onsdag, september 30, 2009

ok, amen i ett par timmar.



Tanken var att jag skulle läsa om boken Ok, amen på flyget dit, men det blev inte så. Istället började jag läsa den igen på vägen hem. I efterhand tror jag nog det var det allra bästa, det är häftigt att läsa om en plats och dess invånare när du precis varit där. Första gången jag läste boken var som kurslitteratur (!) i min utbildning. Det var även första gången jag verkligen längtade efter att åka till New York. Lördag morgon tog vi tunnelbanan en station utanför Manhattan, till Williamsburg, och klev rakt in i känslan av en hård förort där två turister verkligen inte passade in. Memorerade områdeskartan som fanns vid tunnelbanan för att slippa behöva fråga någon om vägen. En gata rakt fram, sen svänga vänster och sen borde det typ vara där. Jo. Det var det. Vi svängde runt hörnet och möttes plötsligt av män med tinninglockar, skägg, stora hattar och bönesjalar som vandrade mot oss. Efter ett kvarter till så var vi de enda som inte var chassider så långt ögat kunde nå. Chassidiska män vandrade, inte promenerade eller strosade, åt alla olika håll. De flesta hade med sig en eller två pojkar, antagligen söner. Pojkarna hade självklart tinninglockar och så många andra attribut som möjligt. När vi väl kom därifrån upptäckte vi även hur tyst det var på gatorna. Alla pratade lågmält på jiddish, utan yviga gester. Ibland dök det upp någon kvinna, men inte många. Kvinnorna passade inte ihop utseendemässigt med männen, vilket jag blev förvånad över fast jag läst om hur de klär sig. Dräkter, kjol (knälång) och kavaj, som ser ut att komma från 30-40-talet, ofta mörka pageperuker och någon liten hatt eller sjalett. Vi gick deras huvudgata, Lee Avenue, fram och tillbaka och vi passade verkligen inte in. Blev inte uttittade, chassidiska män får inte titta andra kvinnor än sin fru i ögonen. Istället kände vi oss som några som tittar på apor i bur. Det kändes oförskämt att bara vara där. Vid ett övergångsställe smygfotograferade jag några av dem som stod på andra sidan gatan, inklusive en typisk skolbuss fast med text på jiddish, och jag skäms fanimej fortfarande. Samtidigt är jag glad över att ha bilderna. När Lee Avenue tog slut tog Bedford Avenue vid. Bedford Avenue är kanske den hippaste gatan i Williamsburg. På ett par kvarter byttes alla chassiderna ut mot snygga, coola kulturmänniskor som alla hade likadana hundar. Och de roliga fina caféerna och barerna, såna som bara finns i områden som inte blivit alltför kommersialiserade ännu, radade upp sig tillsammans med vintagebutiker och designerbutiker. Jag köpte en handgjord väska som bara finns i ett enda exemplar samt mitt livs första second hand-fynd - en väska för sjuttio kronor som jag älskar. Kontrasterna! Lördagen i Williamsburg blev den allra bästa dagen på hela resan. Vi avslutade den inne på Manhattan på fantastiska Pastis där vi åt så gott och blev onyktra på ett par öl och en drink. Jag minns inte tunnelbanefärden hem.

tisdag, september 29, 2009

hello russia!

Att ha besöksräknare är skitroligt ibland. Idag har någon från google.ru googlat på jag har aldrig varit lyckan, fått detta inlägg som första träff och därefter översatt det till ryska. Det ser rätt kul ut. Tror dock inte att den ryska personen blev nöjd, vad nu än han/hon var ute efter. Annars är "gratis synundersökning" en extremt vanlig sökterm och då hamnar de här. Det känns däremot riktigt fint eftersom inlägget ju faktiskt kan vara till en viss hjälp på traven. Man skulle nästan kunna säga att jag extraknäcker lite som synundersökare, fast ideellt då. Som välgörenhetsarbete ungefär.

hört efter killinggängets föreställning.

- Alltså jag gillar ju inte kultur och så...
- Film är mycket mer på riktigt. Jag gillar inte när de låtsas hälla ut kaffe liksom. Det är inte min grej.
- Nä, det här hade man kunna vara utan.
- Gå på en riktig bra film på bio alltså, det är så jävla roligt!
- Film är ett roligare medie. Teater känns så förlegat. Jag fattar ju att det var kul på typ Shakespears tid, men nu...

Kämpade febrilt med att komma på något vettigt att säga istället för att bara låtsas titta i taket, men det gick bara runt i skallen på mig. Så fort jag kom däifrån kom jag självklart på att jag borde ha lett mitt finaste tillgjorda leende och frågat vänligt Ursäkta, men vad hade du förväntat dig när du bokade en biljett till en föreställning på Dramaten?

måndag, september 28, 2009

ikväll för fyra år sen blev jag nu-är-vi-ihop-upphånglad av K.

Och tur var väl det! Han är nämligen världens bästa.

converse är sisådärsnälla mot fötterna.


Mina stackars fötter! Tyckte de klarade sig okej i New York, kändes aldrig värre än den vanliga tröttheten i fötterna som dyker upp vid vistelser i storstäder. Men på planet hem hände något, retroaktivt. Det jag känt innan blev gånger sjutusen och de har ännu inte återhämtat sig. Är så vansinnigt trött i fotsulorna. Vill inte påstå att det gör ont, snarare känns det som att fötterna är utslitna. Som ett par strumpor med hål i. Inte blev det bättre av att jag invigde mina nya skor igår. Det slet lite på trampdynorna, minst sagt. Men lägligt nog har jag ett outnyttjat presentkort på Centralbadet, så på torsdag morgon får jag och de stackars fötterna pedikyr för första gången någonsin. Längtar. Mycket.

lördag, september 26, 2009

parkerad.


världspremiär!


För första gången i mitt liv har jag köpt ett par högklackade skor. Jag blir 1.90 lång i dessa, men ska kämpa hårt för att inte bry mig om att alla kommer tycka jag är aslång. Skorna är så jävla fina och dessutom sköna på något märkligt sätt, även om jag självklart kommer få ont i fötterna innan jag vänjer mig. Skönheten kommer förhoppningsvis att väga över så att säga. Självklart finns det en baktanke med att plötsligt börja ha klack. Har nämligen bestämt mig för att sluta försöka tvinga på mig själv kjol och klänningar vid festliga tillfällen eftersom det bara inte funkar, jag känner mig mycket sällan snygg. Mest fin bara för att man ska vara det i kjol/klänning. Känner mig alltid snyggast i jeans, och är väl därför antagligen alltid snyggast i jeans. Men det är inte så väldigt spännande att gå på fest i jeans och sneakers eller platta stövlar. Att hitta ett par festpjuck som har låg klack som inte ser ut som något mormor skulle ha är näst intill omöjligt. Men så uppenbarade sig dessa, som jag faktiskt kan gå i utan att behöva hålla mig i väggar och dörrkarmar. Jag ser det ändå som ett slags experiment. Ett snyggt experiment.

fredag, september 25, 2009

gillar att hon har med sig handväskan.


Kan inte sluta titta på den här bilden. Jag gillar den. Mycket! Känns som en magisk kombination av människor. Kommer att missa Skavlan (som verkligen är minst lika bra som alla säger, om inte bättre) ikväll eftersom jag tänker prioritera att dricka lite öl med fina människor. Men får väl försöka pricka in någon repris eller SVT Play helt enkelt.

torsdag, september 24, 2009

håll utkik, keep me posted osv etc.

Det var ett jävla tjat från min sida, men ni får stå ut ett tag till och bita i det sura äpplet och så vidare. I alla fall, fick inte bara med mig fina grejer hem utan det verkar även som att jag blev av med lite på vägen. Ett lås till resväskan och ett minneskort till kameran. Puts väck. Ingen aning om var de är. De fanns i New York, nu är de borta. Jag är verkligen inte människan som tappar bort saker, det brukar aldrig hända. Märkligt. Låset är väl skitsamma. Kanske minneskortet också, för det användes aldrig under resan. Däremot var det mitt gamla minneskort som satt i kameran innan vi åkte och jag minns inte om jag rensade kortet. Och jag minns inte heller vad som fanns på minneskortet, oavsett om jag rensade det eller inte. Detta betyder att om minneskortet hamnat i orätta händer och det inte var rensat kan mina bilder spridas för vinden just nu. Typ som kändisarnas privata bilder som hamnar på vift, fast jävligt jävligt light. Minimjölk ungefär. Men ändå!

tisdag, september 22, 2009

en ganska vanlig måndag.

Snor av Erika som inspireras av DN:

06.00 Både väckarklockan och mobilen ringer. Stänger av den ena, snoozar med den andra.
06.30 Går upp. Duschar, väljer kläder, äter frukost, vattnar fem halvdöende krukväxter, bläddrar lite i SvD, sminkar mig, kollar mig i spegeln och inser att kläderna ser förjävla illa ut, byter kläder.
07.50 Sätter mig på tunnelbanan till jobbet. Lyssnar på musik och läser min bok.
08.15 Kliver av tunnelbanan. Köper kaffe.
08.45 Efter lite datorkrångel och meck kollar jag jobbmail, privata mail, jobbets twitter och kör omvärldsbevakning.
09.00 Ber webmastern om hjälp att lösa ett märkligt notepad-problem. Han löser det efter en kvart och mitt liv känns på riktigt lite bättre.
09.30 Producerar färdigt en ny undersida på en av sajterna.
11.05 Kollar statistik för nyhetsbrev. Plötsligt verkar den kommande helgen redan fullt inbokad: öl, barnvakt och Dramaten.
11.45 Diskuterar på engelska med europeisk kollega via msn samtidigt som jag uppdaterar twitter och facebook på norska och danska och svenska. Plus mailar.
12.30 Lunch. Matlådan innehåller aborrfile i ugn och ris. Gott!
13.10 Provar skor. Blir inte kär. Måste bli kär för att kunna köpa skor.
14.00 Ögnar igenom en 64 sidor lång powerpoint-presentation.
14.45 Färdigställer några banners. Ändrar och uppdaterar lite allt möjligt lite här och där.
16.00 Upptäcker att vi glömt att översätta en textsnutt. Jag och den andra webbredaktören googlar snabbt som fan upp och ihop tre helt okej klippaklistra-översättningar på svenska, norska och danska.
16.30 En gammal vän hör av sig på msn och frågar om førlovningar, pregnationer och allt annat som hør till? Jag svarar nekande.
17.00 Mår rätt kass. Trött. Ont i magen. Lite lätt illamående. Har nya jeans på mig, kan vara orsaken. Eller så är jag bara trött. Skriver morgondagens att-göra-lista.
18.00 Hemma. Lagar köttfärsås och spagetti fast med potatis. Lyssnar på P3, läser lite i nya numret av Misstänkt.
19.45 Cyklar som en dåre till yogan eftersom jag tror att jag är sen. Visar sig att jag är 15 min tidig.
21.30 Hasar ner i soffan efter yogan och sällskap halva vägen hem med Linda. Kollar en bra (som alltid) dokumentärserie på SVT.
22.50 Släcker lampan. Hunnit läsa lite till i Misstänkt plus att K kommit hem.

bara så ni vet, typ.



Jag köpte så mycket snygga grejer därborta i Äpplet. Kan ha fina, nya, tjusiga kläder på mig varje dag jättelänge framåt! Hur bra som helst. Idag har jag t ex en tisha med det här finfina trycket på mig. Men det bästa av allt är nästan att jag verkligen inte gjorde av med alla ihopsparade shoppingpengar, så jag kan fortsätta handla loss lite här hemma också. I fredags köpte jag den här fräsiga västen och så behöver jag verkligen köpa skor också. Haha!

gris vs fågel

Ja, vad hände med svininfluensan?
Känns som: Anna Anka – Svininfluensan 1-0

söndag, september 20, 2009

sakta med säkert.

Har påbörjat gallringen av bilder från resan. 833 har blivit 184, än så länge. Lär dröja en stund till innan jag är klar, så håll ut. Bjuckar på ett av min killes snygga kort under tiden. Samma resa men annan kamera och fotograf och mig framför kameran. Ovanligt på den här bloggen, så håll till godo.


borde se kalle och chokladfabriken igen.

Johnny Depp är en fantastisk skådespelare och Tim Burton gör filmer som är som bakverk för ögonen. DN-artikeln om den förstnämnda är finfin att läsa och trailern för Alice i Underlandet bådar gott.

drömmen om herrön.

Nästa helg ska vi se Killinggänget på Dramaten. Biljetterna införskaffades för många månader sen, då föreställningen inte ens hade något namn ännu. Och det känns ju trevligt när det verkar vara utsålt nått så in åt helvete. Igår var det premiär och recensionerna är minst sagt blandade vilket gör det ännu roligare att se föreställningen. Återkommer med mitt eget tyckande efteråt, såklart.

lördag, september 19, 2009

ägg och melon blev mina nya favoriter.

Det där med flygplansmaten gick sisådär. Fick tipset att välja muslimsk mat och gjorde då det i hopp om att få Mycket grytor och sällan pasta och sånt som själva tipsaren uttryckte det. Lägligt nog pajade magen ihop på ditresan och när magen pajar måste jag äta. Äta äta äta. Mycket, ofta och riktigt bra mat. När jag då fick in pasta serverat som min specialkost började jag gråta. Som tur är fick K, utan specialmat, en rätt jag kunde äta hälften av. På vägen hem fick jag kyckling med quinoa och bönor och kände mig rätt lycklig. För övrigt konstaterades att den standardiserade maten som serverades alltid hade kakor och godbitar medan alla med specialmat fick fruktsallad. Frukosten var ganska intressant också. Jag fick yoghurt, grov havrekaka och mängder med vattenmelon. Kunde inte äta annat än vattenmelonen, men den frukosten kändes ju väldigt mycket med som en god frukost än fralla, chokladkaka och juice som alla andra fick. Väl i New York var maten egentligen inga större problem. Förutom att det tog ett tag att vänja sig vid att sojamjölk inte finns som naturell utan enbart smaksatt med vanilj eller choklad. Choklad var lätt godast även om vanilj satt fint det med.

torsdag, september 17, 2009

blir inte ens arg när jag biter sönder tungan så blodvite uppstår.

Det bästa med New York var att jag blev så jävla inspirerad. Känner mig kreativ, glad, lycklig, har tusen idéer och verkar plötsligt ha galet bra självförtroende. Jag skulle gissa att det här håller i sig i max en vecka, innan vi är inne i lunken igen. Men jag ska verkligen försöka hålla det vid liv. Till exempel genom att bombardera bloggen med inlägg och foton om New York i all evighet framåt. Eller åtminstone så länge de gottigaste bilderna av 833 stycken räcker.

vad har då hänt i sverige under de senaste åtta dagarna?

Anna Anka.

honey, I'm home!

Vi är hemma från New York! Ingen svininfluensa dök upp. Bara haft det hur fint som helst. Mer än fint, snarare bäst. Om man bortser från dit och hemresan, men det gör vi ju. Nu fattar jag varför alla älskar New York. Jag älskar New York!

söndag, september 06, 2009

tillståndet resfeber ska icke underskattas.

Jag är livrädd att jag eller K ska dra på oss svinflunsan eller bara lite random feber och bli stoppade från att flyga iväg eller att något annat galet ska hända. Det vore liksom typiskt. Men om jag skriver det här så kanske risken att det verkligen skulle hända på riktigt minskar. Typ peppar peppar fast tvärtom.

lördag, september 05, 2009

gamla bettans dagar är räknade.


Har funderat ganska mycket på vad jag vill göra. Inte med livet, det pallar hjärnan inte att ta reda på. Men nu, framöver, en greppbar tid framåt i kalendern. Jag har nämligen hamnat i det där läget då allt är rätt fint liksom. Allt bara flyter. Om någon frågar hur jag mår och hur livet är så säger jag Jo, det är bra tack och menar det. Jag menar det. Och det känns märkligt och väldigt o-jag. Tycker om att vara på väg. Inte fysiskt, men i huvudet. Vill uppnå mål, även om det handlar om att spara ihop så mycket stålar som möjligt till resan så jag kan shoppa röven av mig i New York. Men jag vet att luften liksom kommer gå ur mig när vi kommer hem. Vi har sett fram emot resan så mycket, jag har tänkt på det här varje dag sinnessjukt länge och just nu är det egentligen det enda som existerar. Så jag vet att jag måste ha något att se fram emot även sen. Ett nytt mål att uppnå. Det kommer bli att skaffa en ordentlig dator så jag kan redigera de tusentals foton jag knappt ens har tittat på och verkligen inte ens redigerat på grund av min stenåldersdator. Jag vill verkligen bli bättre på att fota och redigera, även om jag vet att jag aldrig kommer att bli så bra som jag vill. Eller så bra som de som är riktigt bra är. Men det är ett mål, något att se fram emot. Och hur larvigt det än låter så är det en krok att hänga upp livet på när det blir post-New York och vintermörker.

tips till expert: skaffa mindre kartonger.

Shoppade lite på nätet häromdagen. Minneskort till kameran. Två stycken. De leverades i den här lådan. Även om jag köpte två är det största max ett par centimter stort. Känns som att lite onödigt mycket kartong gick åt.

torsdag, september 03, 2009

salad of confit fennel and beetroot fresh ricotta.

Kollar lite restauranger inför NYC. Tänkte hänga med Gordon Ramsey t ex. Vi gillar ju honom. Känns dock lite sisådär att jag knappt förstår vad menyerna innehåller, men jag litar på Gordon. Allt är säkert asgott.

tisdag, september 01, 2009

datortomografi är ett svårt ord.

Idag fick jag en vätska injicerad i armen. Sjuksyrran varnade mig att den bland annat skulle ge en känsla av att kissa på sig. Jag trodde det var båg. Cirka 10 sekunder efter att vätskan injicerats i armen och jag hunnit säga Jag känner inget! trodde jag att jag hade kissat på mig. På riktigt. Men det hade jag inte. Mycket märklig känsla.

Min läkare ringde nyss, han som uttrycker sig sisådär. Jag fick veta att undersökningen inte visade något. Det är inget fel på dig. Du har en mage som tycker om att bråka med dig bara samt att trots att det inte är något fel på mig har jag antagligen IBS och Det enda du kan göra är att utesluta den mat som du känner att din kropp inte klarar av. Ja, för det var ju inte alls därför jag sökte hjälp från början. För att jag inte såg något mönster. För att jag testade sjuhundra miljarder olika saker och inget hjälpte. Mysteriet med smärtan i magen lär förbli olöst. Jag kommer att fortsätta att utesluta mjölk, vete, apelsin och jordnötter. För det är det enda konkreta som gjort någon skillnad. Och jag känner mig väldigt glad och tacksam över att Beatrix Vnunk fick iväg mig till en kinesiolog, som verkligen hjälpt mig.

Nu tänkte jag dricka lite vin. Det behöver både jag och magen. Jag känner det.