en kär gammal vän.

Som jag saknar snuset. Livet känns hela tiden lite mindre vardagslyxigt. Besvikelsen varje gång jag inser att nä, ingen snus efter frukost. Ingen efter lunch, ingen till kaffet. Ingen när jag måste koncentrera mig som fan för att kreera stordåd på jobbet.

Och det i sig är ju tecken nog på att sluta var en förbannat bra idé. Men det gör inte att det är mindre jobbigt.

detta inlägg har jag skrivit tusen gånger tidigare.

Så är man på landet och frågar sig återigen varför man inte kan kombinera detta med livet i storstan på ett smidigt sätt utan att behöva vara miljardär.

detta kan jag äta tills jag dör.

Cinderallys bönbiffar. Vi åt med klyftpotatis och guacamole till. Okej, jag kommer kanske tröttna om jag äter det varje dag, men det kommer definitivt bli återkommande hemma hos oss. K, som hatar både bönor och tomater utbrast Det här var ju skitgott! Bättre betyg än så är svårt att få.

Nu är jag proppmätt.

nä, men jag är inte beroende.

Igår bestämde jag mig för att sluta snusa. Rakt upp och ner. Så nu har jag inte snusat på cirka 20 timmar. De första 15 timmarna gick okej. Nu är det värre. Herregud så jag vill SLÅ någon eller något.

Jag har slutat förr, jag vet att det är ett helvete. Och ja, det är svårare att sluta snusa än att sluta röka eftersom nikotinberoendet är så mycket större hos en snusare. Alltså: det är synd om mig nu.

Jättesynd.
Arg är jag också. Sa jag det? Och känner mig typ lite full fast jag är spiknykter.

det som inte syns på alla instagram-bilder.

Vi åt frukost på McDonalds två dagar av fyra. Att inte kunna äta bröd i Paris gjorde ont i hjärtat och magen kurrade. Dessutom var så mycket stängt. Och mitt vanliga säkra kort, Starbucks, hade inte ens ägg till frukost, bara bröd bröd och lite frukt. Jag behöver mkt mat. På ett par ställen förklarade jag att jag inte kunde äta vete och därmed inte deras typ av frukost. De tittade på mig som att jag var allvarligt sjuk. Skräck och medlidande i ett. Jag har nog aldrig saknat bröd så mycket som i Paris.

lite hokus pokus kanske kan fixa biffen?

Vet inte riktigt vad som hänt med den här bloggen. Det går sakta utför och jag har tappat orden. Känns det som. Det är trist, tycker jag.

och detta är inte ett reklaminlägg.

Jag älskar verkligen dokumentärer om brott, straff, journalistik kring brott och hur saker och ting kan gå snett ihop med de ämnena. Det är så förbannat intressant och avspeglar så mycket annat i om hur ett samhälle fungerar. Hello klyscha, men det är så. Sådetså. Igår blev jag helt till mig när jag såg att kvällens Dox-dokumentär handlade om "The Central Park Five". Fem unga killar som blir dömda för ett brott de inte begick. Dokumentären ligger tillgänglig i sex dagar till, så det är bara att sätta fart och titta.

Om ni inte har sett Dox-dokumentärer förut så är det kortfattat världens bästa dokumentärer som SVT köper in, oavsett ämne. Har ni inte sett Metallica-dokumentären kan ni fortfarande se den, den var sjukt bra. Och då gillar jag inte ens Metallica.

mitt drömboende.

Några dagar innan vi åkte hit fick jag tips om en bar som också var något slags museum och vintagebutik. När jag såg foton därifrån ropade jag på K och vi beslöt omgående att det skulle bli det första vi besökte i Paris. Det blev åtminstone första dagen. Och jag skiter i hur hipster det ser ut i vissas ögon - jag vill bo där! På riktigt. Sen jag var liten har jag haft en dröm om att bo i en rucklig gammal lokal som nästan ser ut som ett växthus och har växter och gamla prylar överallt. I denna dröm är jag även ungefär lika liten som Tummelisa. Det är alltså stört omöjligt att genomföra i verkligheten, men när jag då klev in på ett ställe som ser ut så på riktigt (förutom att jag inte krympte till Tummelisa) fick jag hjärtsnörp. Jag vill också ha växter som är planterade i golvet. Snälla?

på rull.

Vi bokade en cykeltur runt Paris, med fokus på saker som inte är så turistiga. Nu såg vi ju typ alla turistprylar längs vägen, men gud så roligt det var. Vi cyklade i nästan fyra timmar. !!. Jag hade mössa och vantar och regnjacka. Ganska kallt här. Ändå så himla fint. Jag gillar inte turistgrejer och är generellt rätt nöjd med att cykla ett varv vid Louvrens park och se museet utifrån, Eifeltornet och annat smått och gott på håll. Det är nog. Jag behöver inte gå in, jag behöver inte åka upp i tornet. Lägger hellre tid och energi på att hitta smågator med mängder av små butiker eller restauranger som inte står i turistböckerna. Men hade vi stannat några dagar längre hade jag velat åka till Versailles.

bonjour Paris!

Eller ja, vi har varit här i 36h redan. Älskart. Lite mer än förra gången då det spöregnade och jag hade ingen aning om var jag var.

ett helt kilo per arm!

Var på väg att köpa ny yogamatta, nya träningskläder, nya skor men lät mig begränsas till ett par hantlar. Känner mig så jävla bra bara att ha köpt dem. Märkligt det där. Men min rygg och armar säger nog tack. Kan förfan inte ens göra en armhävning ordentligt.

just nu.

Jag sitter i solen på balkongen och väntar på att min kille ska vakna igen. Han gick upp och gjorde frukost åt mig imorse och somnade sen om. Jag har försökt tvätta våra balkongräcken, de är av glas. Och jätteskitiga. Igår åt jag middag med några av de finaste människorna i mitt liv. Jag har egentligen massa saker att oroa mig över, men av någon anledning gör jag inte det. Det är ovanligt. Oväntat. Samtidigt ungefär som att hitta hem. Är det såhär man ska må när man mår bra? Då vill jag fortsätta göra det. Tack.

paris!

Vi tänkte om efter Kims kommentarer här. Nu ska vi bo på något hotell i Bastille. Hotellet verkar helt galet. Men det spelar mindre roll. Vi ska till Paris! Min kille är oerhört pepp. Och vi åker redan om några veckor, vilket är galet kort tid mellan bokande av resan och avfärd. I alla fall med mina mått mätt. Tar fortfarande emot tips såklart, på saker vi ska göra, äta, se.

lördag, 21.00

Yogar. Måste få bort kliet i kroppen på något sätt. Vandrat runt sur halva dagen. Nu: helt slut och skakig i armarna efter hundraåttio solhälsningar.

kanske inte hjärnans bästa tid.

Kan erkänna att jag är lite negativt inställd till hela läkargrejen efter nu drygt trettio år med diverse åkommor de aldrig hittat felet på. Men jag kommer aldrig över hur stark man måste vara för att orka ta sig an hela läkarkarusellen. Det gäller att svara snabbt som fan på alla frågor, våga och komma ihåg att ställa tusen motfrågor och orka ringa, tjata och tjata lite mer. I helgen utspelade sig den här konversationen när de ville att jag skulle åka hem från akuten:

- Ja alltså, nu har vi ju uteslutit en av de två allvarliga sakerna det kan vara, så det är antagligen inget superakut.
- Men kan vi kanske utesluta den andra också?
- Visst kan vi det, följ med här.

Alltså. Alltså! Att jag var tvungen att be dem kolla? De menar ju inget illa, men jag tänker på alla som är sjuka på riktigt, på allvar, som inte orkar tänka och agera själva i det utsatta läget man ändå är när man besöker en läkare. På så sätt är iofs mitt klippkort hos läkarvården bra, jag börjar lära mig att ställa en miljard frågor.