måndag, december 22, 2014

kanske?

Kanske ska ta den här långa ledigheten jag nu har (tre veckor!) att försöka få fart på bloggandet igen. Jag prioriterar bort det. Och det är ju trist. Har ca trehundra inlägg i huvudet, men de kommer aldrig på pränt.

Nu är vi på landet och istället för att få energi här i skogen, mörkret, friska luften och snön (!) så blir jag som alltid helt förslappad. Trött. Sover middag och måste fika med kaffebröd för att få energi. Men det är bra fint ändå.

torsdag, december 11, 2014

jag fattar att alla föräldrar har det såhär och känner såhär men ibland måste man ju bara få explodera ut all kärlek lite grann.

Alltså MITT BARN ÄR SÅ ROLIGT. Och härligt. Och jag fattar att det bara blir bättre, men just nu är han liksom helt jävla freakin fantastisk. För det första är han så gosig. Älskar att vårt barn vill gosa, vill kramas, vill mysa. Vänjer mig aldrig och vill ej vänja mig vid känslan. Dessutom gör han ju så skojjiga grejer. Senaste tricket är att zombie-sträcka sina händer samtidigt som han ga-ga-ga-ga-gar högt med bakåttryckt huvud. Ungefär som Ulla-Bella i Solstollarna. SJUKT KUL. Idag ställde jag mig i hallen och dansade lite och klappade händerna, varpå barnet kollar på mig, ler och börjar dansa på hans lilla vis också. Dog nästan på fläcken så roligt och fint det var.

Världens bästa person har jag byggt i min mage. Det är ju helt jävla omöjligt att ta in i hjärnan.

konversation med ägare av kiosk, en person jag aldrig träffat tidigare:

- Men grattis! Bebisen är 1 år?
- 11 månader
- Ah, du ser! Grattis! *highfive* Du överlevde förlossningen! Första året!
- Tack! Ja det känns fint.
- Kille eller tjej?
- Kille
- Ah, han heter Lasse? Inte?
- Nej Frans, men Lasse är fint.
- Han borde heta Lasse. Ha det bra nu. Hej!

fredag, december 05, 2014

en helt vanlig dag, the snart elvamånaders edition.

När F var drygt tre månader beskrev jag hur en vanlig dag såg ut. Glad att jag har det nerskrivet, för nu när jag läser det så inser jag vad mycket jag redan glömt. Därför kör vi en uppdatering om en vanlig dag, fast nu är F snart elva månader.

Någon gång mellan 06 och 07 vaknar jag av att F liksom klättrar över mig och gosar in sig i min hals eller drar mig i örat/håret/näsan. Vi ligger ofta kvar i sängen och myser en stund hela familjen, mest för att vi är trötta och hoppas att F helt magiskt ska bli trött igen och somna om. Det händer aldrig.

Vi (utgår här från att det är en dag som jag är hemma, men alla dagar ser ju rätt lika ut oavsett vem av mig och K som är hemma/jobbar) går upp, byter blöja om det inte redan är gjort, gör gröt till F och frukost till mig. Att göra detta inklusive äta frukosten och mata barnet samtidigt tar nästan alltid cirka 45 minuter. Rätt lång tid, vettefan varför. Men det är ju lag på att allt man gör där ett litet barn är inblandat tar cirka 10 gånger längre tid så det är väl något sådant. Efter frukost leker vi lite i lekhörnan, F drar ofta omkring i sin gåstol. Han är sjukt snabb och liksom springer omkring i den och är lycklig. Under tiden fixar jag kaffe och hinner kanske surfa lite. Sen leker vi, pysslar med något hemma eller bara försöker få tiden att gå en stund genom att röja hemma. Det är ofta ganska svårt eftersom F är sjukt snabb och är med och pillrar överallt på allt han inte får. Att få på en kanna med kaffe om han inte sitter i sin gåstol kan ta en kvart i värsta fall.

Två, tre timmar efter att han vaknat så gör vi en flaska ersättning och sover förmiddag i sovrummet. Är jag trött så vilar jag med honom, annars försöker jag ta det lugnt med något annat. Surfar, fixar något praktiskt, vilar. Det här är ofta enda vilostunden jag har på hela dagen, vilket gör den väldigt viktig för att orka resten av dagen. F sover mellan 30 minuter - 2 timmar på förmiddagen. Vanligtvis en timme.

Därefter följer den sedvanliga rutinen byta blöja, leka lite, fixa lunch till F, fixa lunch till mig, mata F, mata mig, klä på F riktiga kläder, klä på mig, kanske hänga en tvätt eller annat praktiskt. Det här tar kanske en timme eller två, beroende på flyt samt hur förbannad eller glad barnet är.

Efter lunch gör vi ofta någon aktivitet. Antingen inplanerad så som Babyrytmiken vi går på en gång per vecka, en långpromenad, en shoppingtur, träffar någon vän eller liknande. Ibland drar vi iväg på förmiddagen också, men oftast efter lunch. Runt 14-15 behöver F sova igen. När jag vill att han ska sova så fäller jag ner vagnens sittdel så mycket det går, och då somnar han ganska snabbt om vi promenerar. Beroende på tid så har han ätit mellis i form av en liten flaska ersättning eller en fruktsmoothie innan. Är det tidig sömn så får han det efter. Eller både och. Han sover oftast en halvtimme eller en timme på eftermiddagen. Ibland hinner jag ställa ut honom på balkongen (i vagnen), ibland vaknar han innan.

När han vaknar så är han oftast jätteglad eller jättearg. Är han arg så gosar vi rätt länge, läser böcker och myser eller busar för att komma på bra humör. Pysslar hemma, leker och röjer det som behövs inför att K ska komma hem. Eller påbörjar något litet projekt. Häromdagen städade jag barnvagnen t ex, det tyckte F var jätteroligt. Han ska som sagt pilla på allt vilket gör att det inte går att lämna honom utan övervakning alls. Det tar lite på krafterna ibland.

Runt 17-18 kommer K hem. Då tar han "över" F i form av att ge honom kvällsmat samtidigt som jag ställer mig och lagar vår vuxna kvällsmat. När F har ätit färdigt äter jag och K samtidigt som F ofta far runt som ett litet yrväder. Han älskar verkligen när vi båda är hemma, är en generellt sett mycket nöjdare bebis då som ofta kan underhålla sig själv på ett annat sätt - bara vi är i närheten. K påbörjar nattningen med pyjamas, tandborste (haha! få en elvamånaders att borsta tänderna? hahaha! men vi ger inte upp), läsa böcker och börja varva ner. Jag gör i ordning en flaska välling som F får i sovrummet när K nattar honom. En nattning kan ta allt från 10 minuter till en timme. Under nattningen så röjer jag i köket samt städar bort alla leksaker, vi har fyra lådor som vi tjongar ner alla leksaker i - bästa och enklaste städtipset. När vi båda är klara och F sover så är klockan ofta cirka 20 och vi ser en serie, surfar eller bara slökollar tv.

Vi går och lägger oss runt 22.30-23.30. Den senaste tiden har F vaknat och varit otröstlig runt 22-23, det enda som hjälper är att lägga honom i vår säng tillsammans med någon av oss som rent fysiskt ligger bredvid. Sen går det inte att gå därifrån, så rätt ofta blir det ett abrupt avslut av dagen. F sover sen resten av natten i vår säng, det går inte att flytta honom till sin säng igen. Han bara vaknar och är om möjligt än mer ledsen och allt blir bara tusen gånger jobbigare. Så han sover med oss. Det är 3/4 mysigt och 1/4 lite bökigt.

Och ja, de dagar jag jobbar gör vi alltså precis tvärtom med vardagssysslorna: K tar F på morgonen och jag tar F på kvällen då K fixar hemmet. Eftersom vi jobbar varannan dag nu är det här ett så jävla genialiskt upplägg. Älskar det, det känns väldigt rättvist, bra och jämställt.

Såhär har våra dagar sett ut de senaste två månaderna ungefär. Men den senaste tiden har F krånglat sjukt mycket med sömnen på dagen. Tror att det närmar sig att gå från två sovtillfällen till ett per dag, och idag gav jag faktiskt upp sövningsförsöken på förmiddagen. Det gick bara inte att få honom att sova. Nu sover han sen 2 h tillbaka på balkongen, så vi får väl se om det här kanske var ett bättre recept på glad, utsövd bebis.

torsdag, december 04, 2014

nä, men ska jag blogga lite mer om barn kanske? hurra!

Detta har jag tänkt blogga om sen september: nu är det PRECIS som jag hade föreställt mig att ha barn. Och det blir liksom bara gosigare, härligare och roligare. Sen barnet blev typ sju månader är det alltså exakt så som man (jag) föreställde sig att det skulle vara att ha barn. Det känns fint på något sätt. Nu förstår jag ju alla kommentarer om "det blir bättre" och så vidare. Det tråkiga är ju bara att den där första tiden, den första månaden, de första tre eller sex är som miljoner år i jämförelse med hur fort tiden går nuförtiden. I helgen var det en bekant som tackade mig för att jag sa att det blir bättre efter ungefär tre månader. Han var trött, lite chockad och lätt nervös över vad de hade gett sig in på med en sex veckor gammal bebis.

torsdag, november 27, 2014

tyckte det var lite väl mörkt hos alla grannar.

Imorgon kommer han vakna tidigt sa K igår innan vi somnade, så när jag vaknade av en bebiskropp som klängde på min fast det fortfarande var mörkt ute så var jag ändå relativt beredd. Det var min morgon att gå upp, så jag sneglade på klockan (06.27), gav F några leksaker som han fick leka lite med i sängen medan jag försökte vakna till. Bytte blöja, klädde på mig, tog med F ut i köket och sa godnatt till K som somnade om. Satte på radion och hörde att det inte alls var P3 på. Så himla märkligt? Vi lyssnar alltid på P3. Jag började ratta på radion (vi har en där man rattar in frekvensen, väldigt old school och hur härligt som helst). Hur jag än försökte så fick jag inte in P3. Blev lite orolig, han tänka att någon kanske bombat radiohuset i Stockholm och P3 blivit utslaget (så jävla ologiskt resonemang?) så jag skulle kolla Aftonbladet om det stod något där. Då ser jag att min telefon börjat visa helt fel tid! 05.55! Här blev jag orolig på riktigt. Kärnvapen som slagit ut P3 och fått iPhones att visa en annan tidszon? Mycket möjligt.

Sen kollade jag på vår väggklocka och insåg att klockan faktiskt var 05.55 på riktigt. Att vi varit vakna sen 05.30, att jag måste ha trott att femman var en sexa när vi vaknade. Att det var nattprogrammet på radion, det som delas mellan flera kanaler. Stormade tillbaka in till K som somnat om inne i sovrummet och vrålade Men klockan är ju bara sex på morgonen!!!! Och K svarade sömnigt att han väl tyckte jag hade verkat lite väl munter när vi klev upp.

Vi sov förmiddag klockan 07.45. Sen drack jag kaffe. Jättemycket kaffe.

måndag, november 24, 2014

bättre förbannat jävla skitsent än aldrig. ok? ok!

För tillfället är F ganska tidskrävande. En bebis är ju rätt tidskrävande generellt, men eftersom han kryper, står, klänger, river, sliter, tuggar på precis allt som finns i hans närhet och dessutom är snabb som vinden går det inte att lämna honom med blicken mer än några sekunder åt gången. Bokstavligt talat. Vi ler lite och tänker att detta är en fas (snälla säg att det går över?). Det betyder i alla fall rent praktiskt att om något ska bli gjort, måste vi nästan vara två. En kollar F, en gör det som behöver göras. Det fina i kråksången är att när man väl är två blir den som ska göra något så SJUKT effektiv. Schwosh swoosch säger det och så är något klart. Igår till exempel, då sydde jag upp våra sovrumsgardiner på en timme. Helt jävla otroligt faktiskt, framförallt med tanke på att jag knappt sytt på en symaskin på tjugo år samt att vi bodde i vår förra lägenhet i sju år utan att sy upp en enda gardiner. Och innan dess så bodde jag själv i en lägenhet i sex år utan att sy upp någon gardin.

Ja ni fattar, igår inträffade ett mirakel. Typ.

fredag, november 21, 2014

långa ärmar! fanfarer! hurra!

Hur har det gått med min jakt efter en vinterjacka med långa ärmar undrar ni? Bra! Häromdagen var min mamma i Stockholm, bland annat för att hålla koll på F medan jag rände runt i butiker och provade vinterjackor. Det är liksom en vansinnig mängd jackor som måste provas för att hitta en som passar en smal kropp med absurt långa armar. Och jag har då inte ens något direkt preferens gällande pris, jag behöver bara ha en jacka som passar.

Och vet ni, jag hittade en! Denna. Den är lång, lång i ärmarna. Mycket längre (det vill säga två-tre centimeter, men måtta två-tre centimeter på din egen arm så ser du hur stor skillnad det gör) än andra modeller i samma märke eller vilken annan jäkla vinterjacka som helst som också ska vara lite praktisk. För jag har ju blivit vuxen nu och letar inte uteslutande efter något som är svinsnyggt utan snarare något som passar och som är praktiskt. Det är denna. Kommer ej vinna något modepris men jag kommer vara varm och trivas i en jacka SOM HAR LÅNGA ÄRMAR.

Vet faktiskt inte om jag någonsin haft en vinterjacka som passat så bra i ärmarna? Detta är alltså något unikt. Känner mig lite lycklig.


(Och eftersom jag nu kittat upp mig med praktiska vinterskor och praktisk vinterjacka kommer det bli en mild, torr vinter där varma, vattentäta plagg inte kommer till nytta).

lördag, november 15, 2014

klappetiklapp.

Vissa saker är bara så väldigt mycket EXAKT som jag trodde det skulle vara med barn. Typ att de faktiskt kan lära sig något över en natt, bokstavligt talat. Imorse visade F nämligen att han nu kunde klappa händerna. Det kunde han inte igår. Så jävla märkligt och fantastiskt på samma gång.

tipselitips.

Ni följer väl "Viralgranskaren" på Facebook? Om inte, BARA GÖRT. Det är en så sjukt bra och viktig grej.

"Metros Viralgranskaren hjälper dig reda ut om storyn som sprids på sociala medier är sann. Låt oss granska innan du delar."

Klicka här och klicka sen "Gilla". Ok? Ok!

måndag, november 10, 2014

två saker om yogan i lördags.

1. Jag var skitsen till passet. Så pass att jag var tvungen att ta rulltrappan i stora kliv och traska på fort som bara fa-an för att hinna dit. Väldigt Stockholms och så jävla obra inför ett yogapass?
2. Var så himla förvånad över min egna kropp under passet, jag hade inga problem att göra de rörelser som passet bestod av. Det som var klurigt var exakt samma rörelser som jag även hade svårt med innan graviditeten. Detta gjorde mig inte bara oerhört glad över att känna igen min kropp, utan även lite lätt kaxig. Jag gjorde därför allt i den svåraste skalan av alla rörelser och FY HELVETE vilken träningsvärk jag har nu.

Älskar yoga.

lördag, november 08, 2014

back to normal.

Igår kom min mens tillbaka. Det har varit helt överjävligt skönt att slippa den (om man bortser från de 11 veckor, ELVA VECKOR, jag blödde efter förlossningen) sen april 2013. Hehe. Men nu är den gamla kompisen tillbaka. Och idag har jag tränat ett yogapass med instruktör för första gången på ungefär lika länge som min mens ej varit delaktig i mitt liv (har yogat mycket hemma, men ej samma sak). Och så jobbar jag ju halvtid. De här sakerna kanske inte har något uppenbart gemensamt, men det finns en röd (höhö) tråd där: ett normalt vardagsliv. Som jag längtat efter detta mer normala tillstånd med min familj. Det är skitfint. Jag älskar det och är glad nästan hela tiden. Förutom igår, men det skyller jag på mensjäveln.

måndag, november 03, 2014

hejdå amningen.

Gick just ur Amningshjälpens grupp på Facebook. Insåg nämligen att jag slutat amma. F drar, sliter, tuggar och snuttar lite en gång om dagen men eftersom han inte ens sväljer när han gör det längre så är det bara att inse att det är no more milk i tuttarna. Vad fort det gick. Och hur märkligt det är att jag som längtat så mycket efter att få sluta amma nu redan saknar myset. Tänker tillbaka på tiden så jag kunde sitta eller ligga ner och vila samtidigt som F fick mat och det känns så oerhört lyxigt. Hur jag kände då? Långt ifrån lyxigt.

Så hur slutade jag amma då? För två månader sen, när jag frågade er om att sluta amma, ammade jag ju skitmycket! Det hela blev ju ganska enkelt, som med det mesta annat med barn: ta det lugnt, det kommer lösa sig av sig självt när det är dags. Vi märkte att F var ganska gnällig efter att han ammat, trots amning från båda brösten. Jag har aldrig haft lite mjölk, tvärtom. Det har sprutat till förbannelse och läckt mängder. Men så testade jag att ge honom ersättning en gång efter amningen. Han slukade nästan en hel flaska. Ungen var hungrig! Och med endast ett par veckor kvar innan jag skulle börja jobba så kändes det inte aktuellt att försöka öka min mjölkproduktion, så vi började komplettera med ersättning på dagarna. När jag började jobba blev det bara ersättning på dagarna* men jag fortsatte amma på morgonen när vi (F) vaknade. Som vår BVC-sköterska sa: Ett perfekt upplägg! Japp. Åtminstone tills jag sinade. Så svårt var det att sluta amma alltså: inte alls. Inte haft ont heller, inte det minsta.

* Han äter gröt, lunch, mellis, kvällsmat och välling utöver det.

söndag, november 02, 2014

säg inte åt andra vad de ska känna.

Har ni läst Hanna Hellquists krönika? Om inte, så gör det. Innan vi fick barn störde jag mig OERHÖRT på alla föräldrar som påpekade att mina sovmorgnar, egentid, möjlighet till ditten eller datten minsann var ren lyx i deras värld. Förstod aldrig vad jag skulle göra med den informationen. Skämmas? Njuta extra mycket av något som i min värld var en självklarhet och jag omöjligt kunde föreställa mig något annat? Nu när jag är förälder så kan jag instämma att ja, en sovmorgon, egentid och möjlighet att få gör det man själv önskar är förbannat sällsynt. Men jag har lovat mig själv att inte försöka påpeka detta för icke-föräldrar. Vad tjänar det till? Fattar inte. Känns snarare respektlöst på något sätt, att en som inte har barn inte får påpeka att hen är trött, har mycket att göra eller känner sig ensam eftersom det inte alls går ihop med att ha barn. Men personen HAR JU INTE BARN.

Gud, blir förbannad bara jag skriver om detta. Kan vi inte enas om att vi slutar med jävelskapet att påpeka såna här saker för de som inte har barn? Tack.

lördag, november 01, 2014

tips på gooood mat.

Vi är inte jättebra på att äta vegetariskt. Det är lika delar lathet med att vi inte hittar recept som passar oss. Vi äter inte vete- eller mjölkprodukter, plus att en av oss (inte jag!) i stort sett avskyr bönor, kikärtor, avocado, ägg, rödbetor, kronärtskockor och allt sånt där göttigt. Det gör att vi behöver anstränga oss lite, lite extra för att hitta bra rätter som vi dessutom gillar. Och då har vi det där med latheten. Nåja, vi har några rätter och recept vi lagar om och om igen, och nu har vi hittat en ny favvo: Erikas recept på indisk kikärtsgryta. Fy helvete vad gott det var! Starkt också, så en lättöl till var perfekt. Det var alltså så gott att till och med personen som avskyr kikärtor sa att det goda vägde över.