söndag, april 13, 2014

ett helt kvartal.

Så tacksam jag är för er, både ni som kommenterat på bloggen och ni som sagt det till mig direkt, som påpekat att de tre första månaderna med bebis inte alls är speciellt roliga. När det har känts som värst har jag åtminstone försökt att tänka tanken att stå ut tills han är tre månader, för då säger alla att det ska vända.

På tisdag blir bebis tre månader. Det är väldigt mycket som känns bättre nu. Jag har nästan inga nattsvarta stunder. Det kan gå flera dagar mellan mina gråtattacker. Börjar tycka vardagarna är mysiga istället för tråkiga och bara jobbiga. Är ofta avstressad och lugn. Skrattar mycket med min kille. Skrattar jättemycket med min bebis och min kille. Förstår känslan av att vara en familj, den känslan tog en stund att dyka upp. Älskar älskar älskar helgerna med denna familj. Älskar denna lilla människa som jag byggt i min mage. Han är så jävla rolig. Och söt. Och arg. Och glad. Och fin. Och härlig. Och ibland skitjobbig. Och min. Min bebis! Knäppt.

Så kom ihåg: håll ut. Det blir bättre. Men det är okej att tycka att den första tiden är stundtals hemsk.

torsdag, april 10, 2014

så himla smart!

Bebis sover i sin spjälsäng som står vid fotänden av vår säng. Runt 03 inatt kom jag på den briljanta idéen att dra med mig en kudde och täcke ner till fotänden då jag var tvungen att hålla en hand på bebisens mage för att han skulle somna om. Tänkte liksom kombinera handhållandet med att slumra lite själv. Och det funkade skitbra! Bebis somnade! Jag somnade! Visserligen som en hopknölad liten boll med ena handen ner i spjälsängen, men alla glada ändå.

hjärta hemmet.

Minns ni hur nojig jag var inför vår flytt? Om vi skulle trivas, ångra oss och så vidare. Det tog väl två dagar och sen var detta hemma. Vi har väldigt mycket kvar att göra här, vi har för mycket möbler (!) och för lite på väggarna och opraktiska lösningar och så en bebis uppepå det. Men ändå så är jag så pepp på att fixa här i jämförelse med gamla läggan. Plus att vi har så nära till allt annat nu. Alla vänner, allt som händer. Jag hade nog dött av att vara föräldraledig i gamla lägenheten. Här kommer jag lätt ut, tar mig utan problem in till stan och kan träffa alla jag vill när jag vill (nästan). Och vi känner så mycket folk här, träffar människor jag känner nästan varje dag.

tisdag, april 08, 2014

let's röra på kroppen!

Det är ju såhär att jag inte direkt fick okej på att börja träna på efterkontrollen hos barnmorskan. Min bäckenbotten tog rejält med stryk under förlossningen och det är back to basic nu: knip, enkla magövningar med mammamage-appen och promenader som gäller. Så många gånger som jag känt mig så ledsen över detta, både bäckenbottenskadan* samt att jag nu alltså inte ens kan gå på ett mamma-pass ännu, att jag nu är helt less på min egen ledsamhet. Därför så får jag kanske göra det jag inte ens tycker är träning till träning. Idag började jag använda Runkeeper på barnvagnspromenaden och ska så fortsätta. För tillfället är det tufft nog att ens gå med rak rygg. Förra veckan fick jag träningsvärk i låren efter fyra kilometer på en nyskrapad grusväg. Så ja, det är nog träning nog för mig att bara promenera med en barnvagn. Och jag ska inte vara ledsen över detta mer, i alla fall inte just nu.



* Det kallas även förlossningsskada, och den är konstaterad av specialist samt barnmorska. Detta gör mig så oerhört ledsen att ens tänka på det (gråter bara jag skriver ordet) och jag vill inte ens prata om det ännu. Inte mer än såhär. Men jag övar mig på att förstå att den kan läka någotsånär, och jag övar mig på att prata om det för att göra det mindre skamfyllt. Bra så för nu. Tack på förhand. 

fredag, april 04, 2014

förlåt bloggen.

Jag har som glömt bort dig. Men det händer så mycket och den där klyschan om att tiden går så fort när man har kiddos stämmer tydligen. Vi, jag och bebis, har varit en vecka hos mina föräldrar. Hjärtat har exploderat när mina föräldrar lärt känna mitt barn och blivit kära i honom. När det har varit besök har mamma bokstavligt talat tagit honom ifrån mig och visat upp honom och hans magiska kunskaper (rynka ögonbrynen! snacka jättemycket i babygymet! vara sötaste bebisen i världen!) för besökarna. Och det här är ändå barnbarn nummer fyra för dem.

Bebisen har även fått hysteriska maniska gråtattacker. Två stycken. När den första hände så trodde jag att jag haft sönder barnet. Men det hade jag inte. Men jag gick sönder i tusen bitar och mamma fick vagga hysterisk bebis till sömns samtidigt som pappa kramvaggade mig tills jag slutade gråta och förstod att jag nog inte hade förstört mitt eget barn. Den andra attacken avstyrde jag själv och kände mig som en förälder på riktigt.

Mitt barn alltså, roligaste och bästa människan i hela jävla världen.

tisdag, mars 25, 2014

en helt vanlig dag*.

Bebis vaknar förbannad som ett litet bi någonstans mellan 05 och 06. Vi ammar i sängen och slumrar en stund. Sen är han galet glad eller galet arg på sitt bajs. Lite femti-femti där. K går upp och byter och jag får sova en halvtimme eller timme till. Vid 08 går jag upp och äter frukosten som jag gjorde i ordning kvällen innan. Tre mackor och ett kokt ägg. Bebisen hänger i babygymet och jag sitter bredvid och äter.

När bebisen lackar ur igen är det dags att amma igen. Byta blöja, tvätta bebis, klä på bebis. Och så är han vaken en stund och sen samma visa igen. Jag kanske hinner duscha här någonstans. Kanske. När vi ammar surfar jag eller kollar en tv-serie.

Runt lunch ger vi oss iväg på dagens äventyr eller går en promenad. När vi promenerat kör jag ut barnvagnen på balkongen och bebisen sover göttigt i ett par timmar. Jag äter lunch, vilar och gör ngt hemma. Typ tvättar eller diskar.

När han vaknar är det maraton-amning på minst en timme som gäller. Byta blöja, hänga lite, amma igen. Sen kommer K hem och han hänger med bebisen och vi försöker gemensamt fixa mat och allt som man gör hemma en kväll. Det ammas och byts till pyjamas och skriks lite och vi försöker natta. Runt 21 sover bebis gott fram till ungefär 02-04 då vi ammar. Jag går och lägger mig 22, 23 som senast. Efter första amningen sover vi ett par timmar till och så börjar dagen om.

Så, då vet ni det.

* Lär ändra sig inom en halvtimme eller så.

måndag, mars 24, 2014

helgen då vi hann med allt.

En fördel med att ha kiddo är ju att dagarna blir så mycket längre, dvs man hinner mycket mer. Denna helgen alltså, helt underbar. Vi kollade på den första filmen på månader (Gravity), åt massor med godis. Badade bebis, åkte vilse till Ikea och bråkade på en busshållplats någonstans vid Skärholmen. Tillbringade fem timmar på Ikea och överlevde. Köpte massa prylar som vi fick hemlevererade. Våra grannar slash Ks bror med familj kom över och lördagshängde. Jag promenerade i solen, bakade bröd och matlådor. Fick besök igen och så möblerade vi om lite också. Och pussades. Viktigt att pussas.

lördag, mars 22, 2014

nöden har ingen lag.

Här sitter jag vid utemöblerna på tag själv-lagret på Ikea och ammar.

onsdag, mars 19, 2014

där tänkte jag ju lite med amningshjärnan så att säga.

Promenerade från Zinkensdamm till SÖS idag. Med barnvagn. I snöstormen. Varför? Tyckte det skulle vara enklare än att åka den lilla omvägen via Slussen --> Skanstull. Jag blev dyngsur på kuppen och mascaran rann ner på hakan. Men visst, jag slapp åka hiss i tunnelbanan ett par gånger extra.

(Och så har jag slagit någon typ av rekord i antal blogginlägg på en dag! Wooop!)

tacktacktack.

Läste igenom lite blogginlägg jag skrivit de senaste månaderna och inser att ni är så många som skrivit fina kommentarer och peppat mig och som jag inte har svarat på. Skäms lite för detta. Så här får ni ett gemensamt tack:

TACK! Ni är fina och snälla.

flickor gånger sex.

Igår var för övrigt första dagen då jag kände att jag ville kolla på tv-serier. Lite sådär som man tror att klyschan är fast den inte riktigt är så. Så jag kollade på sex avsnitt av Girls och gick från att tycka att säsong tre inte var så bra till att längta efter en ny säsong samt en resa till New York.

skenet bedrar?

Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan som vi hade under hela graviditeten. Så märkligt att vara tillbaka och se alla gravida sitta där i väntrummet, som jag själv gjort tiofemton gånger, men istället sitta där med platt (nåja) mage och en bajsande bebis i knät. Som att hundra år passerat. Vi pratade om allt som varit och hon menade att jag ändå verkade så lugn och säker med bebis. Det är flera som sagt det, vid olika tillfällen, att jag verkar lugn. Säker. Stabil. Ibland har jag fått höra det i andra sammanhang också, till exempel vid jobb där jag varit så absurt nervös och hispig innan och sen har jag tydligen gett ett stabilt och självsäkert intryck. Och min hjärna fattar ingenting. I alla fall, jag undrar om det kanske är lite att jag tar all hispighet för mig själv. Bryter ihop, gråter, googlar ihjäl mig, har ångest, sover illa och gråter ännu mera mot Ks axel. Sen går jag ut i den stora vida världen och då verkar jag plötsligt lugn. Inte helt säker på att detta är ett jättebra sätt att hantera ångest och rädslor dock.

måndag, mars 17, 2014

sånt jag tänker orimligt mycket på.

Det försvunna planet, om det har landat på någon okänd plats av kapare undrar jag jättemycket hur man tänkt med alla passagerare. 250 personer gör man ju inte sig av med hur som helst.

plötsligt händer det!

Mitt barn får för sig att sova 7h på raken två nätter i rad. Jag får en timmes massage. Vi träffar vänner och har världens finaste helg inklusive nymålade naglar och rakade ben. Jag bakar frukostbröd som är så gott att jag kan äta hela limpan på en gång (men gör icke detta). Barnet ler och skrattar när han ser mig eller K och våra hjärtan smälter på cirka en sekund varje gång. Idag ska jag ut och äta och dricka lite vin utan man och barn. Att det är värsta jävla vädret ute skiter jag därför fullständigt i. Jag har ju dessutom kaffe!

fredag, mars 14, 2014

allt är verkligen inte nattsvart.

I efterhand hade det varit kul att ha lite mer dokumenterat av de första veckorna. Tänker att så som Schmarro gjort hade varit perfekt, lagom frekvens och lagom detaljerat. Men det är ju inget jag kan ändra på nu, samt att jag måste vara lite realistisk: jag har mått så dåligt den första tiden. Det har inte varit roligt, varken fysiskt eller psykiskt. Men som det blivit bättre, och så som jag kan få lyckorus nuförtiden. Som igår när jag var på Djurgården med T och vi promenerade och satt i solen och jag inser att precis det vi gjorde är liksom det som jag ska göra nu, tillsammans med världens finaste unge. Det är bara lättare att skriva när det varit och är jobbigt eller tufft. Plus att jag inte velat eller kunnat skriva allt som hänt och hur jag mått, det ger ångestkänslor bara av att tänka på att vräka ut det här. För så känns det just nu, som vräk. Det är det ju inte, men känslan. När jag kommer över den kanske jag skriver ner allt, för det vore kul (eh, konstigt ord i sammanhanget) att ha i framtiden.