måndag, april 25, 2016

vad missar jag?

Okej, det finns tusen miljoner oskrivna regler kring hur man som förälder ska agera och göra eller inte göra med sina barn. Även om jag inte håller med så har jag ändå förståelse för argumenten för många. Men en oskriven regel jag inte fattar är det här med iPad till barn på restaurang. Vad är det för fel med det? Föräldrarna och barnet får en lugn stund och har möjlighet att äta. När vi var i Thailand så kollade F på sin iPad nästan varje middag. Perfekt tyckte vi som inte ville ha honom springandes i strandkanten i mörkret (vilket var alternativet). Folk fnissade och påpekade minsann att där var barnet som åt middag med film varje kväll. Han är två. Det är inte så att vi kunde ha djupa samtal med honom ändå och ipaden kom fram först när vi märkte att han blev rastlös. Det gav oss en möjlighet att i lugn och ro få äta vår mat och prata med varandra i trettio minuter istället för att slänga i oss den på tio. Men detta koncept är ju tydligen tabu.

Fattar inte. Varför?

söndag, april 24, 2016

hade varit lättare om vi inte satt uppe och ugglade halva nätterna.

Det var min morgon och K var inte ett dugg ironisk när han menade att "klockan är ju ändå 06.15, ganska bra tid" när barnet kom och berättade att nu skulle vi minsann gå upp.

Gud. Tänk att vi anser 06.15 vara sovmorgon.

onsdag, april 13, 2016

jo men livet rullar på vettu.

Det är galet nu. Vi gör det största ever på jobbet och mina ansvarsområden går inte så bra. Så det är inte så kul. Plus att barnet sovit skitdåligt. Jag är inte i bra form. Visade sig väldigt väl då jag var mer utvilad än på en vecka efter detta dygnet i helgen: möhippa 07.30-04 (!), sömn 04-09.30. Frukost. Sen mådde jag rätt fint. På riktigt.

Några veckor till nu, sen kan jag andas.

tisdag, mars 22, 2016

på mindre än tjugofyra timmar.

Vi ligger i sängen och innan-sömn-surfar. Jag frågar K om han sett filmen som delas i våra vänners flöden, den från det svenska livräddningssällskapet som varit (är?) nere i Grekland och hjälper flyktingar. Det har han inte och inte jag heller så vi ser den tillsammans. Åtta minuter senare har det träffat mig så jävla hårt. Jag brukar inte reagera så starkt. Jag brukar sluka nyheter, analysera, läsa olika vinklar, men blir sällan berörd så det känns som ett hårt slag i magen. Men nu. Gråter. Vill boka en biljett till Grekland och hjälpa till. Funderar på vad jag kan göra. Somnar tillslut.

Pratar i telefon på jobbet samtidigt som min mobil flashar med nyhet efter nyhet om Bryssel. Jag läser och försöker greppa situationen. Min bror meddelar att samtidigt så övar Ryssland krigsberedskap nära svenskt vatten.

På lunchen diskuterar jag med en kollega om hur sånt här påverkar våra resplaner. Jag säger att det tyvärr påverkar mina. Vill inte åka till Turkiet, inte till Egypten och skulle fundera ett extra varv kring vilket annan västeuropeiskt resmål som helst. Säger att det är precis det här de vill, att vi ska vara rädda och begränsa oss.

På tunnelbanan hem sätter sig en person bredvid. Neddragen mössa, vill inte synas, vill gömma sig. En medpassagerare stirrar på personen med misstänksam blick. Synar upp och ner, iakttar varje rörelse. Jag blir irriterad på medpassageraren som antar saker om personen. Tills jag tänker tanken att personen kanske har ett bombbälte innanför den stora jackan. Kväver en instinkt att resa mig upp och gå. Tänker att om jag dör nu så dör jag lycklig. Sen tänker jag på min familj och känner att jag inte vill dö. Bestämmer mig för att snegla på personens händer, jag tänker att personen måste utlösa bomben genom en rörelse, en aktivitet, och om jag ser att personen börjar fippla med något så ska jag resa på mig och gå. Varje meter från bomben kan innebära större chans att överleva. Men personen fipplar inte med något utan reser sig upp och stiger av på stationen innan min. Jag andas ut.

Hemma läser jag den skadade svenskens Facebookuppdatering om att han nu är i tryggt förvar hos en belgisk familj. Och jag blir så jävla arg. Varför hyllar vi belgarna som nu öppnar deras dörrar, hem och gör allt för att hjälpa personer som flytt från IS bomber men samtidigt anser vi (70% av oss i alla fall) att det är helt på sin plats att stänga Sveriges gränser och Europas gränser för personer som också flytt från IS bomber. Att stänga dörren till våra hem och dra tillbaka den utsträckta handen.


Fan. Jag hatar det här. Hatar vad det gör med oss alla.

måndag, mars 21, 2016

katastrofen is no more!!!!11!!!11!11

I helgen var det då äntligen dags - jag skulle få träffa min riktiga frisör. Alltså det var ju inte så att frisören som gjorde mig ful i håret klippte fel. Men dels så frångick jag min ursprungliga plan om att klippa av mig håret och dels så blev frisyren som klipptes inget som jag trivdes i. Efter någon vecka så växte det ju till sig och blev lite mer ok, men jag hade lite ständig ångest och kände mig verkligen inte fin. Jag har väldigt mycket hår, VÄLDIGT bra kvalitet (borstar aldrig, har typ aldrig balsam, aldrig några vårdande produkter och mitt hår är skuret med kniv de senaste sjutton åren (!) och just kniv ska vara väldigt dåligt för håret). Så fort jag går till en ny frisör verkar de inte riktigt tro mig. Varken på att jag måste ha uttunning av håret och att kniv är ett måste.

Jag var så himla glad efter denna gången. Dels blev det som jag tänkt från början och dels så är det så fint att ha en frisör som känner mitt hår och ba "fattar precis" och så klipper hon och frågar något då och då och jag säger "gör vad som blir snyggast" och så går jag därifrån och det är SNYGGT. Samt att hon tog bort mängder av hår. Högen ovan är alltså bara 10cm längd, resten är uttunning. Jag har mycket hår. Sa jag det? Och att jag nu är fin i håret igen? Iiiiihhhhh!

och det är inte bara för att han heter samma sak som mitt barn.

Alltså vinnarlåten i mellon är ju jättebra. Inlagd på favoriter i Spotify och i helgen när jag körde bil skruvade jag upp och tvingade familjen att digga med varje gång den spelades.

tisdag, mars 15, 2016

två glas vin eller träna?

Är i Oslo igen. Den här gången hade jag varken ett stressigt dagsschema eller en helt fullbokad kväll, varför jag faktiskt packade träningskläder och hade tänkt ägna kvällen åt att 1. träna och 2. jobba. Det sket sig big time. Efter en lång workshop så föreslog min chef att vi skulle ta vårt inplanerade möte samtidigt som vi käkade middag. Sagt och gjort. Och sen satt några andra kollegor på uteserveringen bredvid, så vi satte oss där. Två glas vin senare var klockan nästan tjugotvå. Man kan kanske få in kvällens aktiviteter under punkt 2, men inte fan var det träning. Kanske orkar jag upp imorgon bitti och träna, men är lite tveksam till detta. Det stör mig att jag så lätt väljer bort träningen, men jag vet ju att det just är ett val och inget annat.

För övrigt så är det såna blandade känslor att vara på såna här jobbresor. Å ena sidan är det jävligt slitigt. Upp tidigt, flyga, möten hela dagen, ofta någon social aktivitet på kvällen, upp tidigt dag två och möten hela dagen igen och sen flyg hem och komma hem väldigt sent. Jag lever som i en liten bubbla när jag är här. Å andra sidan är det väldigt härligt. Att som ikväll lätt kunna säga Javisst! på frågan om lite häng på utesevering. Inte behöva tänka på vem som hämtar barnet eller att kolla att det är ok med K att jag inte kommer hem. Det är rätt gött. Som en liten glimt av hur livet var när jag bestämde allt själv. Samt utan ständig internetuppkoppling.

tisdag, mars 01, 2016

en promille av allt det fina.

Ja, vad lätt det är att bara pysa ur sig allt det jobbiga, svåra och tuffa med att vara förälder. Vilket ju i och för sig är högst jävla naturligt, man har ju ett större behov av att pysa ur sig om det negativa snarare än det positiva. Men om vi ska göra ett litet försök att åtminstone påbörja en lista över vad som är fantastiskt med att ha barn:

  • När jag kan vara var som helst i hela världen, bara min familj är med. Den trygghetskänslan har jag aldrig upplevt tidigare. Att allt är bra, bara vi är tillsammans.
  • När jag ser mitt barn ha roligt. Vilken jävla tillfredsställelse det är! Jag trodde att uttrycket "vi gör det för barnens skull" var verkligen det, att man gör något för att barnen skulle vara glada för att ett glatt barn är ju bättre än ett icke-glatt barn. Det stämmer inte, man gör saker för att barnet ska vara glad för att då mår man själv som en jävla kung/drottning.
  • När barnet säger älska dig mamma eller vaknar på natten och klappar dig på kinden.
  • När du kommer hem efter jobbet och barnet kommer springandes och säger mamma mamma söpt blommor ti dej och pekar på en bukett tulpaner. Vassego mamma.
  • När barnet får en helt egen relation till människor du själv tycker om. Dina föräldrar, dina syskon, dina vänner. Det blir som att universum skapar en egen liten ny miniplanet med dina favoritpersoner i hela världen där alla har det bra.
  • När allt blir roligt. Slänga sopor med sitt barn är en fröjd.
  • När barnet kryper upp i din famn, sjunker ihop lite av avslappningen och du kan känna i hela kroppen att barnet inte vill vara någon annanstans i hela världen förutom hos dig just nu. Jag vänjer mig aldrig och vill aldrig göra det heller.
  • När du ser ditt barn tillsammans med din partner. Woha.
  • När barnet plötsligt kan nya saker. I teorin förstår jag att ett barn utvecklas i en rasande takt, men i praktiken så borde ett nobelpris utdelas varje gång barnet gör något nytt. Idag sa han diskbänk. [insert nobelpris].
  • När man försöker leka med barnet som istället rynkar pannan, sätter upp handen och säger stopp, stick iväg! Gud, det är en helt egen liten person detta, som liksom har en egen vilja och önskan om egentid? Mind. Blown. 



Men obs: om du läser detta som nybliven förälder eller soon to be förälder och sen inser att du inte ALLS känner något som ens liknar detta i början så vill jag bara poängtera att det är fanimej helt übernormalt. Alla dessa känslor kommer inte direkt. Det tar tid, det är okej, och sen blir det bara bättre och bättre. 

lördag, februari 27, 2016

och efter två ångestinlägg så kör vi ett pepp!

Cirka 90% av tiden tycker jag att jag borde träna mer och knipa mer. Men så ibland slår det mig att jag gjort rätt bra framsteg ändå det senaste året. Inte fan går det så fort som det skulle ha gjort för någon annan utan skador, men jag tränar regelbundet - minst en gång per vecka, oftast två plus en yoga, helst tre gånger. Kniper fem dagar av sju på en vecka (och jag hatar det). I somras fick jag ju backa all träning och börja om utan några vikter alls. Jag slet i månader. Svintråkigt. Igår körde jag ett riktigt pass med min PT (kör en online-tjänst annars, så vi brukar inte ses IRL så att säga) och förutom att det var typ det roligaste ever så fick jag stränga order om att minst köra med 16kg kettlebell nu för nu börjar jag tydligen bli stark. 16kg! Det är fan asmycket för en vekling som jag. Men nuförtiden har jag på allvar dagar då jag faktiskt känner mig stark. Jag älskar det. Har aldrig känt mig stark förut. Aldrig. Och det blir ju lite som en drog detta, nu vill jag bli stark som fan. Ska bara övertala min bäckenbotten att följa med på resan.

Det är ju ingen billig resa detta, men så jävla värt det. Så jävla mycket värt det.

byta ångest mot ångest.

En sak som jag inte hade fattat innan jag fick barn var att ca 70% av allt man har inplanerat kommer att bli inställt pga sjukdom eller misstanke om sjukdom. Antingen hos oss eller hos de man planerar att träffa. FYFAN VAD TRÅKIGT DET ÄR. Vi är nu inne på tredje helgen i rad med någon sjukdom hemma hos oss. Det känns som att tiden bara rinner iväg och vi gör.... ingenting.

Den här helgen är det K som är sjuk. Då kan man ju tycka att jag och F borde kunna hitta på något själva, men eftersom F har någon slags trotsperiod* just nu som eskalerar i styrka helt nått så djävulskt emellanåt så funkar inte det heller. Idag skulle vi gå på en promenad i solen tänkte jag, och gå och leka i en lekpark eller något. Mysigt! Så blev det inte. Han grät och skrek när vi gick förbi ICA för att han ville ha en banan, så vid lekparken fick vi vända och gå tillbaka till ICA och handla och ge en banan. Då grät och skrek han för att han inte fick slita av sig vantarna. Sen grät han för att han ville gå hem till sin pappa och jag ville köpa en kaffe. När jag hade köpt en kaffe to go grät han för att han inte också hade fått fika. Sen grät han när jag försökte gå en omväg hem för att få lite sol.

Det är så svårt att hantera ibland tycker jag. Och ibland är det superlätt. Jag tycker oftast att jag är lugn, hanterar det som man "ska", lyssnar och väntar in honom. Men ibland så går det liksom inte. Och självklart är det i just dessa perioder som jag tänker mest på att jag gör precis allt det som anses fult eller fel att göra som förälder: massor med tv, padda, halvfabrikatsmat, inte tycka att det är roligt att leka, fräser, längtar efter att bara få sitta ner i lugn och ro ifred. Det ger mig ångest, för det är inte bara att "göra rätt", då hade jag ju redan gjort det.

Ikväll bytte jag ångesten mot sockerångest och köpångest. Gick och köpte godis och sen nätshoppade jag hem lite möbler för dyra pengar.



* Tycker inte om ordet trots men använder det här för att de flesta förstår ungefär vad man menar.

onsdag, februari 24, 2016

låt oss prata om det som ger mig ångest just nu.

Mitt hår. Ni vet ju att jag alltid klipper mig hos min frisör i staden jag kommer från. Men det är krångligare nu när F finns och jag har klippt mig ett par gånger i Stockholm. Inget fantastiskt resultat, men det har funkat. Nu samlade jag mod till mig och skulle klippa av mig rätt mycket hår. Tänkte jag.

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Jag bad om input från frisören (som jag aldrig klippt mig hos förut). Frisören föreslog något annat: att klippa fram mitt självfall så jag skulle bli lockig. "Du har såna drömlockar!". Jag har aldrig ens övervägt detta och blev rätt ställd. Men jag tänkte vafan, vi kör! Så jag får ju skylla mig själv. Men ändå. Alltså. Gaaaaah.

När jag lämnade frisören kändes det annorlunda men att det här nog blir bra.

När kom till jobbet kände jag mig som att jag kom från 80-talet. En kollega fnissade och sa "knullrufs". Ni fattar.

På kvällen duschade jag och torkade håret. Tänkte att detta skulle hjälpa, det gör ju alltid det vet ni. När man liksom fixat till det lite själv. Det blev inte så, det blev bara konstigt. Värre. Kände mig som en tant.

Morgonen efter vaknade jag med hopp om bättring efter att ha sovit på håret. HERREGUD nej. Det var sjutton resor värre. Som att mitt självfall gått bananas och jag hade liksom en frisyr i frisyren? Kan ej beskriva, men jag lovar att det inte såg bra ut. Det var vidrigt.

Så där stod jag kl 05.20 med panik och en taxi som väntade utanför och tog beslutet att inte ha håret utsläppt mer innan jag löst detta. Så nu är det uppsatt hår som gäller. Vilket jag vanligtvis bara har hemma för jag tycker inte jag passar i det.

Så ja. Jag ska ringa min frisör i hemstaden och fråga när hon kan klippa mig. För nu måste jag klippa av det. Vilket jag ju tänkt från början, så det är ju fint. Men jag vågar inte gå till någon annan än min vanliga frisör, för om detta går fel så kommer det fan inte gå att åtgärda.

Och ja, jag vaknar mitt i natten och har ångest över detta. Och har håret uppsatt dygnets alla vakna timmar.

rätt fint ändå?

Så idag hände det plötsligt: jag fick tjugo minuter över i Oslo. Det har ALDRIG hänt under mina resor dit. Det är vanligtvis ett jävla springande mellan möten, äta något i farten och så vidare. Men idag kunde jag promenera i lugn och ro en stund, sitta i solen och vänta på en kompis som kom och tog en kaffe med mig just i den HELT underbara solen. Sen åkte jag till flygplatsen. Men vad fint det var! Oslo är fint. Gillart. Och det är ju bra eftersom jag hänger där en hel del nuförtiden.

söndag, februari 14, 2016

lista: jämställdhet

Hittade den här listan hos Linn för ett tag sen och har tänkt skriva den sen dess. Nu så! Och jag måste säga att det här är verkligen INTE så som det såg ut i början av ha-barn-tiden. Detta är endast sen båda vuxna börjat jobba och barnet går på förskola. Jag ammade ju till exempel, vilket är en rätt fet bromskloss på att kunna dela lika i början. Men hm, jag kanske ska skriva lite om hur vi gjorde i början också? Hatade nämligen såna här listor när alla hade det helt supergött med fördelningen och jag ammade och trodde att vi aldrig skulle kunna dela på något. Vi får la se hur det utvecklar sig. Let's go!

BEBISNÄTTER:
När jag ammade hade vi ingen direkt uppdelning mer än att jag ammade och K bytte alla blöjor. Om det behövde vankas runt i lägenheten så var det nog mest K som gjorde det tror jag. Ehum.

Nu har vi en strikt uppdelning att den som nattar har natten, dvs tar alla uppvak och så vidare. Vi har definierat att natten pågår till 06. Sen tar den andra över, och den är också den som tar F hela morgonen + går med honom till förskolan.

NATTNINGAR:
Så länge jag ammade nattade jag varje natt utom de gånger jag var på galej. Då kunde ibland K natta med flaska, ibland fick jag åka hem. Sen jag slutade amma så nattar vi varannan natt.

FÖRSKOLA:
Hämtar/lämnar varannan dag. Jag lämnar måndag + onsdag samt varannan fredag, hämtar tis + tors + varannan fredag. Den som lämnar har alltså F på morgonen och "tar" honom sen när man kommer hem från jobbet (runt 17.30) + nattar. Den som hämtat honom fixar middag samt röjer i kök och lägenhet när den andra nattar.

VAB:
Varannan dag så långt det går. Man har vab-jouren på den dagen man ska hämta.

STÄD:
Alltså, jag lackade ur någon gång och sa att vi ska fixa ansvarsområden. Så det är lite uppdelat, typ att K har badrum, tvätt och dammsugning medans jag har kök, blommor, plock och en massa annat. Jag vet inte om det funkar så bra, tycker mest att vi fortsätter med att städa/röja/fixa när båda kan. Fast jo, lite mer ansvar för ens område tar vi ju.

MAT & DISK:
Som sagt, den som hämtar på förskolan fixar maten och röjer. Som vi förhoppningsvis planerat på söndagen innan. Går sådär med det ibland, men men. Storhandling sköter jag, småhandlingen tar man på vägen från förskolan. När jag var föräldraledig hade jag nog aldrig maten klar tills K kom hem, tror knappt ens någon hade börjat med den innan den andra kom hem? Då var det också vanligast att den som var föräldraledig lagade mat, för man var trött efter en hel dag med barnet och behövde göra något annat. Alltså laga mat.

TVÄTT:
Innan vi fick barn och egen tvättmaskin tvättade K 9 gånger av 10. Sen började jag tvätta 9 gånger av 10. Nu är det Ks ansvar, och då får jag ofta tjata lite på att det är smart att tvätta innan tvätten rinner ut över golvet från den överfulla tvättkorgen. Så K tvättar 9 gånger av 10 igen, men jag får ofta påminna. Tycker jag.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:
K betalar räkningarna från vårt gemensamma konto. Jag sköter det mesta andra. Vi har inte delad ekonomi, men ett gemensamt konto samt ett sparkonto (som egentligen är ett buffertkonto) samt ett ICA och Coopkort med pengar på som vi handlar mat för. Vi måste verkligen börja spara till F också, har ångest för att vi inte gjort det ännu. Vi har väldigt olika lön, så vi betalar % del av räkningarna typ.

ÖVRIGT:
Vårt upplägg funkar skitbra. Vi tjafsar nästan aldrig om småsaker i vardagen kring F eftersom vi har sån sjukt strikt 50-50 uppdelning på allt. På helgen har man en sovmorgon var och så vidare. Däremot så leker K mycket mer med F och "har" honom mycket mer när båda är lediga, då jag far omkring och fixar med massa praktiska saker här hemma.

lördag, februari 13, 2016

men jag kämpar på.

I stort sett all vaken tid jobbar jag. Så har det varit de senaste två veckorna, om man tar bort tiden då familjen äter och hänger innan F ska sova. Samt att jag pausat på lördagar. Det är lite extremt och inte så nyttigt. Dessutom har jag varit förkyld och F har sovit ganska stökigt en period, haft mycket mardrömmar och sånt. Kombinationen av detta är inte helt strålande. Inte heller att jag drack vin förra fredagen hemma, var på middag med vin i lördags och åt tapas och drack vin i måndags.

Jag får skärpa mig, det vet jag. I torsdags morse grät jag till frukosten för att F vaknade med feber, det var min vabbdag och jag fick ställa in sju möten (!). Dagen efter skulle jag på begravning, men då skulle K till Köpenhamn så jag riskerade att inte ens kunna gå på begravningen. Som tur är kunde en vän komma och ha F några timmar medan jag tog taxi till begravningen och åkte hem direkt efteråt. Det var jävligt fint att få vara där, att få säga hejdå och tack för allt hon funnits i mitt liv.

Sen kollade jag inte jobbmailen på 24h, vilket var otroligt svårt just då men väldigt välbehövligt. Imorse skummade jag det 30-talet mail som dundrat in under gårdagen och insåg att ingen dött trots att jag var ledig. Bra.

Det tråkiga med att F är sjuk är ju att vi skulle ha åkt till mina föräldrar i helgen eftersom K är bortrest. Men min pappa ska inte bli sjuk, så det sket sig liksom. Vi är ensamma hemma alltså, jag och F. Det är mysigt men också väldigt påfrestande eftersom han är aningens sjuk och i en väldigt jobbig period sen typ... i förrgår? Så det hör säkert ihop med sjukan, men ändå. Minsta lilla motgång gör att han bryter ihop till ett litet vrak och bara gråter och mässar "ja e lessen mamma, ja e lessen". Jo, jag märker det. Men ibland måste jag få kissa, eller laga mat eller ta en kopp kaffe. Eller låsa dörren när vi ska gå ut, eller försöka övertala barnet att det ÄR bra med vantar när det är -5 utomhus. Han har mer eller mindre brutit ihop så fort jag gått ett par meter ifrån honom idag. Jag vinner inga pris för världens bästa förälder under dessa omständigheter. Men! Jag har lyckats klippa honom samt att vi var i Aspuddsparken i fem minuter. Under dessa minuter hann han bryta ihop av följande anledningar:
- Han hade vantar på sig
- Han ville inte se djuren utan leka
- Jag gick till fel lekplats
- Vid rätt lekplats blev han kall om händerna
- Jag försökte få på honom vantarna

Det är inte lätt att vara liten eller stor. Nu ska jag äta fruktsallad med jordgubbar som varken är ekologiska eller svenska.  

söndag, februari 07, 2016

thailaaaand.

Sitter ju aldrig vid datorn utan att jobba nuförtiden, vilket gör att saker jag tänkt blogga om för hundra år sen aldrig blir av. Ska jag berätta lite om vår resa kanske? Vi säger så och skiter i att det är 1,5 månad sen vi kom hem. Känns som tre månader sen, minst.



Vi var alltså i Thailand, Khao Lak. Bodde på Fritidsresors bamsehotell Mai Khao Lak. När jag började kolla hotell så var ett kriterie att det INTE skulle vara bamsehotell. Kriterierna i övrigt var:
- Någonstans i Thailand där allt går som smort med flygresa, transfer och så vidare. Det vill säga charter.
- Men inte på Phuket-halvöns vanligaste stränder, vi har redan varit där.
- Hotellet skulle ha barnpool för de minsta
- Schyssta rum
- Ligga vid en lugn strand.
- Ha massa restauranger på stranden eller i närheten (de har ju rensat mycket stränder från sånt)
- Bra recensioner
- Vara lugnt
- Minst 4-stjärnorshotell
- Fin strand

Och då var det typ det enda hotellet jag hittade till vettigt pris. Det blev skitbra. Enda hotellet på stranden, vi åt alla måltider bland det tjugotal restauranger som fanns vid stranden, det var lugn och ro (så lugnt det kan bli på ett barnhotell) och F älskade att träffa Bamse varje dag. Flygresan dit och hem gick för övrigt sjukt smidig, vi var helt förvånade över att vi kom undan så lätt. Att flyga tolv timmar med en snart-tvååring i knät är liksom inte ett helt härligt utgångsläge. Hotellet låg cirka 15 min norr om Khao Lak så det var verkligen in the middle of nowhere. Hur bra som helst!



Jag ville att vi skulle ut och åka båt ut till typ Similan Islands som alla pratar om, men efter långa diskussioner och avrådan från guiderna att åka så långt med ett litet barn utan att ens vara säkra på att komma i land på vissa turer så struntade vi i det. Vi åkte på en sån barnutflykt istället till en strand typ femton minuter med speedboat bort. Det var lagom. Och så åkte vi in till Khao Lak en dag, och en dag åkte vi till den lokala marknaden.





Och en dag åkte vi till White Sands beach som skulle vara sjukt vacker. Det var den! Men resterande tid hade vi det rätt gött på hotellet. Badade i poolen, badade i havet och upprepade i all oändlighet. Vi hade sovpasset med F varannan dag. Varannan dag var alltså jag med F på rummet mitt på dagen då han sov och jag typ... läste bok och sånt. Varannan dag så låg jag själv på vuxendelen av stranden (ÄLSKART!) och läste eller lyssnade på podd och försökte bättra på den lilla solbrännan som fanns.


Vi höll oss ju annars mest i skuggan, vilket var rätt skönt, men det gjorde inte underverk för solbrännan direkt. F älskade att vara i Thailand. Han trodde han kunde simma själv och var sur på oss för att vi var i närheten av honom hela tiden. Han hade också som hobby att springa rakt ut i havet eller bara rent generellt springa runt som en tok. Det var emellanåt lite utmattande. På kvällarna hade vi alltid med oss iPaden så han fick se film när vi åt, för vi var inte riktigt bekväma med att ha honom springandes omkring i mörkret. Han åt inte så mycket förresten, barnet. Han drack oändliga mängder med bananashake (endast, fyfan vilka mördarblickar vi fick om vi valde en annan frukt) och ris. Ibland lite kycklingspett. Och frukt. Och välling då. Resten ratade han, men han överlevde gott ändå.



Just nu känns ju resan som sagt otroligt avlägsen, men det var väldigt fint att vi kom iväg. Barnet höll sig ju friskt också, bara en sån sak! Men det var också väldigt skönt att komma hem.