fredag, oktober 19, 2018

om det dära kejsarsnittet.

Ja, det blev ju ett kejsarsnitt till slut. Emellanåt tyckte jag det var relativt lätt för mig att få igenom det, emellanåt grät jag massor över hur envis en måste vara för att få igenom ett kejsarsnitt. Att ingen vill diskutera för- och nackdelar ur mitt perspektiv utan bara diskutera hur riskerna förhåller sig till vaginal förlossning. Det låter kanske som hårklyveri, men det är en jävla skillnad att kunna diskutera olika alternativ någorlunda objektivt mot att behöva argumentera för det ena vs det andra alternativet när den man argumenterar med redan har sin ståndpunkt klar. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag var dock osäker på om jag verkligen skulle få kejsarsnitt ända tills de faktiskt kom och hämtade mig till operationssalen förra fredagen. Tanken var dessutom att jag skulle ha ett kejsarsnitt i måndags, men då jag fick havandeskapsförgiftning tidigarela de snittet. Sen visade det sig att jag hade lite dåliga värden, såna värden som kan sätta stopp för ett kejsarsnitt. Men! Kejsarsnitt blev det.

Jag är jätterädd för operationer. Det där att någon ska gräva i mig. Fyfan. Hade hoppats att ett kejsarsnitt kanske skulle ta udden av skräcken, men det kan jag inte påstå att det gjorde. Visst, det gjorde inte ont under snittet. Värsta smärtan var när de satte infarten fel. Men, de hade sagt att jag fortfarande skulle känna att de gör saker i min mage, och det fattade jag ju teoretiskt. Jag fattade inte hur explicit jag skulle känna vad de gjorde. Hur jag kunde känna att de stack in händerna och drog i vissa inälvor? Hur det var så överväldigande otäckt att jag inte kunde koncentrera mig på varken nyfödd bebis på mitt bröst, vad K pratade med mig om för att distrahera eller musiken på radion. Samtidigt var jag så jävla tacksam för bebisen som kom ut, jag började gråta så fort hon började skrika - innan vi ens fått se henne. Sån lättnad.

Sen hade jag turen att inte ha speciellt ont i viloläge i snittet under hela vistelsen på eftervården. Det lurade mig brutalt då jag skulle resa på mig första gången (de vill att man reser på sig samma dag). Det var bland den värsta smärtan jag upplevt, som att någon svetsade i min mage. Jag grät och var nära att svimma. Då hade jag ändå kroppen full av smärtstillande. Var livrädd att jag förstört min kropp för alltid med denna operation. Att något gått fel.

Såhär sju dagar senare kan jag emellanåt röra mig ganska obehindrat hemma. Det gör fortfarande ont, jag har långt kvar till full rörlighet men tror inte jag ska dö varje gång jag måste hosta eller resa på mig. Jag tänker också att jag eventuellt borde ha märkt vid det här laget om snittet skulle ha lett till min död (ja alltså, jag överdriver inte här utan vi pratar om dödsskräck emellanåt för operationen). Däremot är jag fortfarande livrädd för komplikationer och fasar varje minut för att jag ska få feber och behöva åka till gynakuten. Efter förra förlossningen var jag där två gånger inom tre veckor efter förlossningen, och de upplevelserna var inte trevliga.

Okej nu har jag bara skrivit det här rakt upp och ned med bebis sovandes på magen. Säkert rörigt, osammanhängande och felstavningar och syftningsfel. Men orka. Nu ska jag vila lite.

torsdag, oktober 18, 2018

bebis, strax en vecka gammal.

Den här osmickrande bilden tog jag på mig själv och mitt nyfödda barn för snart en vecka sen, natten mot lördag klockan 05.22. Jag sov sittandes med bebisen i exakt denna position i sju timmar. Eller "sov". Det satt en stor klocka framför mig på väggen som jag kikade på varje gång jag vaknade till, och jag sov i snitt i en kvart åt gången ungefär. Och det gjorde ingenting. Jag var så himla nöjd. Glad. Lugn. Har känt ett lugn ända sen hon föddes. Mitt andra barn. Äntligen får jag njuta lite av den berömda bebisbubblan, och det är ljuvligt att få uppleva det den här gången. Och det handlar verkligen inte om att själva förlossningen var enklare, jag tror jag får återkomma till hur även ett kejsarsnitt kan vara sjukt traumatiskt, utan om att jag nu kan liksom känna båda sakerna parallellt: hur jobbig en graviditet och förlossning kan vara, samtidigt som jag kan bli blixtkär i barnet som kom ut ur min mage.

söndag, juli 22, 2018

semesterinsikter och så vidare.

Först - tack för fin respons på framförallt förrförra inlägget. Jag mår bra nu (eller ja, såpass bra man kan må som snart höggravid i varmaste sommaren på 260 år plus att jag strider lite för att få föda som jag vill) annars hade jag aldrig kunnat skriva det där inlägget.

Sitter just nu och väntar på att få köra ombord på båten hem från Visby. Japp, köra. Efter incidenten jag skrev om i förra inlägget så går det ändå bättre än vad jag trodde att sitta bakom ratten. Peppar peppar. I alla fall, vår ensamvecka med bara familjen (jag, K och F) är strax slut. Vi har de senaste åren prioriterat våra ursprungsfamiljer på helger och semestrar för att dels F ska få en bra relation till dem trots att de flesta bor 15-30 mil bort, samt att vi har det så lyxigt att alla bor i hus på landet eller vid havet. Men till nästa sommar tror jag vi måste ta tag i det som vi pratat om i flera år, att hitta ett ställe där VI är, dit folk får komma och hälsa på. Så vi slipper flänga. Så vi också kan prioritera att ha lite semester med vänner. Sakta men säkert känns det som att färre och färre personer bjuder med oss på saker. Och det är inga konstigheter med det egentligen, både jag och K är personer som behöver rätt mycket ensamtid för återhämtning. Det har gjort att vi är svindåliga på att bjuda hem folk, fråga om man ska ses osv för vi har haft fullt upp med att orka med att hänga med på det som vi blivit inbjudna till. Låter det konstigt? Vi är alltså sjukt tacksamma för alla som vill hänga med oss och bjuder med oss, men vi förstår verkligen att inbjudningarna slutar komma om vi aldrig bjuder igen? Eller tackar nej för många gånger i rad?

Vilket lång rant. Men ja, jag hoppas vi kan styra upp lite mer vänner-häng nästa sommar. Visserligen ska vi ha ett spädbarn på släptåg då också, men jag minns det lite som att de det där första året mest hänger med? Kanske är naivt.

torsdag, juli 12, 2018

nära ögat.

Igår inträffade detta: jag var tvungen att snabbt välja mellan att köra över något som låg mitt på vägen eller krocka med långtradare/staket/bil. I 120km/h på motorvägen. Jag valde att köra över det jag i sista sekunden såg var en stor plastdunk. Den fastnade under bilen och jag kunde inte köra vidare. Fick ringa efter hjälp som kom och lyfte upp bilen och plockade bort dunken samt dubbelkollade att allt verkade ok med bilen ändå. Men det tog nästan en timme av väntan, i vägrenen på en motorväg där hastigheten var 120km/h. Jag grät och blödde stressnäsblod men fattade kanske inte exakt varför jag reagerade så starkt. Efteråt, när jag kört vidare och jag börjat reflektera blev allt så himla läskigt. Kunde inte sluta tänka på vad som hänt om mina instinkter valt annorlunda, eller om plastdunken varit av annat material och fått bilen att få sladd? Eller om någon kört in i oss när vi stod och väntade på hjälp? Innan vi kom fram till slutdestinationen hamnade vi dessutom som nummer tre efter en bilolycka med bil + lastbil. Det var till synes ingen personskador, tur nog, men fy fan vad jag är osugen på att köra mer bil nu. Och uppskattningsvis ska jag bara köra 100-140 mil till denna semester. Det blir nog bra. Men igår var det inte roligt, alls. Fyfan.

onsdag, juni 06, 2018

maj till maj (men egentligen längre).

maj 2017. 
"Hej. Jag och min sambo har försökt få ett andra barn i snart ett år och vi blir inte gravida. När vi fick vårt första barn blev jag gravid på första försöket. Vi skulle vilja bli utredda och se om det är något fel." 

När vi bestämde oss för att våga försöka bli gravida igen kunde jag inte låta bli att tänka ett steg längre. Räknade snabbt ut att det faktiskt var rimligt att vi kunde berätta för familjerna när mamma fyllde jämt i november 2016. Det skulle innebär att jag skulle gå på föräldraledighet i april, maj eller kanske juni år 2017. Men mammas födelsedag kom och gick, och vi hade inget att berätta.

I januari planerade vi för ett bröllop vi ska på i juni och jag tänkte boka en hyrbil eftersom jag ändå skulle vara gravid och nykter. Jag glömde boka den där bilen, men eftersom jag ändå inte är gravid gör det kanske inget. I början av maj gick en kollega på föräldraledighet. Hon måste ha blivit gravid när jag borde ha blivit gravid.

Ibland svischar tanken förbi, den där tanken att F kommer att bli ett barn utan syskon. Att det här inte kommer att gå. Att jag kanske har cystor i hela magen eller att infektionen jag fick efter förra förlossningen gjorde mig steril. Det blir som ett svart hål i hjärtat.

Vill inte veta hur mycket pengar jag spenderat på ägglossningstest, graviditetstest man kan ta flera dagar innan förväntad mens och vanliga graviditetstest. Är så förbannat jävla trött på att kissa på stickor. Att varje månad räkna ner till ägglossning, och sen räkna ner till när jag kan testa om kroppen blivit gravid den här gången eller inte. Och varje gång bli lika besviken. Sitta där på toaletten med tårar i ögonen, det svarta hålet i hjärtat. Tills jag reser på mig och går ut i verkligheten igen och tänker att jag orkar inte tänka på detta, det gör för ont. Hur många dagar är det till nästa ägglossning? Repeat.

"Första lediga tid är 10 juli. Ja, det är om två månader tyvärr". 
"Okej. Vi får ta den. Tack". 

november 2017. 
Slutade tänka på det ett tag. Orkade inte med att det åt upp så mycket av tankekraften, av energin. Vi påbörjade vår utredning i juli. Jag har lämnat blodprover och genomgått flera ultraljud. De har spolat mina äggledare och så hittade de en jättestor polyp i livmodern. Den skulle opereras bort, och för att göra det fick jag inte vara gravid. Det innebar ett par månaders paus av ägglossningsliggandet. Det var befriande. Nu är den borta, den där polypen, och kanske vågar vi försöka igen. Kanske har jag problem att släppa ifrån mig ägg, det ska vi kolla upp. Men om det inte är fallet, och det inte blir barn trots operationen kvarstår bara IVF.

Jag är så trött på detta. Att se sin kropp som en jävla biologisk maskin. Kissa på stickor för att se om det är ägglossning, ligga bestämda dagar, kissa på stickor när mensen är tre sekunder för sen, ringa och boka tider för undersökningar som måste ske exakt dag x eller y efter mensens första dag. Jag vet inte om jag orkar med en eventuell IVF? Eller, det är klart att jag kommer tvinga mig att göra det. 

Det händer att jag lyckas undvika att bli ledsen när andra blir gravida. Tills någon jag relaterar för mycket till blir gravid och då gråter jag. Jag fattar inte varför det ska kännas så orättvist. Sa jag att jag ska byta jobb också? Mamma undrade om det var så smart om vi försöker få ett barn till. Svarade att jag inte orkar vänta längre, jag orkar inte hänga upp och planera mitt liv i flera år på att jag kanske är gravid inom ett halvår utan att jag någonsin verkar bli gravid. Jag har redan gjort det i snart två år.

januari 2018. 
Fick väldigt mycket utbetalt från mitt gamla jobb för semester jag aldrig tog ut. Jag omsatte det direkt i tanken om att det räcker till cirka ett och ett halvt försök med IVF. Börjar närma mig den tanken mer och mer. Vet inte om jag vill eller orkar, men jag vill ju ha ett till barn och då får jag väl bita i det sura äpplet. Samtidigt är jag så glad över att F blivit så stor nu. Det är så härligt att ha ett större barn. Känns som att vi sakta men säkert får tillbaka lite av livet vi hade innan barn, men i lagom dos. Samtidigt blir jag ledsen varje gång någon som har barn i ungefär Frans ålder eller yngre blir gravida med barn nummer två. Vill skrika att de inte ska bete sig som att det är lätt att bli gravida.
Är så jävla kluven i allt detta. De hittar inget fel på oss. Allt ser bra ut nu. Och ändå blir jag inte gravid. Det känns som att vi gör fel, att det är något fel ändå? Och samtidigt kan jag önska att vi bara kunde bestämma oss för att ett barn är nog, då skulle vi kunna börja leva lite igen. Planera lite mer? Men jag vill ju ha ett barn till.

mars 2018. 
Kom en kvart tidigt eftersom jag skulle fylla i en hälsodeklaration. I väntan på min tur fyllde jag i alla papper, samtidigt som jag grät. Jag grät och grät och grät. Hon som satt bredvid sneglade konstant. Min barnmorska kom ut, gav mig en kram och sa att det var fint att se mig igen efter alla år som gått sen jag var gravid sist. Jag fortsatte gråta. På hennes rum berättade jag en kortvariant av de senaste åren. Hur första året efter förlossningen var så tuff psykiskt, hur jag aldrig trodde jag skulle våga bli gravid igen. Hur år två bestod av att träna upp mig. Hur år tre bestod av att orka peppa mig själv mentalt för att våga bli gravid, och börja försöka bli gravida igen. Hur år fyra bestått av barnlöshet. Sekundär barnlöshet. Kissande på stickor, undersökningar och operationen. Hur år fem nu inletts med att jag ÄR gravid, utan att IVF behövdes, men att jag inte vågat tänka fina tankar om det en enda gång. Hur jag inte kan titta någon i ögonen när de säger grattis, hur jag måste säga att vi vet inte än om det här går bra. Hur jag känner att min kropp är otränad, att den redan är sämre, att jag nu ska orka kriga för ett kejsarsnitt när jag är operationsrädd deluxe. Det kändes lite som att det var först där i rummet med henne som jag förstod. Att jag äntligen var gravid igen och att jag nog ändå fått kämpa endel de senaste åren. Att det inte varit så lätt ändå. Men än så länge är jag gravid. Än så länge är det ett barn i oktober planerat. Jätteläskigt.

april 2018.
Jävla april vad jag tycker illa om dig. Först skrev jag en lång text som beskrev allt, men jag tog bort det. Orkar inte förklara. Men man kan sammanfatta april med att jag blev väldigt mycket sämre fysiskt på grund av tidigare skador. Samtidigt mådde jag jättedåligt psykiskt. Men inget ansågs farligt för bebis eller mig själv. Jag har haft veckor då jag inte vågat stå eller gå på grund av rädsla att förstöra kroppen mer fysiskt. Dessutom googlade jag graviddepression ganska mycket. En gång räknade jag till att jag grät tio gånger innan lunch, och då var det ändå en dag jag var på jobbet. Ibland gråter jag i Ks tröja och snyftar att jag önskar jag kunde få känna lite glädje över det här, det här som vi ju velat så länge. Jag hoppas det kommer, och nu är april snart slut.

maj 2018. 
Det blev bättre. Fysiskt och psykiskt. Jag borde fortfarande ta tag i vissa saker men nu måste jag hushålla med min energi. Det är snart dags att börja kämpa för om jag vill ha kejsarsnitt, och jag vet att det kommer bli svårt och jobbigt. Samtidigt som jag är rädd för kejsarsnitt. Behöver samla energi. Det är i alla fall skönt att alla vet nu, att jag är gravid. Hade förberett så mycket i huvudet hur jag minsann inte skulle gå ut med en graviditet utan att också nämna att det finns något som heter sekundär infertilitet. Men jag orkade inte. Orkar inte. Det är ingen hemlighet, men jag orkar orkar orkar inte tänka på de senaste åren nu. Kanske skriver jag något om det någonstans någon gång, men inte offentligt just nu. Magen syns mycket. Jag känner mig ganska glad ibland. Det är fint. Det sparkar i magen varje dag, och har gjort länge. Halva tiden har gått. Nu blir det med största sannolikhet ett barn till, ett syskon till F. Det känns rätt, som att vi äntligen blir en hel familj.

onsdag, mars 21, 2018

variation är det ju i alla fall.

Det är en ganska märklig blandning av himla härliga saker som händer hos oss nu med himla ohärliga.

Härliga saker: i helgen som gick var det återförening med barnets bästa kompisar, de två som flyttat till andra sidan landet samt andra sidan Stockholm. Barnens relation alltså, den är så obeskrivligt fin. De är fyra år, har känt varandra sen de var 1,5 år. De är som syskon. När de ses strålar de av lycka, de fnissar och leker och bråkar och reder ut det och strålar av lycka. De hämtar liksom energi av varandra? Det låter så klyschigt men när de nu inte ses mer än kanske högst en gång per månad men mer vanligt kanske en gång per kvartal (mot att tidigare ses varje dag) så blir det än mer tydligt. Det är inte likt andra kompisrelationer som F har, det här _är_ annorlunda. Och det är lika delar LJUVLIGT att få vara en del av när de ses, som lite plågsamt när de konstaterar att de önskar att de fick leka med varandra varje dag, precis som förut. Vi föräldrar har i alla fall sagt att vi ska göra vårt bästa för att se till att de ses med jämna mellanrum (om de fortsätter såhär alltså) tills de är så stora att de själva kan styra sitt umgänge.

Ohärliga saker: Min ena förälder fick ju hjärtinfarkt förra året och hela hösten var ett härke av diverse akutbesök utöver vanlig uppföljning. Lagom tills det stabiliserade sig så får den andra föräldern cancerbesked. Prognosen ser god ut, men även med en godartat prognos är det tufft. Allt från att föräldern avkrävs att välja typ av behandling själv, utifrån svåra val, samtidigt som biverkningar av redan påbörjad behandling innebär allt från psykisk påverkan till fysisk. Förra veckan blev föräldern inlagd på sjukhus efter ett akutbesök då de först trodde tillståndet var livshotande. Jag hatar det här. Att ha gamla, sjuka föräldrar. Att veta att det kommande halvåret kommer bli ett helvete för föräldern, och jag funderar så mycket på hur jag kan göra det ett kryddmått bättre, om det ens går? För ett år sen skulle jag fått panik över ett samtal eller sms med orden "Är på akuten med mamma/pappa, de misstänker x, hör av mig sen". Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger det hänt.

onsdag, mars 14, 2018

Apropå förra inlägget.

En anledning till att jag känner att min personlighet ibland kommer fram bäst i jobbsammanhang kan ju också vara för att vissa av mina mer framträdande personlighetsdrag faktiskt premieras i de sammanhangen. Det ses som något bra att vara den med väldigt bra minne, planera och projektleda och inte fatta beslut på känsla eller tankar om att "det löser sig nog" utan istället på välgrundad information. I privata sammanhang upplever i alla fall jag att det ofta är tvärtom. Då är man tråkig och fyrkantig. Att vara spontan och inte tänka på konsekvenser är det eftersträvansvärda. Samtidigt så kan ju jag också längta efter att vara mer spontant, men det verkar ses som konstigt. Jag får i alla fall konstiga reaktioner så fort jag tar upp det. Tänker att den som är spontan som önskar vara lite mer strukturerad inte får samma typ av reaktioner av sin omgivning. Det här är jätteintressant tycker jag. Allt från vilka egenskaper som anses bra i vilka sammanhang till reaktioner. 


måndag, mars 05, 2018

drygt två månader in.

Det har ändå varit relativt smärtfritt att börja nytt jobb, måste jag säga. Gick ju in i det hela med oerhört sund inställning för att vara jag (dvs du behöver inte kunna allt från dag ett, fråga fråga fråga istället, du behöver inte bli kompis med någon, sånt löser sig alltid, ta det lugn och hitta din plats i lugn och ro), men trött har jag varit. Funderat har jag gjort. Men nu börjar de komma, de där tillfällena då jag känner att jag fan är på rätt plats. Idag ledde jag två workshops på raken på morgonen, och jag kände typ att jag briljerade lite? Kanske jag inte alls gjorde, men det _kändes_ så. Hur jag utan problem bara ledde alltihopa, fick ut det vi behövde från deltagarna, var jäkligt skojig och smart samtidigt och jag tror att alla var nöjda. Alltså det är ju lite tragiskt egentligen men generellt sett är det nästan alltid jobbsammanhang där jag känner att jag, som person, är mest bekväm och därmed mest mig själv. Det där är ju minst sagt lite problematiskt, men det kan ju förklara varför jag alltid gillat att jobba så mycket. Fast just nu vill jag mest sova. Zzz.

måndag, februari 19, 2018

är det värre än vanligt eller bara inbillning?

Är det inte helt sjukt vad alla är sjuka nu? Och liksom sjuknar om hela tiden? Fattar att det är vabbruari, men såhär illa brukar det väl inte vara? Vårt barn fick ju lunginflammation före jul, vilket var sådärkul. Är därför rätt försiktig varje gång han hostar nuförtiden, men så hostar han rätt mycket rätt ofta. Lite feber som dyker upp och försvinner. Och vi får vabba. Är lite i valet och kvalet att snart besöka läkare för att dubbelkolla så han inte fått lunginflammation igen. I alla fall, jag är väldigt glad över att vi än så länge sluppit magsjukan som härjar överallt. Men önskar att alla kunde få vara friska nu samt att våren dyker upp omgående. Tack på förhand!

fredag, februari 02, 2018

jag är en PÖP.

PÖP är förkortning för polisiärt överintresserad person. Jag har ju _alltid_ varit det, läste så jävla mycket deckare som ung, älskade söndagarna när jag och mamma kollade deckarna som gick på tv och så vidare med massa saker. Läste ju till och med en termin kriminologi back in the days, och det är lätt det roligaste jag pluggat. Jävlar vad intressant! I alla fall, jag har liksom aldrig låtit det här intresset fått blomma ut riktigt. Det har bara legat där och puttrat i bakgrunden. Men så har poddarna exploderat, alla true crime-grejer på Netflix, alla fantastiska serier (the Fall, the Killing ❤️), alla dokumentärer. Har kunnat grotta ner mig i så mycket intressant på ett helt nytt sätt de senaste åren. För att inte tala om flashback! Och nu har jag upptäckt en lightvariant av flashback på Facebook, en grupp som bara består av diskussioner om grova brott. Blev så lycklig när jag insåg att det fanns fler än jag som kunde detaljer om en sjujävla massa brott och mer än gärna diskuterar det i oändlighet. Blir dock ändå väldigt förvånad över hur många i allmänhet som vet så lite om de brott det ändå skrivs mycket om i tidningar, men att de ändå inte uppfattat de avgörande detaljerna. Vet inte hur många gånger jag redogjort för tidslinjen när Kim Wall försvann när någon i min närhet frågande undrar "men hur hann han både mörda och stycka henne?!".

I alla fall. Typ en vecka in på mitt nya jobb kommer PÖP på tal och det visar sig att en av mina nya kollegor är som jag!!!!! Det är fantastiskt. Plötsligt kommer meddelanden på Skype om "har du sett att de släppt åtalet för x nu?" samt att hen spontant utbrister "åh då kan du grotta in dig i förundersökningen!" när jag berättar att jag ska åka buss själv i två timmar en fredag.

Ja. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Såatte. Något grovt brott (typ mord) ni vill veta något mer om? 🤷‍♀️ Jag står till förfogande.

måndag, januari 29, 2018

riktiga lifehacks.

Okej, det här är kanske självklarheter för många men icke för mig. Och eftersom det är januari plus nytt jobb tänker jag lite extra kring hur vardagen kan bli så go som möjligt utan så stor ansträngning. De här sakerna underlättar mitt liv extreeeemt mycket.

* Väljer och plockar fram kläder till mig själv kvällen före. In i minsta detalj alltså. Lägger fram i badrummet så jag bara kan klä på mig morgonen efter utan att rota i garderober eller väcka resten av familjen. Är det mitt ansvar att ta F till förskolan har jag även lagt fram alternativ till honom som han får välja mellan.

* Lyssna på pod eller ljudbok när jag städar, röjer hemma och/eller i köket. Det blir typ som mysig egentid? Funkar såklart endast när barnets andra förälder finns tillgänglig för barnet så man kan skärma av med gott samvete.

* Planera veckans mat och storhandla via nätet. Den här punkten har jag lätt svårast med, för det är så jävla tråkigt, men GUD så fantastiskt det är att ha en välfylld kyl och frys och slippa tänka på vad som ska lagas varje (varannan) dag.

* Vara ute i solen. Alltså det är ju inte ofta solen skiner såhär års, men guuuud så mycket bättre jag mår efter lite sol på näsan. Jobbar rätt aktivt på att sparka ut mig själv i solen när den väl skiner. Ångrar det aldrig.

Så duktig jag låter nu. Är inte alltid det. Verkligen inte. Men om jag följer ovan grejer så mår jag rätt gött och minimerar endel vardagsstress. Det är fint.

måndag, januari 22, 2018

typ som lifehack.

När ens barn blivit så stort att han förstår hur saker hänger ihop på riktigt?! Det är underbart och så många konflikter undviks. Typ som imorse då han vägrade ha den varma mössan utan skulle istället ha den tunna trots isande kyla ute. Halvvägs till förskolan, med tunn mössa på huvudet och tjock mössa i min väska, säger han "Näe mamma, nu får vi ta på den varma mössan för jag fryser om kinderna". ÄNTLIGEN!!! Samma sak med vantar, overaller etc. Han fattar varför man ska ha dem. Livet har blivit så mycket enklare varje morgon. Dessutom har han börjat klä på sig själv. Den har suttit långt inne, men nu gör han det. Mmm, underbart. Sa jag underbart?

måndag, januari 15, 2018

pannan: en uppdatering.

Antibiotikan satt där den skulle ändå, svullnaden gick ner rätt omgående (2 dagar?) och sen dess har jag bara en envis jävla finne mitt i pannan. Det överlever jag. Ingen kollega kommenterade det hela, men jag undrar hur många som _egentligen_ undrade vad i hela friden som hänt. Nåja.

Nya jobbet ja, kanske ska skriva något mer om det någon dag? Vill ni veta något?

Andra saker som hänt: efter tjugo år har min ståltråd på insidan av underkäken (rest av tandställning) lossnat. River mig på tungan hela tiden och måste boka en akut tandläkartid snart. Sån himla icke-rolig grej. Lovar att det säkert är skitdyrt också.

Och idag fyllde mitt barn fyra år. Det är helt sjukt faktiskt, att det är fyra år sen jag födde fram honom. Jag minns mest att jag var så himla trött (hade haft värkar och ej sovit på 48h) och att det var väldigt läskigt att trycka ut 37cm huvudomfång plus en knytnäve bredvid.

Nu måste jag sova. Fortsätter rapportera viktiga saker en annan dag. Godnatt.

söndag, januari 07, 2018

kanske inte mitt stoltaste ögonblick.

I ett videosamtal med läkare:

"Hej, jag klämde en finne i pannan i torsdags och det svullnade liksom upp rätt omgående. Sen har det inte gått ner, svullnaden, utan snarare blivit mer svullet. Plus att svullnaden vandrar ner mot ögat lite. Behöver jag vara orolig, eller göra något åt det?".

Jag ser ju verkligen inte ut som Peter Jihde eller nått (googla hans namn + finne vetja), men jag behövde ändå antibiotika. Och eftersom jag inte tål penicillin blir det alltid någon märklig antibiotikavariant. Eller som apotekspersonalen uttryckte det innan hen visste om att jag inte får ta de vanliga varianterna: "...ett lite märkligt val av antibiotika ändå...". Och ja, jag fick dra av mössan och visa hela härligheten i pannan även på apoteket. Jippie.

Nåja, ni kan väl önska mig, min panna inklusive stor röd finne och det svullna lycka till? Att det försvinner snart och så vidare. Imorgon ska jag ju jobba på mitt nya jobb till exempel. Oklart hur jag ska förklara pannan.

Och nä, ni får inte se någon bild. Men detta var ju i alla fall ett effektivt sätt att sluta/minska sitt finnklämmande.

fredag, januari 05, 2018

vänta, va?!

Överhört vid badrumsavdelningen på Ikea förra veckan, man i cirka pensionsålder: "Tvålpump?! Vad ska man med det till? Det finns väl inte tvål på refill? Va, gör det?"

HERREGUD har mänskan aldrig köpt tvål? 😱