligen längre).
maj 2017.
"Hej. Jag och min sambo har försökt få ett andra barn i snart ett år och vi blir inte gravida. När vi fick vårt första barn blev jag gravid på första försöket. Vi skulle vilja bli utredda och se om det är något fel."
När vi bestämde oss för att våga försöka bli gravida igen kunde jag inte låta bli att tänka ett steg längre. Räknade snabbt ut att det faktiskt var rimligt att vi kunde berätta för familjerna när mamma fyllde jämt i november 2016. Det skulle innebär att jag skulle gå på föräldraledighet i april, maj eller kanske juni år 2017. Men mammas födelsedag kom och gick, och vi hade inget att berätta.
I januari planerade vi för ett bröllop vi ska på i juni och jag tänkte boka en hyrbil eftersom jag ändå skulle vara gravid och nykter. Jag glömde boka den där bilen, men eftersom jag ändå inte är gravid gör det kanske inget. I början av maj gick en kollega på föräldraledighet. Hon måste ha blivit gravid när jag borde ha blivit gravid.
Ibland svischar tanken förbi, den där tanken att F kommer att bli ett barn utan syskon. Att det här inte kommer att gå. Att jag kanske har cystor i hela magen eller att infektionen jag fick efter förra förlossningen gjorde mig steril. Det blir som ett svart hål i hjärtat.
Vill inte veta hur mycket pengar jag spenderat på ägglossningstest, graviditetstest man kan ta flera dagar innan förväntad mens och vanliga graviditetstest. Är så förbannat jävla trött på att kissa på stickor. Att varje månad räkna ner till ägglossning, och sen räkna ner till när jag kan testa om kroppen blivit gravid den här gången eller inte. Och varje gång bli lika besviken. Sitta där på toaletten med tårar i ögonen, det svarta hålet i hjärtat. Tills jag reser på mig och går ut i verkligheten igen och tänker att jag orkar inte tänka på detta, det gör för ont. Hur många dagar är det till nästa ägglossning? Repeat.
"Första lediga tid är 10 juli. Ja, det är om två månader tyvärr".
"Okej. Vi får ta den. Tack".
november 2017.
Slutade tänka på det ett tag. Orkade inte med att det åt upp så mycket av tankekraften, av energin. Vi påbörjade vår utredning i juli. Jag har lämnat blodprover och genomgått flera ultraljud. De har spolat mina äggledare och så hittade de en jättestor polyp i livmodern. Den skulle opereras bort, och för att göra det fick jag inte vara gravid. Det innebar ett par månaders paus av ägglossningsliggandet. Det var befriande. Nu är den borta, den där polypen, och kanske vågar vi försöka igen. Kanske har jag problem att släppa ifrån mig ägg, det ska vi kolla upp. Men om det inte är fallet, och det inte blir barn trots operationen kvarstår bara IVF.
Jag är så trött på detta. Att se sin kropp som en jävla biologisk maskin. Kissa på stickor för att se om det är ägglossning, ligga bestämda dagar, kissa på stickor när mensen är tre sekunder för sen, ringa och boka tider för undersökningar som måste ske exakt dag x eller y efter mensens första dag. Jag vet inte om jag orkar med en eventuell IVF? Eller, det är klart att jag kommer tvinga mig att göra det.
Det händer att jag lyckas undvika att bli ledsen när andra blir gravida. Tills någon jag relaterar för mycket till blir gravid och då gråter jag. Jag fattar inte varför det ska kännas så orättvist. Sa jag att jag ska byta jobb också? Mamma undrade om det var så smart om vi försöker få ett barn till. Svarade att jag inte orkar vänta längre, jag orkar inte hänga upp och planera mitt liv i flera år på att jag kanske är gravid inom ett halvår utan att jag någonsin verkar bli gravid. Jag har redan gjort det i snart två år.
januari 2018.
Fick väldigt mycket utbetalt från mitt gamla jobb för semester jag aldrig tog ut. Jag omsatte det direkt i tanken om att det räcker till cirka ett och ett halvt försök med IVF. Börjar närma mig den tanken mer och mer. Vet inte om jag vill eller orkar, men jag vill ju ha ett till barn och då får jag väl bita i det sura äpplet. Samtidigt är jag så glad över att F blivit så stor nu. Det är så härligt att ha ett större barn. Känns som att vi sakta men säkert får tillbaka lite av livet vi hade innan barn, men i lagom dos. Samtidigt blir jag ledsen varje gång någon som har barn i ungefär Frans ålder eller yngre blir gravida med barn nummer två. Vill skrika att de inte ska bete sig som att det är lätt att bli gravida.
Är så jävla kluven i allt detta. De hittar inget fel på oss. Allt ser bra ut nu. Och ändå blir jag inte gravid. Det känns som att vi gör fel, att det är något fel ändå? Och samtidigt kan jag önska att vi bara kunde bestämma oss för att ett barn är nog, då skulle vi kunna börja leva lite igen. Planera lite mer? Men jag vill ju ha ett barn till.
mars 2018.
Kom en kvart tidigt eftersom jag skulle fylla i en hälsodeklaration. I väntan på min tur fyllde jag i alla papper, samtidigt som jag grät. Jag grät och grät och grät. Hon som satt bredvid sneglade konstant. Min barnmorska kom ut, gav mig en kram och sa att det var fint att se mig igen efter alla år som gått sen jag var gravid sist. Jag fortsatte gråta. På hennes rum berättade jag en kortvariant av de senaste åren. Hur första året efter förlossningen var så tuff psykiskt, hur jag aldrig trodde jag skulle våga bli gravid igen. Hur år två bestod av att träna upp mig. Hur år tre bestod av att orka peppa mig själv mentalt för att våga bli gravid, och börja försöka bli gravida igen. Hur år fyra bestått av barnlöshet. Sekundär barnlöshet. Kissande på stickor, undersökningar och operationen. Hur år fem nu inletts med att jag ÄR gravid, utan att IVF behövdes, men att jag inte vågat tänka fina tankar om det en enda gång. Hur jag inte kan titta någon i ögonen när de säger grattis, hur jag måste säga att vi vet inte än om det här går bra. Hur jag känner att min kropp är otränad, att den redan är sämre, att jag nu ska orka kriga för ett kejsarsnitt när jag är operationsrädd deluxe. Det kändes lite som att det var först där i rummet med henne som jag förstod. Att jag äntligen var gravid igen och att jag nog ändå fått kämpa endel de senaste åren. Att det inte varit så lätt ändå. Men än så länge är jag gravid. Än så länge är det ett barn i oktober planerat. Jätteläskigt.
april 2018.
Jävla april vad jag tycker illa om dig. Först skrev jag en lång text som beskrev allt, men jag tog bort det. Orkar inte förklara. Men man kan sammanfatta april med att jag blev väldigt mycket sämre fysiskt på grund av tidigare skador. Samtidigt mådde jag jättedåligt psykiskt. Men inget ansågs farligt för bebis eller mig själv. Jag har haft veckor då jag inte vågat stå eller gå på grund av rädsla att förstöra kroppen mer fysiskt. Dessutom googlade jag graviddepression ganska mycket. En gång räknade jag till att jag grät tio gånger innan lunch, och då var det ändå en dag jag var på jobbet. Ibland gråter jag i Ks tröja och snyftar att jag önskar jag kunde få känna lite glädje över det här, det här som vi ju velat så länge. Jag hoppas det kommer, och nu är april snart slut.
maj 2018.
Det blev bättre. Fysiskt och psykiskt. Jag borde fortfarande ta tag i vissa saker men nu måste jag hushålla med min energi. Det är snart dags att börja kämpa för om jag vill ha kejsarsnitt, och jag vet att det kommer bli svårt och jobbigt. Samtidigt som jag är rädd för kejsarsnitt. Behöver samla energi. Det är i alla fall skönt att alla vet nu, att jag är gravid. Hade förberett så mycket i huvudet hur jag minsann inte skulle gå ut med en graviditet utan att också nämna att det finns något som heter sekundär infertilitet. Men jag orkade inte. Orkar inte. Det är ingen hemlighet, men jag orkar orkar orkar inte tänka på de senaste åren nu. Kanske skriver jag något om det någonstans någon gång, men inte offentligt just nu. Magen syns mycket. Jag känner mig ganska glad ibland. Det är fint. Det sparkar i magen varje dag, och har gjort länge. Halva tiden har gått. Nu blir det med största sannolikhet ett barn till, ett syskon till F. Det känns rätt, som att vi äntligen blir en hel familj.
