måndag, januari 22, 2018

typ som lifehack.

När ens barn blivit så stort att han förstår hur saker hänger ihop på riktigt?! Det är underbart och så många konflikter undviks. Typ som imorse då han vägrade ha den varma mössan utan skulle istället ha den tunna trots isande kyla ute. Halvvägs till förskolan, med tunn mössa på huvudet och tjock mössa i min väska, säger han "Näe mamma, nu får vi ta på den varma mössan för jag fryser om kinderna". ÄNTLIGEN!!! Samma sak med vantar, overaller etc. Han fattar varför man ska ha dem. Livet har blivit så mycket enklare varje morgon. Dessutom har han börjat klä på sig själv. Den har suttit långt inne, men nu gör han det. Mmm, underbart. Sa jag underbart?

måndag, januari 15, 2018

pannan: en uppdatering.

Antibiotikan satt där den skulle ändå, svullnaden gick ner rätt omgående (2 dagar?) och sen dess har jag bara en envis jävla finne mitt i pannan. Det överlever jag. Ingen kollega kommenterade det hela, men jag undrar hur många som _egentligen_ undrade vad i hela friden som hänt. Nåja.

Nya jobbet ja, kanske ska skriva något mer om det någon dag? Vill ni veta något?

Andra saker som hänt: efter tjugo år har min ståltråd på insidan av underkäken (rest av tandställning) lossnat. River mig på tungan hela tiden och måste boka en akut tandläkartid snart. Sån himla icke-rolig grej. Lovar att det säkert är skitdyrt också.

Och idag fyllde mitt barn fyra år. Det är helt sjukt faktiskt, att det är fyra år sen jag födde fram honom. Jag minns mest att jag var så himla trött (hade haft värkar och ej sovit på 48h) och att det var väldigt läskigt att trycka ut 37cm huvudomfång plus en knytnäve bredvid.

Nu måste jag sova. Fortsätter rapportera viktiga saker en annan dag. Godnatt.

söndag, januari 07, 2018

kanske inte mitt stoltaste ögonblick.

I ett videosamtal med läkare:

"Hej, jag klämde en finne i pannan i torsdags och det svullnade liksom upp rätt omgående. Sen har det inte gått ner, svullnaden, utan snarare blivit mer svullet. Plus att svullnaden vandrar ner mot ögat lite. Behöver jag vara orolig, eller göra något åt det?".

Jag ser ju verkligen inte ut som Peter Jihde eller nått (googla hans namn + finne vetja), men jag behövde ändå antibiotika. Och eftersom jag inte tål penicillin blir det alltid någon märklig antibiotikavariant. Eller som apotekspersonalen uttryckte det innan hen visste om att jag inte får ta de vanliga varianterna: "...ett lite märkligt val av antibiotika ändå...". Och ja, jag fick dra av mössan och visa hela härligheten i pannan även på apoteket. Jippie.

Nåja, ni kan väl önska mig, min panna inklusive stor röd finne och det svullna lycka till? Att det försvinner snart och så vidare. Imorgon ska jag ju jobba på mitt nya jobb till exempel. Oklart hur jag ska förklara pannan.

Och nä, ni får inte se någon bild. Men detta var ju i alla fall ett effektivt sätt att sluta/minska sitt finnklämmande.

fredag, januari 05, 2018

vänta, va?!

Överhört vid badrumsavdelningen på Ikea förra veckan, man i cirka pensionsålder: "Tvålpump?! Vad ska man med det till? Det finns väl inte tvål på refill? Va, gör det?"

HERREGUD har mänskan aldrig köpt tvål? 😱

onsdag, januari 03, 2018

en gång i tiden red jag varje dag.

Kollade in gamla fotoalbum under julen och hittade den här gamla godingen. Jag som rider på Musse, en avdankad gallopphäst som var rätt knäpp. Jag skulle försöka få lite vett i honom, men klarade inte av det. Han var 180cm i mankhöjd, men hade som favoritsyssla att antingen stegra sig (en gång stegrade han så han slog sitt huvud i min hjälm, om ni fattar) eller springa rakt in i staketet i paddocken jag red i. Flög nog aldrig av honom men minns att jag var så jävla frustrerad. Jag kände mig som en vante där på ryggen som bara flöt med liksom. Å andra sidan, att låta honom gallopera fritt över en stubbåker på hösten med mig på ryggen = wow ❤️

Jag vet inte exakt vad som gjorde att jag slutade rida. Men det var i åttan, och Musse var den sista hästen som var "min". Jag tror det var en kombination av att jag hoppade på kryckor ett tag och inte kunde rida, att jag blev tonåring och att alla mina kompisar fick egna hästar av deras föräldrar och tävlade på ganska hög nivå (vissa på landslagsnivå) medan vi inte ens hade råd att ha en foderhäst. Jag fick liksom ta det som fanns över i stallet, typ Musse. Det är jag dock evigt tacksam för, att jag fick rida varje dag under hela min skolgång, men jag fattar också mitt tonåriga jag så himla mycket. Hur jag gav upp när jag insåg att jag aldrig skulle ha samma möjligheter som mina vänner. Och då sket jag i det istället. Det är lite synd, men jag förstår det.

tisdag, januari 02, 2018

vad jag läste förra året.

Japp, hela sex böcker blev det. Det är ju sjukt lite faktiskt, men jag har slutat sätta mål för hur mycket (eller lite) jag ska läsa. Det stressar mig bara. Jävlar vad jag lyssnat på podcasts däremot! Men det är ett annat inlägg.

Bästa boken av de sex då? Törst. Men så älskar jag ju Nesbös Harry Hole.

Sämst: Toner i natten samt Det handlar om dig. Minns noll av dessa böcker, så det talar väl sitt tydliga språk.

Undrar varför mina betyg inte syns i de här skärmdumparna btw? Nåja.

måndag, januari 01, 2018

2017.

Vad var 2017 för jävla år egentligen? Det känns som att allt bara var sjukdomar, inställda planer eller önskningar som aldrig gick i uppfyllelse. Som att året bara rann förbi. Samtidigt är jag på en så mycket bättre plats nu än för ett år sen. Det är fint. Men 2018 måste bli ett bättre år i vissa avseenden.

Saker jag i alla fall är glad över som hände 2017:
- Att jag vågade ta emot hjälp för att klara mig ur en otroligt nära krascha rakt in i väggen-period.
- Att jag och K kom iväg till ön ett par dagar, trots att vi fick boka av och boka om.
- Att jag kom iväg till Palma med mina bästisar. Så fina, välbehövliga dagar.
- Att jag tog ett beslut att byta jobb, att jag sa upp mig, att jag valde ett jobb som kanske inte är bäst för karriären men som kändes bäst i magen.

Så. Nu kör vi 2018. Tut-tut.

fredag, december 29, 2017

viktiga saker så som längd på ben.

Jag har så mycket jag vill blogga om att jag blivit helt förlamad de senaste månaderna och inte bloggat ett skit istället. Så nu bara kör jag på. Tror ändå inte det är någon som läser här längre.

Idag fick jag en heldag på stan av min kille. Mycket enkelt: fri tid att shoppa loss hur länge jag ville. Betalade såklart allt själv, men så gött att bara få ordentligt med tid i sina favvobutiker? Jag köpte bland annat denna kavaj på Filippa K då temat för dagen var att hitta bra jobbkläder. Ibland behöver jag ha kavaj på mig. Hamnade sen i en diskussion med hen i butiken om att det fanns byxor jag kunde köpa till. Jag sa blankt nej då det aldrig hänt att jag kunnat ha ett par vanliga byxor i en vanlig butik. Hen såg ut som en fågelholk och plockade fram deras byxor som "alla klagar på är alldeles för långa". Jag höll dem framför mig och det blev rätt uppenbart att de var minst 5 cm för korta på mig ändå. Jag är inte bara lång, jag har sinnessjukt långa ben också. Och mina favvojeans tillverkas inte längre. Försöker att inte få panik över detta, men förbereder mig mentalt på ett kommande år då jag bor i kjol och klänning istället för byxor. Älskar byxor. Men HMs pennkjolar för typ en hundring får väl funka.

Japp, dagens i-landsproblem.

söndag, november 19, 2017

så dumt?!

Jaha. Trots att jag _vet_ att jag mår dåligt i mörkret under vinterhalvåret har vi inte bokat någon resa. Trots att jag pratat om det sen i juli, trots att vi hade en resa bokad som jag sen bokade av (dumt, antagligen). Och nu sitter jag här och märker att så fort en dag inte har lite sol så blir mitt humör dåligt och jag blir så trött. Och så fort det närmar sig mörker-tid på dygnet (dvs kl 15.00) blir jag med ens så trött som att någon hade slagit mig i skallen. Illustrerar min dumhet med en bild från en dag på Mallorca för en månad sen. Fyfan så pigg jag kände mig efter den resan, trots att det bara var ett par dagar i solen.

Och jadå, jag äter D-vitamin. Men jag borde surfa sistaminuten-resor över jul och tömma hela sparkontot.

söndag, november 05, 2017

andra saker som har hänt.

Jag har sagt upp mig! Det var fanimej inte en helt lätt process. Allt från om jag verkligen ville byta jobb till sen vilket jobb jag ville ha. Jag kommer ofta ganska långt i jobbprocesserna när jag väl söker jobb, och så var det nu med. Blev plötsligt erbjuden flera tjänster samtidigt som jag var långt fram i några andra processer samtidigt som några i mitt nätverk skickade mig till företag som "behöver en sån som du". Herregud sån ångest jag hade under några veckor. Men jag tror att jag för en gångs skull verkligen valde med magkänslan? Jag valde bort allt där det fanns några varningssignaler, eller tjänster som skulle ha varit fantastiska för min karriär men där jag inte kände mig lockad av branschen. Och jag kom till beslutet att jag skulle byta jobb. Så jag sa upp mig. Jag kommer sakna alla mina fantastiska kollegor, men jag börjar samtidigt bli väldigt pepp på mitt kommande nya jobb. Det är på en myndighet och min titel kommer innehålla ordet strateg. Såg inte den komma så att säga, men nu känns det skitbra.

lördag, oktober 28, 2017

operation: check

Alltså, jag är ju en försiktig person men ändå inte så rädd för saker. Eller, jag kan vara rädd och osäker men vet ofta att jag klarar det mesta bara jag har lite push, pepp och stöd. Och kontroll. Men så finns det vissa grejer jag är RÄDD för. Operationer har alltid varit en sån grej. Har lyckligtvis klarat mig ifrån operationer hela mitt liv tills nu. Man hittade en "extremt stor" (ja, gynekologens egna ord) polyp i min livmoder. Även om det inte ska vara något farligt ska sånt bort om det är så stort, framförallt när man misstänker att den ställer till problem. Det skulle vara en rutinoperation och inget farligt, men jag var ändå nervös och jävligt obekväm. Tyckte dock att allt gick okej tills de ledde in mig i operationsrummet. Hade inte väntat mig att det skulle se ut som ett riktigt operationsrum, sådär man ser på tv. Och jag hade inte väntat mig att det skulle vara typ sju personer med olika uppgifter i rummet. Tänkte mig att en rutinoperation skulle vara som en snabb gynundersökning. Det var det ju inte riktigt. Så jag började gråta och kände att en panikångestattack var i antågande. Då sprutades det in lugnande för fulla muggar och så slocknade jag. Så tacksam över detta, att jag sov mig genom hela skiten. Sen hade jag förbannat ont. Vanligtvis brukar man kunna ta sig därifrån 1-2h efter operationen, jag kämpade mig därifrån efter närmare 4 timmar. Då hade jag fått jävligt mycket smärtstillande. Det gjorde liksom lika ont som vid en tuff förlossningsvärk?! Hade inte väntat mig det heller. Sen åkte jag hem och var däckad i nästan ett dygn. Fick blombud av mina fina fina vänner och känner mig ändå stolt att jag klarade av en operation. Phew!

lördag, oktober 14, 2017

städa, mmm.

Det är märkligt hur tillfredsställande det är med ett dammsuget hem. Vi dammsög sent igår då vi skulle barnvakta en av Fs kompisar idag och det var grus, damm och skräp överallt. I alla fall, att vakna till ett nystädat och någorlunda röjt hem = ❤️ Tog äntligen tag i Frans garderob och fick ihop 3 kassar att lämna till Stadsmissionen. Beställde nya vinterkläder och skor till F då vi insåg att allt han har knappast kommer räcka hela vintern. Och det finns noll vinterkläder till vettiga priser på Tradera helt plötsligt? Nåja. Känner mig oavsett sjukt effektiv.

söndag, oktober 08, 2017

näe, det är inte alltid en är en god förälder.

K sov borta inatt så jag och F vaknade alltså själva imorse. Bestämde oss för att besöka postmuseet eftersom det regnade och vi aldrig har varit där. Plus att jag generellt inte är föräldern som initierar massa roliga saker med barnet, det brukar K stå för. Såg väldigt mycket fram emot detta alltså, lite mamma-barn tid och något bara VI skulle ha upplevt.

Det gick jättedåligt. Vi kom dit och barnet var glatt i ungefär fem minuter tills andra barn började droppa in. Det har han i vanliga fall inga problem med, men nu var det tydligen oerhört kränkande. Inget var kul, inget var bra, han ville absolut inte äta, inte leka, inte gå hem, inte göra något. Det blev ett litet moment 22. Jag är också lite skör mentalt denna helgen pga stora beslut i livet och agerade kanske inte helt pedagogiskt. Typ som när jag bara suckade och stampade iväg till ett annat rum när han vägrade lyssna på mina instruktioner hur "datorn med pinnar" (skrivmaskin, reds anm) fungerade.

Efter en och en halv timme lyckades jag få honom att äta. Pannkakor, sjukt säkert kort. Men icke då. Sylten var inte tillräcklig röd (ungen äter nästan bara mormorgjord sylt/saft och sånt) och var därmed oätlig. Och sylt var det på alla pannkakorna så det blev typ ingen mat. Sen vägrade han kissa och sen gick vi hem. Jag var sjukt sur, och så även barnet. Då kom en tant och tyckte synd om oss för att vi hade "alldeles för lite kläder på er, ojojoj".

På vägen hem berättade F att han varit så sur för att han tycker det är tråkigt att leka med mig och hade trott att K skulle vara på museet. I vanliga fall är jag noll känslig för sånt här då jag vet att K är lekpersonen nummer ett men idag sved det rätt hårt. Sen la jag mig i soffan och lyssnade på ljudbok resten av eftermiddagen.

söndag, oktober 01, 2017

höjdrädd på marken.

Okej, har alltid sagt att jag är höjdrädd men tänkt samtidigt att SÅ farligt är det inte. Kanske för att jag har en person i min närhet som verkligen är höjdrädd, hen vågar ofta inte ens vara på våran balkong ens (fjärde våningen). Som exempel. I alla fall, häromdagen klättrade F upp i kojan på bilden. Han ville såklart att jag skulle upp också eftersom "pappa brukar klättra upp". Jag sa nej, att jag tyckte höjder var läskiga och gärna stannade på marken. Men barnet var kvar där uppe länge, så pass att jag blev höjdrädd på marken. Det svindlade i magen, jag ville bara att han skulle komma ner och jag vankade av och an nedanför eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Det var något nytt. Kände mig verkligen stark och modig. (nej).

fredag, september 29, 2017

nytt under solen.

Så försvann tiden igen.

- Haft fyra jobbresor på sex veckor. Oslo, Göteborg, Dublin, Oslo. Jag gillar ju att få resa lite ibland men det här var lite väl mycket. Är trött. Och trött på flygplan.

- I Oslo nu sist så blev min jacka snodd. Otroligt irriterande, samtidigt känns det aningens roligt att vara tvungen att köpa en ny. Ska till Mall of Scandinavia imorgon, då jävlar ska jag hitta en ny!

- Väntar på en operationstid. Trots att det räknas som ett vanligt ingrepp under lokalbedövning är operationer en av få saker jag är väldigt rädd för. Det som ska opereras bort ska sen på analys så det inte är något farligt. Risken för det är ju minimal, men det finns ändå en risk. Det tänker jag lite på ibland.

- Funderar ganska mycket över livet. Fast på ett ganska fint sätt ändå, har släppt paniken och försöker mer komma underfund med vad jag vill. Och när. Det är skitsvårt. Men jag övar.

- Lyssnar på väldigt många poddar och dokumentärer. Kanske borde skriva ett inlägg bara om det? Mitt senaste tips är i alla fall dokumentären om Johan Gustafsson som var kidnappad i Mali i sex år. P1 dokumentär. Och dokumentären om Lady Gaga på Netflix var bra den med.