fredag, juli 21, 2017

det ofrånkomliga.

Jag är ju ändå snart medelålders nu, trettiofem år gammal. Mina föräldrar är inte unga längre. Klart tanken har slagit mig, mer än en gång, att det kommer en dag då de inte finns längre. Vi är också ganska rationella i min ursprungsfamilj, och pratar om sånt ibland. Det blev ändå chockartat och panikslaget när jag fick det där telefonsamtalet som jag varit så rädd för. Som vi väl alla är rädda för. Samtalet om att något allvarligt hade hänt. Ambulans. Hjärtinfarkt. 


Jag tog tåget till Uppsala mitt i natten. Satt med på akuten, körde hem den andra föräldern. Trots att vi redan då visste att det här nog skulle gå bra ändå blev det ett sånt jävla brutalt uppvaknande. Dagen efter vankade jag omkring i deras trädgård och grät. Behövde våga tänka känslorna att det en dag blir såhär - att det bara är en förälder som är där. Permanent. Det var så jävla tyst, så tomt. Så vidrigt avgrundsdjupt hemskt att tänka på. 


Men det gick bra. Båda föräldrarna är hemma igen. Men jag vill aldrig göra om detta igen. Och jag vet att jag måste, förr eller senare. 


4 kommentarer:

SARA sa...

Åh fy fan. Det där hemska hemska som en vet väntar vid horisonten om livet får ha sin gång och så vidare. Kram! ❤️❤️❤️

Johanna sa...

Fy, så HIMLA läskigt. Den stora skräcken. Vad skönt att det gick bra trots allt, stor kram!

egoistiska egon sa...

Tack fina ni.

roth phallyka sa...

Den stora skräcken. Vad skönt att det gick bra trots allt, stor kram!


เย็ดสาว