torsdag, maj 19, 2016

man måste fokusera på det viktiga.

Det var ju förskolans dag idag. På vår förskola var inte föräldrar välkomna men barnen hade förberett flaggor som skulle hissas och målningar, det var politiker där och klippte band för att officiellt inviga förskolan (den är nybyggd) och en massa saker och sång och dans och allt. Vad mitt barn fokuserade på samt berättade för allt och alla som det största som hänt under dagen? Att han tappade ner ett sugrör i ett hål.

tisdag, maj 17, 2016

HEJHEJ *vinkemoji*

Nä men om jag skulle ta och återgå till ett någorlunda normalt liv igen och typ blogga lite mer frekvent? Det vore skoj. Ser att det cirkulerar någon 10-bilder-från-din-telefon-lista på vissa bloggar, och tänkte härma lite. Men ändå inte. Här är i alla fall 10 bilder från min telefon som visar lite hur livet varit de senaste månaderna, om man bortser från de bilderna som hamnat på insta till exempel. Nu blev de i jättekonstig ordning, men men.


Alltså åkern i mina föräldrars skog gör sig aldrig bra på bild. Men tänk er att man går femhundra meter rakt in i en skog som ser ut som en sagoskog, och så plötsligt uppenbarar sig en gigantisk åker. Mitt i skogen. När jag var liten dagdrömde jag om att ha stall här. Det gör jag i och för sig fortfarande, skulle vara magiskt. 




Och sen är vi plötsligt i stugan vid havet istället. I påskas såg vi serie på ipaden (älskar Parneviks!!!), hade en stol som bord och drack vin till mysbelysningen som stod kvar sen jul. Äh, det står kvar året om där. Precis som påskpyntet. Praktiskt, det är alltid anpassat efter högtid i alla fall. 


Denna klänningen som jag sett och fingrat på på Åhlens City? Älskar den. Kostar 3000 spänn. INTE RIMLIGT. Därför vågar jag inte heller prova den, för då kommer jag vara tvungen att köpa. 



Min pappa gav mig förra årets Nobelpristagares alla böcker. Han älskar henne. Jag har börjat läst Tjernobyl-boken och aj vad den känns. För övrigt läser jag ungefär ingenting detta året, vilket ger lite lätt prestationsångest att få denna hög. Men men, jag kämpar på med ett par sidor varannan vecka eller så.


Jag har tydligen inte tagit bort värkappen, trots att det är över två år sen jag födde barn. Och appen visar fortfarande mina senast klockade värkar. Efter den sista ringde jag förlossningen och vi fick åka in. När jag kom in var jag sju centimeter (!) öppen. Jag som hade stirrat mig blind på att jag inte hela tiden hade "tre värkar på tio minuter" började gråta av lycka att få stanna. Har en förmåga att följa instruktioner lite väl slaviskt emellanåt. Nåja. 

En dag satt jag i min säng och hade telefonmöten precis hela dagen. Ett videosamtal inleddes med "Eh, where are you?" "In my bed!" "Ooookay." Varsågod för bild på mitt skrev också! 


SOM jag älskar att barnet har bästisar på förskolan som dessutom har föräldrar som är roliga att hänga med så att man slipper vara ensam i de där lekparkshängen på helgerna. Plus att barnen ju är så jävla söta ihop. Här är det vätskepaus. 


Försökte ta en bild när barnet strax efter ett utbrott (herregud vad det är utmaningar emellanåt nu alltså, PHEW) bäddade en säng på golvet till mig och K, beordrade oss att lägga oss ner, han läste en saga "Apa tappa bjott sin mamma. SLUT" och skulle sen natta oss. Här får jag en godnattpuss.



05.30. I hissen mot taxin innan en tur till Oslo. Ser lite trött ut. Och jag får alltid så avlångt ansikte på bild att jag förstått att jag har väldigt avlångt ansikte. Det kan liksom inte vara fel på alla speglar.



En påse Gott & Blandat kostar 56 NOK i Oslo. ALLTSÅ???? 

söndag, maj 08, 2016

en fin vecka ändå.

Okej, så allt jag jobbat med senaste halvåret kulminerade i början av veckan. Jag lanserade tre webbplatser tre dagar i rad, släppte två nya appar och en massa annat jox. Det gick jättebra. Kanske för att jag och teamet slitit som djur och haft en minutiös planering? Anyway, så jävla skönt att jag klarade av detta.

Sen tog jag långhelg. Så väldigt bra tajming. I torsdags var vi i en park hela dagen med barnets BFF från förskolan och hens föräldrar. Världens bästa koncept när barnet skaffar kompisar på egen hand och kompisen visar sig ha väldigt trevliga föräldrar. I fredags hälsade vi på en kompis kontor inklusive kontorshund till Fs stora förtjusning (innan hunden snodde hans napp). Sen kom mina föräldrar och vi käkade middag. Igår var jag och mamma och storhandlade, sen åkte vi till Skogskyrkogården och det var himla härligt.

Och idag väcktes jag av F som stormade in i sovrummet och utbrast "du fjylle åj mamma!!!". Japp, trettiofyra år idag. Fick frukost, paket och vinkade sen av mina föräldrar. Snart kommer några vänner och dricker bubbel och jag tänker vara stora delar av dagen på vår balkong.

Är väldigt trött, men också väldigt glad faktiskt. Känns fint.

måndag, april 25, 2016

vad missar jag?

Okej, det finns tusen miljoner oskrivna regler kring hur man som förälder ska agera och göra eller inte göra med sina barn. Även om jag inte håller med så har jag ändå förståelse för argumenten för många. Men en oskriven regel jag inte fattar är det här med iPad till barn på restaurang. Vad är det för fel med det? Föräldrarna och barnet får en lugn stund och har möjlighet att äta. När vi var i Thailand så kollade F på sin iPad nästan varje middag. Perfekt tyckte vi som inte ville ha honom springandes i strandkanten i mörkret (vilket var alternativet). Folk fnissade och påpekade minsann att där var barnet som åt middag med film varje kväll. Han är två. Det är inte så att vi kunde ha djupa samtal med honom ändå och ipaden kom fram först när vi märkte att han blev rastlös. Det gav oss en möjlighet att i lugn och ro få äta vår mat och prata med varandra i trettio minuter istället för att slänga i oss den på tio. Men detta koncept är ju tydligen tabu.

Fattar inte. Varför?

söndag, april 24, 2016

hade varit lättare om vi inte satt uppe och ugglade halva nätterna.

Det var min morgon och K var inte ett dugg ironisk när han menade att "klockan är ju ändå 06.15, ganska bra tid" när barnet kom och berättade att nu skulle vi minsann gå upp.

Gud. Tänk att vi anser 06.15 vara sovmorgon.

onsdag, april 13, 2016

jo men livet rullar på vettu.

Det är galet nu. Vi gör det största ever på jobbet och mina ansvarsområden går inte så bra. Så det är inte så kul. Plus att barnet sovit skitdåligt. Jag är inte i bra form. Visade sig väldigt väl då jag var mer utvilad än på en vecka efter detta dygnet i helgen: möhippa 07.30-04 (!), sömn 04-09.30. Frukost. Sen mådde jag rätt fint. På riktigt.

Några veckor till nu, sen kan jag andas.

tisdag, mars 22, 2016

på mindre än tjugofyra timmar.

Vi ligger i sängen och innan-sömn-surfar. Jag frågar K om han sett filmen som delas i våra vänners flöden, den från det svenska livräddningssällskapet som varit (är?) nere i Grekland och hjälper flyktingar. Det har han inte och inte jag heller så vi ser den tillsammans. Åtta minuter senare har det träffat mig så jävla hårt. Jag brukar inte reagera så starkt. Jag brukar sluka nyheter, analysera, läsa olika vinklar, men blir sällan berörd så det känns som ett hårt slag i magen. Men nu. Gråter. Vill boka en biljett till Grekland och hjälpa till. Funderar på vad jag kan göra. Somnar tillslut.

Pratar i telefon på jobbet samtidigt som min mobil flashar med nyhet efter nyhet om Bryssel. Jag läser och försöker greppa situationen. Min bror meddelar att samtidigt så övar Ryssland krigsberedskap nära svenskt vatten.

På lunchen diskuterar jag med en kollega om hur sånt här påverkar våra resplaner. Jag säger att det tyvärr påverkar mina. Vill inte åka till Turkiet, inte till Egypten och skulle fundera ett extra varv kring vilket annan västeuropeiskt resmål som helst. Säger att det är precis det här de vill, att vi ska vara rädda och begränsa oss.

På tunnelbanan hem sätter sig en person bredvid. Neddragen mössa, vill inte synas, vill gömma sig. En medpassagerare stirrar på personen med misstänksam blick. Synar upp och ner, iakttar varje rörelse. Jag blir irriterad på medpassageraren som antar saker om personen. Tills jag tänker tanken att personen kanske har ett bombbälte innanför den stora jackan. Kväver en instinkt att resa mig upp och gå. Tänker att om jag dör nu så dör jag lycklig. Sen tänker jag på min familj och känner att jag inte vill dö. Bestämmer mig för att snegla på personens händer, jag tänker att personen måste utlösa bomben genom en rörelse, en aktivitet, och om jag ser att personen börjar fippla med något så ska jag resa på mig och gå. Varje meter från bomben kan innebära större chans att överleva. Men personen fipplar inte med något utan reser sig upp och stiger av på stationen innan min. Jag andas ut.

Hemma läser jag den skadade svenskens Facebookuppdatering om att han nu är i tryggt förvar hos en belgisk familj. Och jag blir så jävla arg. Varför hyllar vi belgarna som nu öppnar deras dörrar, hem och gör allt för att hjälpa personer som flytt från IS bomber men samtidigt anser vi (70% av oss i alla fall) att det är helt på sin plats att stänga Sveriges gränser och Europas gränser för personer som också flytt från IS bomber. Att stänga dörren till våra hem och dra tillbaka den utsträckta handen.


Fan. Jag hatar det här. Hatar vad det gör med oss alla.

måndag, mars 21, 2016

katastrofen is no more!!!!11!!!11!11

I helgen var det då äntligen dags - jag skulle få träffa min riktiga frisör. Alltså det var ju inte så att frisören som gjorde mig ful i håret klippte fel. Men dels så frångick jag min ursprungliga plan om att klippa av mig håret och dels så blev frisyren som klipptes inget som jag trivdes i. Efter någon vecka så växte det ju till sig och blev lite mer ok, men jag hade lite ständig ångest och kände mig verkligen inte fin. Jag har väldigt mycket hår, VÄLDIGT bra kvalitet (borstar aldrig, har typ aldrig balsam, aldrig några vårdande produkter och mitt hår är skuret med kniv de senaste sjutton åren (!) och just kniv ska vara väldigt dåligt för håret). Så fort jag går till en ny frisör verkar de inte riktigt tro mig. Varken på att jag måste ha uttunning av håret och att kniv är ett måste.

Jag var så himla glad efter denna gången. Dels blev det som jag tänkt från början och dels så är det så fint att ha en frisör som känner mitt hår och ba "fattar precis" och så klipper hon och frågar något då och då och jag säger "gör vad som blir snyggast" och så går jag därifrån och det är SNYGGT. Samt att hon tog bort mängder av hår. Högen ovan är alltså bara 10cm längd, resten är uttunning. Jag har mycket hår. Sa jag det? Och att jag nu är fin i håret igen? Iiiiihhhhh!

och det är inte bara för att han heter samma sak som mitt barn.

Alltså vinnarlåten i mellon är ju jättebra. Inlagd på favoriter i Spotify och i helgen när jag körde bil skruvade jag upp och tvingade familjen att digga med varje gång den spelades.

tisdag, mars 15, 2016

två glas vin eller träna?

Är i Oslo igen. Den här gången hade jag varken ett stressigt dagsschema eller en helt fullbokad kväll, varför jag faktiskt packade träningskläder och hade tänkt ägna kvällen åt att 1. träna och 2. jobba. Det sket sig big time. Efter en lång workshop så föreslog min chef att vi skulle ta vårt inplanerade möte samtidigt som vi käkade middag. Sagt och gjort. Och sen satt några andra kollegor på uteserveringen bredvid, så vi satte oss där. Två glas vin senare var klockan nästan tjugotvå. Man kan kanske få in kvällens aktiviteter under punkt 2, men inte fan var det träning. Kanske orkar jag upp imorgon bitti och träna, men är lite tveksam till detta. Det stör mig att jag så lätt väljer bort träningen, men jag vet ju att det just är ett val och inget annat.

För övrigt så är det såna blandade känslor att vara på såna här jobbresor. Å ena sidan är det jävligt slitigt. Upp tidigt, flyga, möten hela dagen, ofta någon social aktivitet på kvällen, upp tidigt dag två och möten hela dagen igen och sen flyg hem och komma hem väldigt sent. Jag lever som i en liten bubbla när jag är här. Å andra sidan är det väldigt härligt. Att som ikväll lätt kunna säga Javisst! på frågan om lite häng på utesevering. Inte behöva tänka på vem som hämtar barnet eller att kolla att det är ok med K att jag inte kommer hem. Det är rätt gött. Som en liten glimt av hur livet var när jag bestämde allt själv. Samt utan ständig internetuppkoppling.

tisdag, mars 01, 2016

en promille av allt det fina.

Ja, vad lätt det är att bara pysa ur sig allt det jobbiga, svåra och tuffa med att vara förälder. Vilket ju i och för sig är högst jävla naturligt, man har ju ett större behov av att pysa ur sig om det negativa snarare än det positiva. Men om vi ska göra ett litet försök att åtminstone påbörja en lista över vad som är fantastiskt med att ha barn:

  • När jag kan vara var som helst i hela världen, bara min familj är med. Den trygghetskänslan har jag aldrig upplevt tidigare. Att allt är bra, bara vi är tillsammans.
  • När jag ser mitt barn ha roligt. Vilken jävla tillfredsställelse det är! Jag trodde att uttrycket "vi gör det för barnens skull" var verkligen det, att man gör något för att barnen skulle vara glada för att ett glatt barn är ju bättre än ett icke-glatt barn. Det stämmer inte, man gör saker för att barnet ska vara glad för att då mår man själv som en jävla kung/drottning.
  • När barnet säger älska dig mamma eller vaknar på natten och klappar dig på kinden.
  • När du kommer hem efter jobbet och barnet kommer springandes och säger mamma mamma söpt blommor ti dej och pekar på en bukett tulpaner. Vassego mamma.
  • När barnet får en helt egen relation till människor du själv tycker om. Dina föräldrar, dina syskon, dina vänner. Det blir som att universum skapar en egen liten ny miniplanet med dina favoritpersoner i hela världen där alla har det bra.
  • När allt blir roligt. Slänga sopor med sitt barn är en fröjd.
  • När barnet kryper upp i din famn, sjunker ihop lite av avslappningen och du kan känna i hela kroppen att barnet inte vill vara någon annanstans i hela världen förutom hos dig just nu. Jag vänjer mig aldrig och vill aldrig göra det heller.
  • När du ser ditt barn tillsammans med din partner. Woha.
  • När barnet plötsligt kan nya saker. I teorin förstår jag att ett barn utvecklas i en rasande takt, men i praktiken så borde ett nobelpris utdelas varje gång barnet gör något nytt. Idag sa han diskbänk. [insert nobelpris].
  • När man försöker leka med barnet som istället rynkar pannan, sätter upp handen och säger stopp, stick iväg! Gud, det är en helt egen liten person detta, som liksom har en egen vilja och önskan om egentid? Mind. Blown. 



Men obs: om du läser detta som nybliven förälder eller soon to be förälder och sen inser att du inte ALLS känner något som ens liknar detta i början så vill jag bara poängtera att det är fanimej helt übernormalt. Alla dessa känslor kommer inte direkt. Det tar tid, det är okej, och sen blir det bara bättre och bättre. 

lördag, februari 27, 2016

och efter två ångestinlägg så kör vi ett pepp!

Cirka 90% av tiden tycker jag att jag borde träna mer och knipa mer. Men så ibland slår det mig att jag gjort rätt bra framsteg ändå det senaste året. Inte fan går det så fort som det skulle ha gjort för någon annan utan skador, men jag tränar regelbundet - minst en gång per vecka, oftast två plus en yoga, helst tre gånger. Kniper fem dagar av sju på en vecka (och jag hatar det). I somras fick jag ju backa all träning och börja om utan några vikter alls. Jag slet i månader. Svintråkigt. Igår körde jag ett riktigt pass med min PT (kör en online-tjänst annars, så vi brukar inte ses IRL så att säga) och förutom att det var typ det roligaste ever så fick jag stränga order om att minst köra med 16kg kettlebell nu för nu börjar jag tydligen bli stark. 16kg! Det är fan asmycket för en vekling som jag. Men nuförtiden har jag på allvar dagar då jag faktiskt känner mig stark. Jag älskar det. Har aldrig känt mig stark förut. Aldrig. Och det blir ju lite som en drog detta, nu vill jag bli stark som fan. Ska bara övertala min bäckenbotten att följa med på resan.

Det är ju ingen billig resa detta, men så jävla värt det. Så jävla mycket värt det.

byta ångest mot ångest.

En sak som jag inte hade fattat innan jag fick barn var att ca 70% av allt man har inplanerat kommer att bli inställt pga sjukdom eller misstanke om sjukdom. Antingen hos oss eller hos de man planerar att träffa. FYFAN VAD TRÅKIGT DET ÄR. Vi är nu inne på tredje helgen i rad med någon sjukdom hemma hos oss. Det känns som att tiden bara rinner iväg och vi gör.... ingenting.

Den här helgen är det K som är sjuk. Då kan man ju tycka att jag och F borde kunna hitta på något själva, men eftersom F har någon slags trotsperiod* just nu som eskalerar i styrka helt nått så djävulskt emellanåt så funkar inte det heller. Idag skulle vi gå på en promenad i solen tänkte jag, och gå och leka i en lekpark eller något. Mysigt! Så blev det inte. Han grät och skrek när vi gick förbi ICA för att han ville ha en banan, så vid lekparken fick vi vända och gå tillbaka till ICA och handla och ge en banan. Då grät och skrek han för att han inte fick slita av sig vantarna. Sen grät han för att han ville gå hem till sin pappa och jag ville köpa en kaffe. När jag hade köpt en kaffe to go grät han för att han inte också hade fått fika. Sen grät han när jag försökte gå en omväg hem för att få lite sol.

Det är så svårt att hantera ibland tycker jag. Och ibland är det superlätt. Jag tycker oftast att jag är lugn, hanterar det som man "ska", lyssnar och väntar in honom. Men ibland så går det liksom inte. Och självklart är det i just dessa perioder som jag tänker mest på att jag gör precis allt det som anses fult eller fel att göra som förälder: massor med tv, padda, halvfabrikatsmat, inte tycka att det är roligt att leka, fräser, längtar efter att bara få sitta ner i lugn och ro ifred. Det ger mig ångest, för det är inte bara att "göra rätt", då hade jag ju redan gjort det.

Ikväll bytte jag ångesten mot sockerångest och köpångest. Gick och köpte godis och sen nätshoppade jag hem lite möbler för dyra pengar.



* Tycker inte om ordet trots men använder det här för att de flesta förstår ungefär vad man menar.

onsdag, februari 24, 2016

låt oss prata om det som ger mig ångest just nu.

Mitt hår. Ni vet ju att jag alltid klipper mig hos min frisör i staden jag kommer från. Men det är krångligare nu när F finns och jag har klippt mig ett par gånger i Stockholm. Inget fantastiskt resultat, men det har funkat. Nu samlade jag mod till mig och skulle klippa av mig rätt mycket hår. Tänkte jag.

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bad om input från frisören (som jag aldrig klippt mig hos förut). Frisören föreslog något annat: att klippa fram mitt självfall så jag skulle bli lockig. "Du har såna drömlockar!". Jag har aldrig ens övervägt detta och blev rätt ställd. Men jag tänkte vafan, vi kör! Så jag får ju skylla mig själv. Men ändå. Alltså. Gaaaaah.

När jag lämnade frisören kändes det annorlunda men att det här nog blir bra.

När kom till jobbet kände jag mig som att jag kom från 80-talet. En kollega fnissade och sa "knullrufs". Ni fattar.

På kvällen duschade jag och torkade håret. Tänkte att detta skulle hjälpa, det gör ju alltid det vet ni. När man liksom fixat till det lite själv. Det blev inte så, det blev bara konstigt. Värre. Kände mig som en tant.

Morgonen efter vaknade jag med hopp om bättring efter att ha sovit på håret. HERREGUD nej. Det var sjutton resor värre. Som att mitt självfall gått bananas och jag hade liksom en frisyr i frisyren? Kan ej beskriva, men jag lovar att det inte såg bra ut. Det var vidrigt.

Så där stod jag kl 05.20 med panik och en taxi som väntade utanför och tog beslutet att inte ha håret utsläppt mer innan jag löst detta. Så nu är det uppsatt hår som gäller. Vilket jag vanligtvis bara har hemma för jag tycker inte jag passar i det.

Så ja. Jag ska ringa min frisör i hemstaden och fråga när hon kan klippa mig. För nu måste jag klippa av det. Vilket jag ju tänkt från början, så det är ju fint. Men jag vågar inte gå till någon annan än min vanliga frisör, för om detta går fel så kommer det fan inte gå att åtgärda.

Och ja, jag vaknar mitt i natten och har ångest över detta. Och har håret uppsatt dygnets alla vakna timmar.

rätt fint ändå?

Så idag hände det plötsligt: jag fick tjugo minuter över i Oslo. Det har ALDRIG hänt under mina resor dit. Det är vanligtvis ett jävla springande mellan möten, äta något i farten och så vidare. Men idag kunde jag promenera i lugn och ro en stund, sitta i solen och vänta på en kompis som kom och tog en kaffe med mig just i den HELT underbara solen. Sen åkte jag till flygplatsen. Men vad fint det var! Oslo är fint. Gillart. Och det är ju bra eftersom jag hänger där en hel del nuförtiden.