onsdag, februari 25, 2015

sådär ska jag minsann ALDRIG bli. Eller?

Imorse satt jag och F på en trappa i solen och väntade på att en visning av en förskola skulle börja. Vi tittade på alla föräldrar som kom och lämnade sina barn. Så kom en förälder och öppnade barnvagnsförrådet. Det var fullt. Föräldern gjorde då följande: kastade ut fyra vagnar ur förrådet utanför. Kastade upp en vagn på en hylla. Kastade in alla vagnarna igen. Kastade in allt som ramlat ut från de olika vagnarna, typ vantar och sånt. Rullar försiktigt in sin vagn i förrådet där nu en plats fanns för en vagn.

Ett barn som gick förbi frågade sin förälder varför hen i förrådet kastade vagnar. Barnet vars förälder kastade vagnar frågade "men varför kastar du vagnarna?". Föräldern svarade inte. Jag, som satt ett par meter därifrån, sa inget. Jag försökte få ögonkontakt men det var ju lönlöst. Det känns som att jag borde sagt något. Så enkelt att se att det där var fel. Men jag visste liksom inte vad jag skulle säga. Eller om jag skulle säga något. Alla kan vi ju ha skitjävladåliga dagar (hen sprang för övrigt därifrån sen, så antog att det var endel stress inblandat). Men jag vet inte. Så svårt. Hur ska man göra?

måndag, februari 23, 2015

sicken vecka? vi får la se.

Inspirerad av att nostalgifabriken berättar om sin kommande vecka tänkte jag göra likadant. Skitroligt ju, känns väldigt nytt och fräscht i jämförelse med att berätta vad man redan gjort. Märkligt.


I alla fall:

Måndag. Det är idag det! Jag var hemma med F och hade lätt stressångest halva dagen tills vi kom ut på eftermiddagen och hängde i en lekpark. F åt en näve grus för första gången i sitt liv, en milstolpe. Gjorde curryfisksoppa, beställde mat som levereras imorgon. Lugn dag.

Tisdag. Ska besöka en förskola i närheten. Vi betar just nu av en hel del öppna visningar på olika förskolor för att få lite koll på de vi valt. Inte för att vi har så stort hopp till att vi kommer få något av våra val, men men. Sen ska jag jobba. Har en sån där helvetesdag då jag har möten precis hela dagen. Och då menar jag hela dagen. Har 30 min lunch, förhoppningsvis, resten av tiden sitter jag i möten. Väldigt mycket Facebookrelaterade möten imorgon faktiskt. På kvällen ska vi äta köttbullar, potatis, gräddsås och lingonsylt.

Onsdag. Ännu en förskola ska besökas. Sen har jag eventuellt en promenaddejt med en gymnasiekompis. Vi har inte setts sen studenten typ, men nu bor vi nära varandra och har barn i samma ålder. Och han och hans sambo har blivit inspirerade av mig och K och jobbar därför varannan dag. Fin grej för övrigt, att vi verkar inspirera en och annan till att dela föräldraledigheten lite annorlunda. Köttfärsgratäng med potatis på kvällen.

Torsdag. Jobbar. Mycket mindre möten, än så länge. Men som vanligt minst tre. Jag har så in åt helvete mycket möten alltså, det är helt stört faktiskt. På kvällen ska vi, jag och mina vänner, planera vår kommande Amsterdamresa. Har ni några tips? Vi åker typ sketasnart faktiskt!

Fredag: Hemma med F. Ska antagligen städa, för vi får besök av Ks bror med hans familj. Käkar tacos på kvällen, som sig bör en fredag. Väldigt mycket köttfärsrelaterad mat denna vecka, men vi har en förkärlek för det samt att det fanns storpack med ekologisk svensk köttfärs där vi beställer vår mat.

Helgen: Umgås med våra gäster. Jag är lite sugen på ett Skansen-besök. Vi får la se.

kämpa.

Om drygt en månad börjar jag jobba heltid. På ett sätt längtar jag väldigt mycket, för det är stressigt nu. För mycket att göra de få dagar jag jobbar, och mitt huvud är redan långt inne i heltidsarbetandet. De dagar jag är hemma med F blir en kamp mot att andas lugnt och inte tänka på jobb hela tiden. Det känns tråkigt för att jag varit så ostressad så länge nu. Och den där stressen smittar liksom av sig på allt. Känner mig som en dålig mamma, dålig anställd, dålig person, dålig vän, dålig flickvän.

torsdag, februari 12, 2015

det här med minusräntan.

Hörde i förbifarten att det ju egentligen var negativt just nu endast för de som inte har några lån och bor i hyresrätt.

TACKARRRR.

Med vänliga hälsningar, hon som bor i hyresrätt och börjar på allvar ge upp tanken om att någonsin kunna köpa sig en bostad inom pendlingsavstånd till Stockholm.

jag ser ljuset!

Tror att vi är på andra sidan nu, men jag undrar när aptiten kommer tillbaka. Eller ja, jag är ju hungrig men mår illa bara jag tänker tanken på riktig mat. Idag åt jag några skedar thaimat, första maten sen i måndags. Sen skulle vi beställa mat från mathem (älskart!). Så jävla osmart med två post-magsjuka-vuxna som skulle bestämma vad vi skulle handla. Vi köpte ingen mat förutom lite bröd och mjölk och lite skinka. Gick inte att överhuvudtaget fundera på något ätbart.

Inatt hoppas jag vi får sova bättre. Man blir ju inte direkt frisk snabbare av att antingen kräkas halva nätterna eller försöka söva ettåring med flaxande armar en hel natt.

onsdag, februari 11, 2015

sidoeffekter av magsjuka.

- träningsvärk i magen
- halsont efter magsyran
- orimlig smärta i ländryggen, kanske pga för mycket vilande?

fredag, februari 06, 2015

jag är en avbrytare.

Bloggkommentatorerna skrev förut om att vara en avbrytare eller en lyssnare. Jag är en avbrytare. Herregud så jag avbryter folk. Är så himla medveten om detta och skäms rätt ofta när jag hör mig själv inte låta någon annan prata klart. Jag gör det per automatik, avbryter alltså. Det kräver en ansträngning från min sida att inte avbryta, men det är helt naturligt att avbryta för det är liksom min... rytm? Tror det handlar om att jag är uppvuxen i en familj där alla pratar JÄTTEMYCKET och i mun på varandra och där man måste avbryta. Vissa i min familj tror till exempel fortfarande att K är en ganska tyst person bara för att han inte avbryter, vilket alla vi andra gör. Det är en naturlig del av samtalet. Ingen tar illa upp, och om någon inte är klar så gormar hen Jag är inte klar, tyst! och så håller man käften. Men det är ju inte samma sak i andra sammanhang, som på jobbet eller med vänner eller nya personer man träffar i sociala sammanhang. Den andra anledningen tror jag är för att min hjärna spinner iväg så fort någon börjar prata om ett ämne. Jag tror jag vet vart hen vill komma och blir själv så ivrig att få bekräfta personen eller berätta om något jag själv upplevt att jag inte har tid att lyssna klart. Det här hör ju kanske också ihop med att jag är en rätt dålig lyssnare. Men ptja, bloggen heter ju inte egoegon utan anledning så att säga.

Jag försöker bättra mig.

inne på dag tjugotvå.



Japp, jag yogar fortfarande. Kör fem dagar i veckan ungefär, för sju känns mastigt både för min otränade postförlossningskropp samt att jag bara känner att det är lättare att peppa mig själv när jag har ett par dagars paus. Märker stor skillnad på kroppen och tänker att det här är en perfekt uppstart för året då jag ska träna så jag känner mig stark igen.

onsdag, januari 28, 2015

ett år (och ett par veckor, för att vara lite mer exakt) gammal.

Den slitna klyschan om att man glömmer sååååå foooooort stämmer ju till cirka 150%. Därför tänker jag nu tänkte sammanfatta lite hur barnet är vid ett års ålder. Gjorde samma vid sex månader och ser tillbaka på det nu och bara: what? justja! helt glömt! 

Ja, F är alltså ett år nu och väger 11,5 kilo. Han fyllde ett år den femtonde januari och det har hänt sketamycket sen han började gå den första januari. Nu går han stabilt, med bebismått mätt, och är försiktig. Han tar ofta tag i väggar för att komma förbi trösklar och sånt, som tydligen är lite bökigt. Han reser sig ofta upp med hjälp av en stol, bord, vägg, men sen drar han iväg med ganska snabb fart. Han går alltså hellre än kryper. Det är jättegulligt. Och han älskar att gå. Så han går och går och går och går. Allra helst med något i handen, en leksak eller en pappersbit, då kan han cirkulera i lägenheten i en halvtimme utan att ta paus. Det är också väldigt praktiskt att han roar sig själv. Äntligen är vi förbi fasen då vi var tvungna att vara precis bredvid honom exakt hela tiden. Äntligen är tiden förbi då det inte gick att genomföra minsta lilla syssla här hemma utan att det gick åt pipsvängen på grund av hans inblandning. Nu roar han sig ofta själv just på grund av att han går omkring hela tiden, plus att han hjälper till på sitt egna lilla vis när man ska lägga i en tvättmaskin, plocka ur disken, städa och så vidare. Det gäller bara att vara lite, lite snabbare än honom hela tiden så går det fint. Han har länge förstått konceptet nej, men tills nyligen så tog han det bara som en kul grej och röjde vidare. Nu lyssnar han, förstår och slutar. Oftast. Ibland inte alls. Men ändå. Nyansskillnaderna som för en utomstående kanske inte märks och för den som är föräldraledig betyder himmelsk eller skitjobbig dag.

Han har börjat härma ljud rätt mycket. Idag listade jag ut att han faktiskt kallar vissa saker för hans egna ord. Napp är till exempel "nana". Han har ju pratat väldigt mycket väldigt länge, men aldrig härmat oss så mycket eller försökt att kommunicera på det sättet. Det har mest bara varit... ljud. Tänk er tvillingarna i comhem-reklamen som står och babblar med varandra vid spisen? Det är F. Tills nu.

Sömnen går i vågor. Vi tror det har att göra med att han snart kanske bara behöver sova en gång per dag. Vanligtvis så sover han en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Vissa dagar (oftast när jag är hemma med honom) så vägrar han sova eller sover bara en halvtimme. Vissa dagar sover han mer än tre timmar (oftast när K är hemma). Han är också ganska stökig att natta emellanåt, tar i snitt en timme för mig. Lite snabbare för K. Sen sover han i sin säng till någon gång mellan 22 --> 02 då han vaknar och absolut ska sova med oss. Vi har lyckats få bort matningen nattetid, något som infördes i höstas då han var förkyld och fick förkylningsastma som höll i sig i ett par månader. Plus nya tänder, utvecklingssprång, lärde sig krypa osv. Ja, ni fattar konceptet: stökig sömn som fan, då blev mat på natten räddning. Nu är det borta.

Han är en riktig trygghetsnarkoman och vill helst att både jag och K ska vara i närheten, även nattetid. Vi pratar om att ibland försöka få honom att sova hela nätterna i sin säng, samtidigt så är det så himla viktigt för honom att få vara nära oss att det känns hemskt. Men vi kanske gör något försök framöver, när vi hittat en taktik. Vi tänker inte ge oss på några jäkla fem-minuters-metoder. Eller så låter vi det vara såhär och samsover.

Det är ett helt fantastiskt barn vi har. Jag tycker han är SÅ HIMLA ROLIG. Det allra bästa med föräldraskapet är det roliga. Ni vet hur man kan skratta så oerhört genuint och härligt när man ser program som Americas Funniest Home Videos? Exakt den typen av skratt, varje dag. Så jävla härligt. Vi har även ett ganska gosigt barn som gärna vill vara nära, gosa, kramas och pussas, vilket gör det ännu bättre. Älskar gos och bebisar som beter sig som kattungar ungefär.

När han träffar nya människor är F alltid avvaktande. Det tar tid innan han accepterar någon. Fortast går det med barn som är lite äldre än honom, därefter kvinnor, sen barn i samma ålder och sist män. Men när han väl accepterat så är det liksom all in. Då kan han gå raka vägen fram till någon och gosa eller ta tag i hens hand för att dra iväg och göra något. Vi tolkar det som att han inte är blyg utan bara betraktar och vill ta allt i sin takt. Som tur är är de flesta i vår omgivning okej med det, det är få som liksom rycker honom från oss direkt när de ses för att hänga. Ni vet såna historier man hör om mor/farföräldrar/vänner som liksom bara "HEEEEEJ X, KRAAAAAAMAAAAS" och så ska de krama barnet en sekund efter att de setts trots att barnet ser helt förskräckt ut? F ser förskräckt ut, men de flesta låter honom vara en stund. Det är bra.

Favoritleksakerna just nu är leksaksfigurer och djur. Duplodjur, duplogubbar, en häst och så vidare. Eftersom han visar intresse för just figurer som liknar t ex människor har vi velat att han ska få en docka. Trots att han önskade sig det i julklapp samt födelsedagspresent fick han ingen, det behöver inte ha med att han klassas som pojke att göra, men jag tänker ändå på det. Så vi sa att vi får köpa det själva åt honom. Idag var jag och F därför på Ikea (och lite andra ärenden). Blev rätt glad när F valde den mest rosa prinsessan som gick att hitta. Man kan ju också analysera varför jag blev glad för det, då jag trots allt inte tycker om rosa eller prinsessor.

F är nästan alltid glad, även när han ser skeptisk ut. Han gnäller sällan, och gör han det finns en anledning vi ofta fattar rätt omgående (hungrig, full blöja, vill ha en leksak, trött). Han är härlig och ganska spexig på något vis. En fin liten människa.

söndag, januari 25, 2015

tio år!

För ett tag sen efterlyste inte skyldig kärlekshistorier. Jag letade fram inlägget då jag skrivit om vår första dejt. Såhär i efterhand är det rätt fint att han verkligen blev pappan till mina barn (mitt barn är visserligen en mer korrekt benämning, men ni fattar poängen). Igår var det prick tio år sen vi var på den där dejten, första gången vi sågs. Tio år! Shit. Vi firade med finskumpa, lösgodis och god mat. Samt somnade kl 23.30 vilket i vår nya leva-med-barn-värld är sent.

tisdag, januari 20, 2015

men hur gick det då!?!?!?!

Fattar att ni sitter som på nålar och undrar hur fan det gick när jag var ensam hemma en natt. Ber om ursäkt för dröjsmålet, men kan berätta att det gick helt jävla fantastiskt bra. Såhär såg livet ut:

15.30 satte mig på en buss, sen ett tåg, sen tunnelbana. Läste, lyssnade på dokumentär, kollade SVT play.

19.00 Hemma i lägenheten. Drog fram yogamattan och yogade ett dubbelpass eftersom jag missat lördagens i utmaningen om att yoga i trettio dagar. Lite tveksamt om det kan räknas som dubbelpass dock då jag inte gjorde så mkt av det första då det var rätt tunga magövningar för en som inte riktigt är där ännu efter förlossningen.

20.00 Åt mat. Läste. Röjde köket, plockade undan tvätt. I tyyyysssstnad.

21.00 Tappade upp ett bad, läste i badet. Duschade tills varmvattnet tog slut. Hur är det ens möjligt i en lägenhet?

22.15 Borstade tänderna utan tandkräm eftersom den var kvar på landet, kröp ner i säng och läste ut årets första bok: Eleanor & Park. Hade nog lite för höga förväntningar på den boken, den var ju inte så speciell? Helt okej och läsvärd, men inget mer än så. Kanske för att jag läste den på svenska, kanske för att jag tyckte så mycket i den där kärleken inte var realistisk.

23.15 Släckte lampan, somnade på en sekund.

06.00 Vaknade med ett ryck, kollade på klockan och insåg att jag sovit hela natten utan att vakna eller bli väckt. Somnade om.

06.45 Klev upp. Ganska pigg ändå. Och på ett fantastiskt bra humör.

söndag, januari 18, 2015

kommer med största sannolikhet sova så jävla illa.

Blev förvånad när jag insåg detta, men inatt är det första gången sen F föddes som jag ska sova utan honom i samma hus/lägenhet. Så märkligt på så många sätt. Innan jag fick barn skulle jag antagligen ha sagt "ETT ÅR??!!!???" Men ja, med ett ammande barn som ändå sover ganska bra så har ju inte direkt behovet funnits. Plus att jag är den som varit mest föräldraledig. Men nu är det alltså vice versa, jag är den som måste tillbaka till storstan för att jobba medan K och F stannar kvar på landet.

Jag ser att kvällen har oändliga möjligheter och samtidigt inga alls för jag kommer antagligen ligga i soffan och glo. Vilket är en jävligt underskattad syssla, så jag känner mig ganska nöjd oavsett.

fredag, januari 16, 2015

best of 2014.

5 januari.
Inatt drömde jag att förlossningen skulle starta bara jag klarade en bana i spelet [Candy Crush, reds anm], så jag tripplade ihop godisbitar till förbannelse hela natten.

16 januari.
Födde barn igår. Vilken jävla grej.

28 januari.
De senaste dagarna har jag varit på gynakuten två gånger.

9 februari.
Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig livet direkt efter att ens barn har blivit fött, men jag hade kanske inte räknat med allt jävla fysiskt krångel som uppstod. Som en käftsmäll, utöver det att kroppen i sig kändes och känns helt överkörd. Och så en triljard hormoner på det.

26 februari.
Har precis sprutat in lite bröstmjölk i mitt barns näsborrar. Bröstmjölk är nämligen lösningen på typ allt i bevisvärlden. Röd i rumpan? På med tuttmjölk! Förkyld? Spruta in lite mjölk! Och det konstiga är att det fan fungerar. Just i näsan var rätt poppis generellt. Det kan jag förstå, tänk att få det godaste man vet uppskjutet rakt i näsan. Måste ju vara som knark ungefär. Fast lite mer nyttigt.

5 mars.
Mina inälvor är numera någorlunda på rätt plats igen. Jag känner inte av ont i kroppen precis varenda sekund utan kanske varannan. Är så sugen på att göra saker, att träffa folk och umgås och shoppa och träna och möblera om och allt sånt där.

22 mars.
Här sitter jag vid utemöblerna på tag själv-lagret på Ikea och ammar.

4 april.
Bebisen har även fått hysteriska maniska gråtattacker. Två stycken. När den första hände så trodde jag att jag haft sönder barnet. Men det hade jag inte. Men jag gick sönder i tusen bitar och mamma fick vagga hysterisk bebis till sömns samtidigt som pappa kramvaggade mig tills jag slutade gråta och förstod att jag nog inte hade förstört mitt eget barn. Den andra attacken avstyrde jag själv och kände mig som en förälder på riktigt.

28 maj.
Men jag tänker att de som röstar på SD, för det finns ju uppenbarligen en bunt människor som gör det, inte kommer att sluta rösta om vi skriker att de är rasister i deras ansikte trehundra gånger per dag. Eller gör narr av dem.

17 juni.
I alla fall, det intressanta är att jag nu inser att jag inte längre kan gömma mig bakom oj-jag-är-nybliven-förälder-och-förlåten-för-allt-och-alla-knasigheter som man kan göra när man har liggdel i vagnen.

24 juni.
Det är orättvist. Det går inte att jämföra smärtor. Men jag tror fanimej att varenda småbarnsfamilj har sin skit. Vissa får inte sova, vissa får trasiga kroppar.

4 juli.
Häromdagen sa K något som var jättekonstigt: Han tycker det är godare med saft till maten än läsk.

28 juli.
Under semestern har det till exempel uppdagats att en av de förskolor vi valt (man får välja fem) tydligen är scientologernas förskola. Det står minsann inte på Stockholms Stads hemsida!

4 augusti.
Det tog mig två månader av taxöron innan jag fick in rutinen att torka mig under tuttarna efter att jag duschat. Det har liksom aldrig behövts förut.

13 augusti.
Vi var på en barnolycksfallskurs idag. På vägen dit konstaterade jag att jag glömt ta på mig deo. "Men vad gör det? Inget! Jag får väl lukta lite bara" sa jag till K. Lite. Luktade "lite" efter att ha kört HLR i femton minuter på en plastdocka. Lite.

21 augusti.
Och jag har lärt mig att det finns två alternativ när såna här saker händer: antingen stannar man hemma och bara gör precis ingenting mer än ser till att bebisen äter och sover och byter en blöja ibland. Kanske spelar lite candy crush. Eller så kör man på, i full fräs. Ofta lättare då alternativ ett konstant påminner en om tröttheten. Alternativ två är lite som att ignorera en bakfylla typ.

2 september.
Efter en dryg timme och ett samtal till 1177 där de rekommenderade mig att ta "liggande sjuktransport" till akuten om jag inte fick bukt med låsningen så klickade knät till igen och vips var det inte låst längre. Min kropp upphör aldrig att förvåna.

22 september.
De där två raksömmarna som syddes i lakanen är det enda som sytts på den maskinen so far. Pris per raksöm är väl därför än så länge cirka 250 spänn eller något. Billigt!

29 september.
Sent igår, 23.45 typ, väcktes jag av att K lutade sig över mig och tryckte upp en Timehop-bild i mitt ansikte. "Kolla! För två år sen hade vi varit ihop i sju år!" Vilket alltså betydde att vi igår borde ha firat nio år tillsammans. Jag fick en puss och sen somnade jag om.

11 oktober.
Till viss del inspirerad av Blondinbella (japp) vågade jag försöka pruta idag. Det gick åt helvete.

27 november.
Här blev jag orolig på riktigt. Kärnvapen som slagit ut P3 och fått iPhones att visa en annan tidszon? Mycket möjligt.

11 december.
- Ah, han heter Lasse? Inte?
- Nej Frans, men Lasse är fint.
- Han borde heta Lasse. Ha det bra nu. Hej!

torsdag, januari 15, 2015

ETT HELT JÄVLA ÅR!

När F var ganska nyfödd och jag panikslagen över det mesta så avundades jag de som hade bebisar som var ett halvår. Jag var avundsjuk på att de liksom var över den där tröskeln. Idag fyller F ett år. ETT ÅR. Det är ett år sen jag tryckte ut honom genom min kropp. Nu är vi på andra sidan med råge. Vi har inte ens en bebis längre, vi har ett barn.

Hade tänkt skriva massa fint och sånt som i stort sett bara intresserar vår lilla familj, men födelsedagsbarnet höll mig vaken till 02.30 inatt, så nu ska jag dyka ner i säng och sova så gott att det inte riktigt är klokt.

Godnatt.

måndag, januari 12, 2015

vi säger att det här blir jättebra.

Det känns ju nästan som att man går på något dumt skämt när man köper träningskort eller antar träningsutmaningar i januari. Alla gör det. Alla misslyckas med vad de påbörjat. Typ. Nåväl. Mitt kryp i kroppen har varit kvar, jag har ont och är så jävla stel. Den här hösten då jag skulle börja träna ordentligt? Gick sådär bland annat på grund av tusen ursäkter. Men så snubblade jag över en yogautmaning om att yoga i trettio dagar. Jag kanske inte kommer kunna göra det varje dag, men så gott det går. Vet ju att yoga är det som är medicinen mot mig själv när jag är såhär, så nu kör vi. Yoga. ÄLSKAR YOGA.

(Här är utmaningen btw)