torsdag, juli 27, 2017

semestersjuka.

Börjar bli lite trött på sjukdomar den här semestern. Barnet fick hög feber i måndags och det har inte försvunnit eller minskat. Idag var vi hos läkaren här ute på landet som var oväntat noggranna. Men så kämpigt för en 3,5 åring att vara hos läkare sammanlagt mer än en halv dag för undersökningar, blodprov, kissprov, lavemang, kläm och känn och itvingad vätskeersättning som han får kväljningar av. De hittade inget fel. Så vi får fortsätta försöka få i honom medicin han inte vill ha och hoppas det ger sig snart. För övrigt är bland det mest plågsamma som finns som förälder att tvinga/övertyga/övertala sitt barn att göra något som hen verkligen avskyr för att man måste. Att syftet i slutändan är gott (typ medicin) gör det inte direkt lättare, tyvärr.

Nåja. Imorgon är det tänkt att jag och K ska tillbringa ett dygn på en fantastisk ö där det knappt finns folk. Älskar det stället (Örskär om någon vill ha ett bra tips). Hoppas bara barnet är i ett sånt skick att vi hönsföräldrar tycker det känns ok att lämna honom ett dygn.

I övrigt är det i alla fall trevligare med sjukdomar i familjen på landet än i stan denna årstid. Vi kan åtminstone vara ute i solen och pyssla med lite grejer (rensa ogräs, tvätta fönster etc) i försöken att inte tänka på att vi borde vara på en badstrand just nu. Eller förresten, alla sjukdomar är inte bättre på vischan. Tidigare i somras blev jag magsjuk när vi var här. Att mitt i natten behöva ta sig 50 meter till mulltoan som magsjuk är icke att rekommendera. Jag svimmade. ✌️

Okej, slut på sjukdomsbloggande för idag. Nu håller vi tummarna för att det inte blir mer sjukdomar, läkar- eller akutbesök på ett tag. Tack. Och så ska jag fundera ut roligare saker att blogga om. Är pepp på att börja blogga mer frekvent igen!!!! DET har jag iofs sagt många gånger senaste åren. Nåväl. Slut på dagens inlägg sa jag ju. Slut. Hej!

fredag, juli 21, 2017

det ofrånkomliga.

Jag är ju ändå snart medelålders nu, trettiofem år gammal. Mina föräldrar är inte unga längre. Klart tanken har slagit mig, mer än en gång, att det kommer en dag då de inte finns längre. Vi är också ganska rationella i min ursprungsfamilj, och pratar om sånt ibland. Det blev ändå chockartat och panikslaget när jag fick det där telefonsamtalet som jag varit så rädd för. Som vi väl alla är rädda för. Samtalet om att något allvarligt hade hänt. Ambulans. Hjärtinfarkt. 


Jag tog tåget till Uppsala mitt i natten. Satt med på akuten, körde hem den andra föräldern. Trots att vi redan då visste att det här nog skulle gå bra ändå blev det ett sånt jävla brutalt uppvaknande. Dagen efter vankade jag omkring i deras trädgård och grät. Behövde våga tänka känslorna att det en dag blir såhär - att det bara är en förälder som är där. Permanent. Det var så jävla tyst, så tomt. Så vidrigt avgrundsdjupt hemskt att tänka på. 


Men det gick bra. Båda föräldrarna är hemma igen. Men jag vill aldrig göra om detta igen. Och jag vet att jag måste, förr eller senare. 


söndag, juli 16, 2017

sommaren 2017.

Efter förra sommaren sa vi, precis som sommaren före, att nästa sommar då DÅ skulle vi hyra ett hus och vara där hela semestern och så skulle alla hälsa på oss där. Vanligtvis är det vi som flänger och hälsar på alla och emellanåt (t ex efter semestern) är vi så jävla trötta på det. Men hur det blev? Precis som vanligt, vi lyckades slash orkade inte ens hitta ett hus i en veckas tid som vi tyckte var värt pengarna. Det här året hade vi inte heller någon tur i lotteriet att hyra mitt jobbs sommarhus precis vid stranden på Ljugarn. Det gjorde vi förra året och det var sommarens bästa vecka. Såatte. Vad vi gör? Flänger runt. Hälsar på folk. Bor hos andra. Det är fint, vi får variation och barnet verkar inte riktigt bli helt uttråkad (ännu). Men som jag saknar en fast plats att bara vara vi på.

Men, vi försökte tänka att eftersom det här blir väldigt billiga fem veckors semester trots att vi hänger i Stockholm, Österskär, vid havet, vid gnällbältet och mitt i skogen i Uppland så skulle vi kunna lägga pengarna på en billig resa i vinter. Jag har ännu inte hittat någon solresa som inte kostar sjukt mycket pengar (tidigare gånger vi varit i typ Thailand har jag bokat i mars/april till året efter). Så dök en resa upp och jag bokade rätt snabbt eftersom det går att avboka inom fem dagar utan kostnad. Enter: beslutsångest deluxe. Lanzarote i december känns rätt osäkert vädermässigt och det är inte så kul att sitta på ett hotellrum om det är femton grader och regn. Ehrm. Såatte, nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med den där resan. Eller om vi ska åka någon annanstans. Thailand, Mexico, Västindien och allt sånt där är lite för sent att boka billigt. Dubai kanske? Eller någon helt annan stans? Beslutsångest.