onsdag, januari 28, 2015

ett år (och ett par veckor, för att vara lite mer exakt) gammal.

Den slitna klyschan om att man glömmer sååååå foooooort stämmer ju till cirka 150%. Därför tänker jag nu tänkte sammanfatta lite hur barnet är vid ett års ålder. Gjorde samma vid sex månader och ser tillbaka på det nu och bara: what? justja! helt glömt! 

Ja, F är alltså ett år nu och väger 11,5 kilo. Han fyllde ett år den femtonde januari och det har hänt sketamycket sen han började gå den första januari. Nu går han stabilt, med bebismått mätt, och är försiktig. Han tar ofta tag i väggar för att komma förbi trösklar och sånt, som tydligen är lite bökigt. Han reser sig ofta upp med hjälp av en stol, bord, vägg, men sen drar han iväg med ganska snabb fart. Han går alltså hellre än kryper. Det är jättegulligt. Och han älskar att gå. Så han går och går och går och går. Allra helst med något i handen, en leksak eller en pappersbit, då kan han cirkulera i lägenheten i en halvtimme utan att ta paus. Det är också väldigt praktiskt att han roar sig själv. Äntligen är vi förbi fasen då vi var tvungna att vara precis bredvid honom exakt hela tiden. Äntligen är tiden förbi då det inte gick att genomföra minsta lilla syssla här hemma utan att det gick åt pipsvängen på grund av hans inblandning. Nu roar han sig ofta själv just på grund av att han går omkring hela tiden, plus att han hjälper till på sitt egna lilla vis när man ska lägga i en tvättmaskin, plocka ur disken, städa och så vidare. Det gäller bara att vara lite, lite snabbare än honom hela tiden så går det fint. Han har länge förstått konceptet nej, men tills nyligen så tog han det bara som en kul grej och röjde vidare. Nu lyssnar han, förstår och slutar. Oftast. Ibland inte alls. Men ändå. Nyansskillnaderna som för en utomstående kanske inte märks och för den som är föräldraledig betyder himmelsk eller skitjobbig dag.

Han har börjat härma ljud rätt mycket. Idag listade jag ut att han faktiskt kallar vissa saker för hans egna ord. Napp är till exempel "nana". Han har ju pratat väldigt mycket väldigt länge, men aldrig härmat oss så mycket eller försökt att kommunicera på det sättet. Det har mest bara varit... ljud. Tänk er tvillingarna i comhem-reklamen som står och babblar med varandra vid spisen? Det är F. Tills nu.

Sömnen går i vågor. Vi tror det har att göra med att han snart kanske bara behöver sova en gång per dag. Vanligtvis så sover han en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Vissa dagar (oftast när jag är hemma med honom) så vägrar han sova eller sover bara en halvtimme. Vissa dagar sover han mer än tre timmar (oftast när K är hemma). Han är också ganska stökig att natta emellanåt, tar i snitt en timme för mig. Lite snabbare för K. Sen sover han i sin säng till någon gång mellan 22 --> 02 då han vaknar och absolut ska sova med oss. Vi har lyckats få bort matningen nattetid, något som infördes i höstas då han var förkyld och fick förkylningsastma som höll i sig i ett par månader. Plus nya tänder, utvecklingssprång, lärde sig krypa osv. Ja, ni fattar konceptet: stökig sömn som fan, då blev mat på natten räddning. Nu är det borta.

Han är en riktig trygghetsnarkoman och vill helst att både jag och K ska vara i närheten, även nattetid. Vi pratar om att ibland försöka få honom att sova hela nätterna i sin säng, samtidigt så är det så himla viktigt för honom att få vara nära oss att det känns hemskt. Men vi kanske gör något försök framöver, när vi hittat en taktik. Vi tänker inte ge oss på några jäkla fem-minuters-metoder. Eller så låter vi det vara såhär och samsover.

Det är ett helt fantastiskt barn vi har. Jag tycker han är SÅ HIMLA ROLIG. Det allra bästa med föräldraskapet är det roliga. Ni vet hur man kan skratta så oerhört genuint och härligt när man ser program som Americas Funniest Home Videos? Exakt den typen av skratt, varje dag. Så jävla härligt. Vi har även ett ganska gosigt barn som gärna vill vara nära, gosa, kramas och pussas, vilket gör det ännu bättre. Älskar gos och bebisar som beter sig som kattungar ungefär.

När han träffar nya människor är F alltid avvaktande. Det tar tid innan han accepterar någon. Fortast går det med barn som är lite äldre än honom, därefter kvinnor, sen barn i samma ålder och sist män. Men när han väl accepterat så är det liksom all in. Då kan han gå raka vägen fram till någon och gosa eller ta tag i hens hand för att dra iväg och göra något. Vi tolkar det som att han inte är blyg utan bara betraktar och vill ta allt i sin takt. Som tur är är de flesta i vår omgivning okej med det, det är få som liksom rycker honom från oss direkt när de ses för att hänga. Ni vet såna historier man hör om mor/farföräldrar/vänner som liksom bara "HEEEEEJ X, KRAAAAAAMAAAAS" och så ska de krama barnet en sekund efter att de setts trots att barnet ser helt förskräckt ut? F ser förskräckt ut, men de flesta låter honom vara en stund. Det är bra.

Favoritleksakerna just nu är leksaksfigurer och djur. Duplodjur, duplogubbar, en häst och så vidare. Eftersom han visar intresse för just figurer som liknar t ex människor har vi velat att han ska få en docka. Trots att han önskade sig det i julklapp samt födelsedagspresent fick han ingen, det behöver inte ha med att han klassas som pojke att göra, men jag tänker ändå på det. Så vi sa att vi får köpa det själva åt honom. Idag var jag och F därför på Ikea (och lite andra ärenden). Blev rätt glad när F valde den mest rosa prinsessan som gick att hitta. Man kan ju också analysera varför jag blev glad för det, då jag trots allt inte tycker om rosa eller prinsessor.

F är nästan alltid glad, även när han ser skeptisk ut. Han gnäller sällan, och gör han det finns en anledning vi ofta fattar rätt omgående (hungrig, full blöja, vill ha en leksak, trött). Han är härlig och ganska spexig på något vis. En fin liten människa.

söndag, januari 25, 2015

tio år!

För ett tag sen efterlyste inte skyldig kärlekshistorier. Jag letade fram inlägget då jag skrivit om vår första dejt. Såhär i efterhand är det rätt fint att han verkligen blev pappan till mina barn (mitt barn är visserligen en mer korrekt benämning, men ni fattar poängen). Igår var det prick tio år sen vi var på den där dejten, första gången vi sågs. Tio år! Shit. Vi firade med finskumpa, lösgodis och god mat. Samt somnade kl 23.30 vilket i vår nya leva-med-barn-värld är sent.

tisdag, januari 20, 2015

men hur gick det då!?!?!?!

Fattar att ni sitter som på nålar och undrar hur fan det gick när jag var ensam hemma en natt. Ber om ursäkt för dröjsmålet, men kan berätta att det gick helt jävla fantastiskt bra. Såhär såg livet ut:

15.30 satte mig på en buss, sen ett tåg, sen tunnelbana. Läste, lyssnade på dokumentär, kollade SVT play.

19.00 Hemma i lägenheten. Drog fram yogamattan och yogade ett dubbelpass eftersom jag missat lördagens i utmaningen om att yoga i trettio dagar. Lite tveksamt om det kan räknas som dubbelpass dock då jag inte gjorde så mkt av det första då det var rätt tunga magövningar för en som inte riktigt är där ännu efter förlossningen.

20.00 Åt mat. Läste. Röjde köket, plockade undan tvätt. I tyyyysssstnad.

21.00 Tappade upp ett bad, läste i badet. Duschade tills varmvattnet tog slut. Hur är det ens möjligt i en lägenhet?

22.15 Borstade tänderna utan tandkräm eftersom den var kvar på landet, kröp ner i säng och läste ut årets första bok: Eleanor & Park. Hade nog lite för höga förväntningar på den boken, den var ju inte så speciell? Helt okej och läsvärd, men inget mer än så. Kanske för att jag läste den på svenska, kanske för att jag tyckte så mycket i den där kärleken inte var realistisk.

23.15 Släckte lampan, somnade på en sekund.

06.00 Vaknade med ett ryck, kollade på klockan och insåg att jag sovit hela natten utan att vakna eller bli väckt. Somnade om.

06.45 Klev upp. Ganska pigg ändå. Och på ett fantastiskt bra humör.

söndag, januari 18, 2015

kommer med största sannolikhet sova så jävla illa.

Blev förvånad när jag insåg detta, men inatt är det första gången sen F föddes som jag ska sova utan honom i samma hus/lägenhet. Så märkligt på så många sätt. Innan jag fick barn skulle jag antagligen ha sagt "ETT ÅR??!!!???" Men ja, med ett ammande barn som ändå sover ganska bra så har ju inte direkt behovet funnits. Plus att jag är den som varit mest föräldraledig. Men nu är det alltså vice versa, jag är den som måste tillbaka till storstan för att jobba medan K och F stannar kvar på landet.

Jag ser att kvällen har oändliga möjligheter och samtidigt inga alls för jag kommer antagligen ligga i soffan och glo. Vilket är en jävligt underskattad syssla, så jag känner mig ganska nöjd oavsett.

fredag, januari 16, 2015

best of 2014.

5 januari.
Inatt drömde jag att förlossningen skulle starta bara jag klarade en bana i spelet [Candy Crush, reds anm], så jag tripplade ihop godisbitar till förbannelse hela natten.

16 januari.
Födde barn igår. Vilken jävla grej.

28 januari.
De senaste dagarna har jag varit på gynakuten två gånger.

9 februari.
Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig livet direkt efter att ens barn har blivit fött, men jag hade kanske inte räknat med allt jävla fysiskt krångel som uppstod. Som en käftsmäll, utöver det att kroppen i sig kändes och känns helt överkörd. Och så en triljard hormoner på det.

26 februari.
Har precis sprutat in lite bröstmjölk i mitt barns näsborrar. Bröstmjölk är nämligen lösningen på typ allt i bevisvärlden. Röd i rumpan? På med tuttmjölk! Förkyld? Spruta in lite mjölk! Och det konstiga är att det fan fungerar. Just i näsan var rätt poppis generellt. Det kan jag förstå, tänk att få det godaste man vet uppskjutet rakt i näsan. Måste ju vara som knark ungefär. Fast lite mer nyttigt.

5 mars.
Mina inälvor är numera någorlunda på rätt plats igen. Jag känner inte av ont i kroppen precis varenda sekund utan kanske varannan. Är så sugen på att göra saker, att träffa folk och umgås och shoppa och träna och möblera om och allt sånt där.

22 mars.
Här sitter jag vid utemöblerna på tag själv-lagret på Ikea och ammar.

4 april.
Bebisen har även fått hysteriska maniska gråtattacker. Två stycken. När den första hände så trodde jag att jag haft sönder barnet. Men det hade jag inte. Men jag gick sönder i tusen bitar och mamma fick vagga hysterisk bebis till sömns samtidigt som pappa kramvaggade mig tills jag slutade gråta och förstod att jag nog inte hade förstört mitt eget barn. Den andra attacken avstyrde jag själv och kände mig som en förälder på riktigt.

28 maj.
Men jag tänker att de som röstar på SD, för det finns ju uppenbarligen en bunt människor som gör det, inte kommer att sluta rösta om vi skriker att de är rasister i deras ansikte trehundra gånger per dag. Eller gör narr av dem.

17 juni.
I alla fall, det intressanta är att jag nu inser att jag inte längre kan gömma mig bakom oj-jag-är-nybliven-förälder-och-förlåten-för-allt-och-alla-knasigheter som man kan göra när man har liggdel i vagnen.

24 juni.
Det är orättvist. Det går inte att jämföra smärtor. Men jag tror fanimej att varenda småbarnsfamilj har sin skit. Vissa får inte sova, vissa får trasiga kroppar.

4 juli.
Häromdagen sa K något som var jättekonstigt: Han tycker det är godare med saft till maten än läsk.

28 juli.
Under semestern har det till exempel uppdagats att en av de förskolor vi valt (man får välja fem) tydligen är scientologernas förskola. Det står minsann inte på Stockholms Stads hemsida!

4 augusti.
Det tog mig två månader av taxöron innan jag fick in rutinen att torka mig under tuttarna efter att jag duschat. Det har liksom aldrig behövts förut.

13 augusti.
Vi var på en barnolycksfallskurs idag. På vägen dit konstaterade jag att jag glömt ta på mig deo. "Men vad gör det? Inget! Jag får väl lukta lite bara" sa jag till K. Lite. Luktade "lite" efter att ha kört HLR i femton minuter på en plastdocka. Lite.

21 augusti.
Och jag har lärt mig att det finns två alternativ när såna här saker händer: antingen stannar man hemma och bara gör precis ingenting mer än ser till att bebisen äter och sover och byter en blöja ibland. Kanske spelar lite candy crush. Eller så kör man på, i full fräs. Ofta lättare då alternativ ett konstant påminner en om tröttheten. Alternativ två är lite som att ignorera en bakfylla typ.

2 september.
Efter en dryg timme och ett samtal till 1177 där de rekommenderade mig att ta "liggande sjuktransport" till akuten om jag inte fick bukt med låsningen så klickade knät till igen och vips var det inte låst längre. Min kropp upphör aldrig att förvåna.

22 september.
De där två raksömmarna som syddes i lakanen är det enda som sytts på den maskinen so far. Pris per raksöm är väl därför än så länge cirka 250 spänn eller något. Billigt!

29 september.
Sent igår, 23.45 typ, väcktes jag av att K lutade sig över mig och tryckte upp en Timehop-bild i mitt ansikte. "Kolla! För två år sen hade vi varit ihop i sju år!" Vilket alltså betydde att vi igår borde ha firat nio år tillsammans. Jag fick en puss och sen somnade jag om.

11 oktober.
Till viss del inspirerad av Blondinbella (japp) vågade jag försöka pruta idag. Det gick åt helvete.

27 november.
Här blev jag orolig på riktigt. Kärnvapen som slagit ut P3 och fått iPhones att visa en annan tidszon? Mycket möjligt.

11 december.
- Ah, han heter Lasse? Inte?
- Nej Frans, men Lasse är fint.
- Han borde heta Lasse. Ha det bra nu. Hej!

torsdag, januari 15, 2015

ETT HELT JÄVLA ÅR!

När F var ganska nyfödd och jag panikslagen över det mesta så avundades jag de som hade bebisar som var ett halvår. Jag var avundsjuk på att de liksom var över den där tröskeln. Idag fyller F ett år. ETT ÅR. Det är ett år sen jag tryckte ut honom genom min kropp. Nu är vi på andra sidan med råge. Vi har inte ens en bebis längre, vi har ett barn.

Hade tänkt skriva massa fint och sånt som i stort sett bara intresserar vår lilla familj, men födelsedagsbarnet höll mig vaken till 02.30 inatt, så nu ska jag dyka ner i säng och sova så gott att det inte riktigt är klokt.

Godnatt.

måndag, januari 12, 2015

vi säger att det här blir jättebra.

Det känns ju nästan som att man går på något dumt skämt när man köper träningskort eller antar träningsutmaningar i januari. Alla gör det. Alla misslyckas med vad de påbörjat. Typ. Nåväl. Mitt kryp i kroppen har varit kvar, jag har ont och är så jävla stel. Den här hösten då jag skulle börja träna ordentligt? Gick sådär bland annat på grund av tusen ursäkter. Men så snubblade jag över en yogautmaning om att yoga i trettio dagar. Jag kanske inte kommer kunna göra det varje dag, men så gott det går. Vet ju att yoga är det som är medicinen mot mig själv när jag är såhär, så nu kör vi. Yoga. ÄLSKAR YOGA.

(Här är utmaningen btw)

tisdag, januari 06, 2015

myror i skinnet.

Igår var en sån där dag då det kröp i mig. Hela dagen. Så jävla irriterad. Trött. Arg. Visste att jag förr eller senare skulle explodera, och gjorde det när det visade sig att schampot var slut. Ville krypa in i ett hörn och gråta och slå på något hårt. Så länge sen jag var så irriterad och arg utan anledning. Jävla skithelvetesdag.

Idag är det bättre. Bra? Jo. Är hos min bror och hans familj och F sover bredvid. Jag gör knipövningar. Det är så jävla tråkigt.

torsdag, januari 01, 2015

BARNET GÅR!

Han hämtade ju igen det där minuskontot som året inleddes med rätt snabbt: barnet stod vid soffan, vände sig om och gick tre steg till soffbordet. Så var det med den saken liksom. Nu har jag visserligen hört cirka miljoner barn som går litegrann och sen vägrar gå mer på månader, så vi får väl se. Men ändå. Han gick!

För ett år sen bodde han i min mage, nu kan han gå och säga mamma. Det är inte riktigt klokt.

men 2015 blir nog ett bra år.

På fejjan uppdaterar alla om deras barn sov sig igenom fyrverkerierna eller inte. Förutom alla vi vars barn inte sov sött. 23.55 vaknade F och han somnade igen runt 04. Då hade vi även rullat barnvagn ett bra tag i kvarteret eftersom barnet tillslut vägrade ligga, sitta, stå, allt. Självklart fräste jag och K åt varandra rätt duktigt under de här timmarna också.

Men han somnade. Vi somnade, sams. Idag är vi lite trötta. Slitna i kanten. Men 2015 blir bra. Vi säger så.

tisdag, december 30, 2014

best of 2013

2013? Ja! Jag har gjort best of-inlägg för varje år denna blogg funnits, alltså sen 2006. Förutom förra året. Det är en jävligt bra fråga att ställa varför det aldrig hände, då jag var hemma och bara väntade väntade och väntade på att föda barn mellan den 13 december och den 15 januari. Men i ärlighetens namn var jag på så förbannat dåligt humör under denna period, på grund av väntan, plus att jag inte kunde sitta still med en dator. Kombinationen gjorde att det aldrig blev av att jag gjorde sammanfattningen. Trodde kanske att jag skulle hinna och orka det sen, med nyfödd bebis? HAHAHA.

Men ja, därför kör vi först 2013 års best of, innan vi rasslar iväg på 2014. Och jadå, jag inser att detta är mest roligt för mig.



25 januari.
I tisdags hade mitt gamla jobb hejdå-middag för mig. Mina svenska fd kollegor rymdes vid ett bord för sex personer. I onsdags hade mitt nya jobb fest. Mina nya svenska kollegor fick knappt plats i en lokal för cirka 300 personer.

9 februari.
Men för en tid sen fick jag veta att när jag föddes tog det fyra dagar innan mina föräldrar fick ta i mig. Anledningarna till det var säkert helt rätt för trettioett år sen, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle hända idag. Jag låg tydligen själv i ett rum och skrek i fyra dagar. Mina föräldrar fick se på mig genom en glasruta.

14 mars.
Saker som upprör mig just nu: ATT GOOGLE READER STÄNGS NER.

7 april.
Vi ska till Paris! Min kille är oerhört pepp.

2 maj.
På ett par ställen förklarade jag att jag inte kunde äta vete och därmed inte deras typ av frukost. De tittade på mig som att jag var allvarligt sjuk. Skräck och medlidande i ett. Jag har nog aldrig saknat bröd så mycket som i Paris.

3 maj.
Igår bestämde jag mig för att sluta snusa. Rakt upp och ner. Så nu har jag inte snusat på cirka 20 timmar. De första 15 timmarna gick okej. Nu är det värre. Herregud så jag vill SLÅ någon eller något.

4 juni.
Hur en flådig jobbresa ser ut i verkligheten:
04.20: Dödar väckarklockan
06.30: Lyfter från Arlanda
09-ish: I varm taxi i rusningstrafik mot kontor
10-ish: Framme på kontor, bosätter sig i konferensrum.
17-ish: Kliver ut från konferensrummet och in i varm taxi, igen.
18.15: Hittar wifi på flygplats!
19-23: Landar på Arlanda, beroende på hur mycket tidsskillnad man upplevt under dagen.
Plus en timme: Hemma. Skitig, trött.

7 juli.
När klockan är 07.20 och du är på en Gotlandsbåt med en triljon skrikande barnfamiljer. Du har varit vaken sen klockan 03.45 och är hungrig som ett as trots medhavd frukost. Som vanligt finns endast detta att äta för mig ombord: godis och ägg. Ägget ingick endast i frukostbricka. Så ett ägg för 75:- anyone? Tur att man reser med en hungrig kille.

13 augusti.
Igår sa jag till K att det känns som att jag fejkar. Att det hela är ett litet hittepå, något kul vi gjort för att få många likes på instagram. Men så är det ju inte riktigt. Det finns lite väl många bevis för att det finns en bebis i min mage för att jag ska kunna snacka bort detta. Jag ska bli morsa. Helt knäppt faktiskt.

26 augusti.
Jag har tittat på filmen K spelade in på ultraljuden cirka 25 gånger. Han är så glad. Jag känner mig glad. Det är mer på riktigt nu. Nu minns jag varför vi ens pratade om att skaffa barn. Nu längtar jag lite tills vi får träffa den här personen som bor i min mage. Vilket i sig är sjukt. DET BOR NÅGON I MIN MAGE.

3 september.
Jag förstår verkligen varför det lätt kan bli så att många föräldrars facebooknärvaro enbart handlar prata om sina barn, men den dagen jag mer eller mindre uteslutande skriver statusuppdateringar med info om barnets sömnvanor (uppblandat med dess matvanor, nya tricks eller liknande) kan väl någon stoppa mig? Snälla?

12 september.
Idag har jag sagt upp vår lägenhet. Det var läskigt.

13 september. 
Jag har fått en röv!

9 oktober.
Visste ni att det finns familjer med 3-4 barn som hunnit avverka 40-70 barnvagnar? Det är så fascinerande att jag inte tar mig för att lämna facebookgruppen.

9 november.
Hittade till exempel en lista med vilka bröllopsgäster vi ska bjuda in till vårt bröllop. Den skrev vi på flygplatsen i Berlin år 2008. Listan är inte alls dum, men det märkliga i att inse att världen ändrats så radikalt i vissa fall. Förutom att en fem-sex stycken som vi hade tänkt bjuda har bytt partner eller blivit singlar eller gått från singel till parrelation har tre barn tillkommit och en person finns inte i livet längre eftersom det finns en jävlig sjukdom som heter cancer.

1 december.
K vill ha vitt, jag vill ha svart. K vill ha rött, jag vill ha grönt. Men vi löste det med, jag fick välja färg på det mesta och han på soptunnan. Rättvist och allt sånt.

16 december.
Ja, där sitter jag förkyld och jävlig med en kaffekopp på huvudet på bebisen. Huvudet är nämligen där i krokarna ungefär. Men vi vände ju, gjorde vi inte? Jodå. Men den envisa lilla människan har vänt sig tillbaka. Så om några dagar ska vi vända igen.

25 december.
Idag har jag ätit frukost tre gånger. Helt fantastiskt!

söndag, december 28, 2014

vad hände med den där förlossningsskadan?

Elva månader efter förlossningen fick jag okej på att sakta öka min träning. Det är det där godkännandet som vanligtvis ges av barnmorskan vid efterkontrollen 6-8 veckor efter förlossningen. Att det finns en skada är konstaterat, och jag vet inte om jag någonsin kommer få veta vad det var som hände egentligen. Förlossningen gick ju bra. De som vet tror att det är för att barnet var på väg att födas för länge, så att säga, och därför utsatte min stackars kropp för alldeles för stora påfrestningar på muskler och vävnader. Plus att de inte riktigt lappade ihop mig helt okej efteråt. När jag tjatade mig till en utredning diskuterades det två olika typer av operationer och behandlingar med el (!?). Ett par månader senare är alla de planerna avskrivna. Kombinationen av att få hjälp tidigt (9 månader efter förlossningen) och rehabilitera kroppen rätt samt sluta amma och få tillbaka mensen gjorde underverk med kroppen. Det hände mer de sista månaderna än det gjort de första nio. Idag märker jag knappt av det, i jämförelse med att ha något som märktes och kändes i varje steg jag tog, varje skratt, varje hostning, varje nysning.

Men skadan finns ju där. Grad 1 på skalan av hur svåra såna här skador kan vara. Jag skulle vara glad över det beskedet, tyckte specialisten. Men det är en nulägesrapport. Hur det blir i framtiden vet jag inte, det vet inte någon. Skulle jag bli överviktig skulle det påverka. En till graviditet kommer påverka. En till förlossning är inte en bra förutsättning, och jag är ombedd att verkligen överväga planerat kejsarsnitt vid eventuell framtida graviditet.

Vid mitt sista möte med personen som tog sig tid pratade vi om framtiden. Inte nu, inte om fem år utan framtiden som i resten av livet. Hur ska jag förhålla mig till det här? Blir det någonsin bra? Vad ska jag göra, inte göra? Jag ska lyssna på min egen kropp. Aldrig låta musklerna vila, träna knip minst varannan dag.

Resten av livet?
Ja, resten av livet. 

Inte hoppas studsmatta. Inte, inte, inte. Återkomma om det blir värre, om jag har mer frågor, efter den eventuellt nästa graviditeten.

Det finns så mycket jag skulle kunna prata mer om. Så mycket som är så jävla knäppt i hela karusellen. Det motsägelsefulla i precis allt. Jag ska vara glad att jag har typ den lättaste formen av förlossningskada, samtidigt som jag blir ombedd att inte föda vaginalt igen. Att jag snart efter förlossningen fick veta att inget kunde göras, det var bara att vänta i minst ett år så kunde man kolla läget sen - att samma personer sen pratar operationer, rehabilitering och fan och hans moster mindre än ett år efter förlossningen. Det är så konstigt allting. Och då vill jag ändå poängtera att jag fått träffa specialister, de som kan sin sak, som verkligen inte avfärdat mig.

Det finns så mycket mer att prata om. Att skriva om. Jag kommer kanske skriva något om knip och knipövningar, för fy fan i hela helvete vad sur jag är över den information som finns. Som säger "knip tjejer, knip! det är viktigt" och så ska man klara sig med det. Ingen som förklarar varför, ingen som berättar att det går att knipa på olika sätt. Jag får återkomma om det. Just nu är jag bara så oändligt trött på detta. Det har tagit mig nästan en månad att bara samla kraft att orka skriva det här inlägget.



Om det är någon som googlat sig hit och undrar vad fan man ska göra vill jag sammanfatta med ett par viktiga saker: Det är sant som de säger att det händer massor när man slutar amma och mensen kommer tillbaka. Men för den sakens skull behöver man inte sitta ner och vänta. Se för guds skull till att du kniper rätt. Inte bara kniper utan gör det på rätt sätt. Nöj dig inte med att en barnmorska instruerar dig i hur du ska göra, se till att du får komma tillbaka när du varit hemma och övat så du vet att du verkligen gör rätt.

lördag, december 27, 2014

så svårt och dyrt?

Vi letar efter en matta till vår hall. Vi har barnvagnen i hallen och det dras in cirka trehundra ton grus varje dag. När F börjar gå lär det hela inte bli mindre skräp, grus och skit så att säga. Så vill ha en bra matta, som ligger över hela golvet och är enkelt att dammsuga. Vi har kollat på att måttbeställa en i typ det här materialet, men helvete vad dyrt det blir. 1700 för en matta i hallen? Det tar emot. Att hitta en matta i det konstiga måttet ca 115 * 175 verkar helt omöjligt. Ikea har det verkligen inte. Om ni har några supertips så går det bra att säga till, vore evigt tacksam. Tack.

frågar man så svarar jag.

Johanna har gett mig i uppdrag att svara på frågor. OKEJRÅ! (hundra år senare bara)

1. Vad är du mest nöjd med av allt du åstadkommit 2014?
Att jag klarade en förlossning och födde ett friskt och välmående barn. Herregud så klysch, men så himla sant. Är så jävla stolt över att jag klarade förlossningen bra. Utan panik, utan dödsångest, utan annan smärtlindring än lustgas och andning*. (Att jag sen fått men efteråt är en annan femma)

2. Vad skrämmer dig i livet?
Är ju ganska rädd för att fatta beslut, så jag säger det: att fatta beslut skrämmer mig.

3. Vem ser du upp till och varför?
Människor som vet vad de vill och står för det.

4. Vilket är ditt bästa lifehack? (Du vet upptäckter som "revolutionerat" din vardag, typ att upptäcka att det finns vitlök på burk, att det inte svider i ögonen om man sköljer kniven i vatten innan man hackar lök osv).
Att ha en skitbra kaffemaskin som du vägrar lära dig, så din sambo är tvungen att vara den som serverar dig latte varje gång. Hehe.

5. Vad gör du när ingen ser dig?
Petar bort snor i näsan? Jag är så himla ofta lite snorig, utan att vara förkyld.

6. Skänker du pengar till tiggare på gatan? Varför/varför inte?
Ibland. 9 gånger av 10 skänker jag inte, men det handlar mest om att jag passerar 4-5 tiggare bara på vägen till jobbet. Jag kan inte ge alla varje gång. De som är utanför vår matbutik får mest av mig. Pantburkskvitton, pantburkar, ibland något att äta, en filt osv. Men som sagt: oftast ger jag ju inte. Skänker oftare pengar till de som kommer på tunnelbanan än de som sitter någonstans, vid närmare eftertanke.

7. Berätta om en situation du upplevt och lagt på minnet, men som du tidigare inte pratat med någon om.
Vad svårt. Just nu är jag i ett läge då jag känner att jag inte har så bra självkänsla när det kommer till mina vänskapsrelationer och funderar mycket över hur människor i min närhet kan tycka om mig mer och hur dålig jag är på att upprätthålla vissa relationer. Men det är ju egentligen fånigt, för jag vet att det bästa är ju när jag är jag. Men ja, det är snarare många mindre situationer jag funderar över om jag kan hantera annorlunda.

8. Vem var du under högstadiet?
Någon som inte riktigt kände att hon passade in där hon var. Att börja gymnasiet var en befrielse. Att få tycka det var roligt att gå i skolan, att få välja vänner, att slippa höra nedsättande ord om mig själv varje dag.

9. Vad ångrar du med 2014, som du vill ändra på till nästa år?
Tror inte jag ångrar något egentligen. Gjorde det bästa av min situation. Går alltid att argumentera att jag hade kunnat ta ännu bättre vara på tiden som heltidsföräldraledig, men jag tyckte ju inte det var så skoj att vara hemma på heltid.

10. Ge mig din/ditt bästa 1. bok 2. låt 3. julklappstips
1 och 3. Gav bort Bea Usmas bok Expeditionen: en kärlekshistoria i julklapp, den är skitbra som julklapp. Men obs, måste vara den illustrerade versionen. 2. The Knifes Heartbeats kommer alltid vara världens bästa låt, tillsammans med New Orders Blue Monday.



* Jag trodde att jag skulle skrika rakt ut av smärtor eftersom jag var så övertygad om att jag inte kunde tåla någon smärta. Därför är jag oerhört stolt över att jag inte behövde det, men lägger ingen värdering alls i vad andra använder för smärtlindring.

torsdag, december 25, 2014

juldagen är den bästa dagen.

Älskar juldagskänslan. När allt liksom är över och det enda som finns kvar är att njuta. Och då gillar jag ändå julen. Vi firade hos mina föräldrar, vilket jag inte gjort på nästan tio år. Det är liksom där julen är, eftersom det är det enda stället jag firat jul på under mina första tjugofem år i livet eller så. Men nu är vi hemma igen. F leker med sina nya leksaker. Vi köpte två små grejer, och det känns nästan för mycket eftersom han fick och får så satans mycket av alla andra. Plus att han snart fyller år. Vi kommer portionera ut leksakerna, en grej jag absolut inte förstod innan jag själv fick barn och nu tycker är det smartaste knepet. Hade med mig två böcker att läsa, och det var väl det mest onödiga på länge. Noll lust att läsa. Eller tid. Men nu när vi är hemma i Stockholm igen så känns det som att jag eventuellt kanske ska läsa en sida eller två. Julen, bäst dagen efter.