lätt lyckorus.

Är verkligen inte speciellt mycket för de turistiga grejerna när man reser. De är självklart svåra att undvika och vissa är ju faktiskt värda att göra. Men den enda turistgrejen jag verkligen sett fram emot var Alcatraz. Eftersom jag älskar allt som har med brott och straff att göra är liksom en fängelseö på något sätt det ultimata. Så vi åkte dit idag, samma dag som San Francisco prickar in väderrekord med cirka 25 grader varmt. Milt uttryckt: HELT JÄVLA UNDERBART. Visste att ön skulle vara vacker, men inte så vacker som den var. Älskade varje minut.

Vi tog båten dit.

Tio minuter tog det ungefär. Sen var vi framme! Så jävla coolt.

Och så himla, himla vackert där.

Vi tog den guidade turen där man fick hörlurar, älskart! Och sen hade vi tur att en ex-fånge var där och snackade lite om hans tid på Alcatraz.

Sen tog vi ytterligare en tur på ön. Sa jag vackert? 

kallade hotellet för "hemma" idag.

Nu är det bara en mässdag kvar, och en jobbdag kvar efter det. Sen: SEMESTER. Jag är så jävla värd det kan jag säga. Samtidigt älskar jag att jobba (vilket kan vara ett problem), framförallt nu när man liksom kommit in i hela mässgrejen och tycker allt är skitroligt. Har dessutom träffat alla kollegor jag inte träffat innan = bäst. Igår åkte vi sju personer i en liten pickup truck genom centrala San Francisco och de som bor i SF ägnade hela bilresan åt att peka ut vad vi skulle besöka och vad vi inte skulle bry oss om alls under semestern. Sen var det middag och vår PR-byrå ägnade all tid åt att berätta allt vi skulle göra och besöka. Att vi redan hade hunnit pricka in City Lights Bookstore kunde de inte smälta. I'm so impressed that you've already done that. Impressed. Och sen kläckte jag min kärlek till Star Wars, och det var tydligen också väldigt impressive. Antagligen för att jag är tjej. Men den diskussionen orkade jag inte ta eftersom jag höll på att somna.

jobba? jobba!

Anledningen till att jag inte bloggat nu är inte för att det är semester utan för att jag jobbar. Det är ju huvudanledningen till att jag åkte hit, och ja, eh, jag har fullt upp. Jobbar i stort sett all vaken tid, inklusive sju-åtta timmar per dag stående på ett mässgolv. Ikväll avslutade jag en tolv timmars arbetsdag med en jobbmiddag. Ett glas vin och jag höll på att trilla av stolen av trötthet. Men det är kul. Har bara lite ont om tid. Hehe.

håll till godo!

Vanligtvis när vi flänger iväg någonstans har jag superdupermegabautalust att blogga de första dagarna, och sen bara dör det. Antagligen för att semesterkänslan på riktigt sätter in och internet blir totalt oviktigt. Men eftersom vi inte varit borta så länge ännu vill jag blogga. Även om hjärnan är mos. Vi vaknade 05.45 imorse och kunde inte somna om. Önskar att jag kunde vara så varje dag, för när vi väl åt frukost vid halv tio hade jag redan suttit två timmar på Starbucks och jobbat. Sen gav vi oss iväg på en liten promenad. Promenaden blev skitlång, men vad gör väl det. Det är vår här! Jag har till och med fått röda kinder idag, ansiktet blev väl helt chockad av sol efter ett halvår i mörker.

lägesrapport.

06.59. Lördag morgon. Starbucks i San Francisco. Gigantisk sojalatte som smakar choklad. Jobbar. Jetlag deluxe.

det var inte nog.

Han hade även lämnat ett meddelande på skype. Men nu har vi ätit lunch. Slutet gott, allting gott.

poppis tjej.

Min bror ringer två gånger, lämnar meddelande på telefonsvararen, pingar mig på twitter och skickar ett meddelande på Facebook. Allt inom loppet av tre minuter. Vad han ville? Äta lunch med mig.

dagens i-landsproblem.

Plötsligt verkar det som att jag ska stanna i USA ännu längre. Att packa för tre veckor istället för två känns extremt svårt i jämförelse. Hrmpf.

yoga.

Varje gång jag pratar om att jag tränar Yoga känner jag ett behov av att påpeka att det inte är flummigt, utan att det är träning. Styrka. Träningsvärk. Smidighet. Uthållighet. Alltid lika roligt att se nya människor på passen också, de flesta utmärker sig genom att vilja göra alla rörelser såfortsommöjligt. Yoga är tvärtemot bråttom, men inte lätt för det. Älskar det. Min kropp älskar det! Kolla den här videon t ex. Själv kan jag ju inte ens utföra hälften av vad hon pysslar med, men ändå. Och tack för tipset Limpy!

Ett dygns musik.

Snodde precis ihop en Spotify-lista med musik att sova till på ett flygplan. Det råkade bli en 23 timmar lång spellista. Bör väl räcka va?

man kan säga såhär:

"Det är lite mycket nu"

Men ja, man ska ju inte klaga. Men idag slocknade jag två timmar mitt på dagen. Sov som en stock. Hatar att sova på dagarna, för jag mår alltid hundra gånger värre när jag väl vaknar än innan. Idag kände jag mig sjuk i två timmar efter. Det gjorde jag inte innan. Men nu är jag pigg! Jättesmart vid midnatt.

Något jag inte hunnit blogga om är sista avsnitten av Homeland. JÖSSES. Tydligen ska de börja spela in säsong två i vår. Längtar. Jättemycket.

Och om en vecka är vi i San Francisco.

Inte klaga, som sagt.

mer om den fjortonde februari.

Limpy skriver om rosorna man kunde skicka i skolan på alla hjärtans dag. Jag skickade några minns jag, men alltid anonyma. Var liksom alltid anonymt kär i killarna, vågade aldrig göra något. Var osynlig. Eller åtminstone en sån där person som ingen någonsin räknade med skulle bli ihop med någon. I alla fall inte i högstadiet. Fick aldrig någon ros heller. Det var jag visserligen aldrig förvånad över, även om jag väl aldrig slutade hoppas.

Så händer det. I nian hade vi ett matteprov den fjortonde februari. Jag var sjukt bra på matte så det rörde mig inte i ryggen. Jag satt vid en vägg i salen. Ganska långt bak. Störde mig på alla som fuskade. Hatade fusk, gör det fortfarande. Någon knackade på dörren och in kom en helt okänd tjej i min ålder. Sa att hon var från en högstadieskola i staden bredvid, alltså SKITCOOL människa eftersom allt i staden bredvid var coolt i jämförelse med vår lilla håla till ort. Hon fortsatte att berätta att hon hade en ros att lämna över. Till mig. Till mig!!!!!!!!

!!!!!

Bara till mig. Hon hade åkt nästan två mil för att lämna en ros till mig. Det var från en kille på den den där coola skolan. Jag var aldrig intresserad av honom, varken innan, då eller efter. Men gud så den där rosen fick mig att plötsligt sluta vara osynlig. Hur plötsligt alla ville prata med mig om varför jag kunde få en ros från en kille från en annan skola. Att jag ens kände en person som inte gick på vår skola gjorde mig synlig.

Den där killen var för övrigt också den första som sa att han älskade mig. Det var några månader senare, sommarlov och vi promenerade på en väg ute på landet. Han visste att jag aldrig var kär i honom och att jag aldrig skulle bli. Men han ville bara säga det. Några månader senare började vi samma klass på gymnasiet och han var (och är säkert fortfarande) en väldigt, väldigt bra människa.

snabba svängar.

När jag gick hem från yogan igår fick jag något ett lyckorus när jag visualiserade mig och K i hyrbilen framsusandes längs vingårdarna i Napa Valley. K skulle filma mig när jag körde och jag skulle svära lite åt andra trafikanter och rapa, samtidigt som en sjukt bra låt spelades på radion. Det var en Peter, Bjorn & John-låt som satte fart på dagdrömmeriet. Och det var fint eftersom jag redan drabbats av resfeber och mest tycker att allt är jävligt jobbigt. Sen dog min Spotify, jag kom hem och blev så trött och yr efter träningen att jag trodde att jag var sjuk.

alla hjärtans dag?

Jag och min kille ska jobba över ikväll. Ungefär så viktigt tycker vi att den här dagen är.

plötsligt i min inbox.

Mamma mailar informationen att det 1. är skottår i år och att det 2. då är fullt tillåtet enligt gamla seder att även kvinnor friar till sina män och 3. att det inte gör något om man inte kan fria till precis den 29 februari, någon dag hit eller dit är okej.

Undrar om hon syftar på någon speciell person.