sånt jag trodde att jag bloggat om, del ett.

När Nostalgifabriken (kan inte länka från mobilen men googla Nostalgifabriken + blogg vetja) listade bloggar hon läser stod min med tillsammans med de hon hoppades inte hade slutat blogga. Det här ska inte bli ett inlägg om jag slutat blogga eller inte, men när hon skrev så kikade jag in här och insåg att jag inte alls bloggat om sånt jag trott att jag gjort. Var exempelvis HELT övertygad om att jag skrivit om vår rätt jobbiga flytt och tiden efter? Hade jag inte. Men okej, här kommer den:
Jag har nästan aldrig flyttat och aldrig flyttat med barn. Strax innan vi flyttade var barnen sjuka och det vabbades och vi bodde i ett FLYTTKAOS utan dess like. Så otroligt icke-hemtrevligt eller avslappnande. Jag fick dessutom för mig att leasa en bil exakt vid flytttillfället, ett jävligt påfrestande beslut. Sen hände detta:
Onsdag: jobbade, hämtade ny leasingbil
Torsdag: fick nycklarna till huset, packade det sista hemma.
Fredag: Flyttlasset gick. Var så SATANS trött och gråtfärdig den kvällen.
Lördag: Försökte hitta rätt bland 80 flyttlådor för de mest basala sakerna så som typ bestick och lampor.
Söndag: Låste upp lägenheten för städarna, tillbringade hela dagen på Ikea, sa hejdå till lägenheten för sista gången någonsin. Kom hem och började gråta när min pappa frågade mig helt apropå var närmaste sjukhus låg. Jag var så trött.

Sen hade vi ett par dagar då vi skulle varit lediga tillsammans hela familjen plus mina föräldrar som hjälpte till att rodda allt. Men K behövde jobba så det blev inte direkt harmoniska dagar i huset, allt var kaos.

Sen, sen var vi ensamma och lediga i huset i ett dygn! Tänkte vi. Ett par timmar efter att vi blev ensamma i huset för första gången blev I sjuk. Jättemärkligt sjuk, ingen feber men helt utslagen och vägrade äta/dricka. Vi blev rådda att åka till akuten då det fanns en liten risk att det var något allvarligt. Fick lära mig svaret på pappas fråga och körde I till barnakuten där vi blev sittandes i fem timmar. Kom hem typ 03 på natten, sen skulle jag jobba. Var ett vrak. När jag lämnade jobbet på eftermiddagen ringde K och sa att I behövde till sjukhus igen, hon hade blivit värre. Jag kom hem, la mig tio minuter på sängen och blundande och sen åkte jag tillbaka med henne till barnakuten. Den här gången tog det tio timmar och jag började gråta när en sjuksköterska frågade mig hur jag mådde egentligen, där runt 04 på morgonen. Frustade gråtandes att jag var så trött, så trött. De hittade inget, igen. Förutom att hon var uttorkad. Kom hem 06.30 och hade då förutom all trötthet från flytten sovit fyra timmar på två dygn.

Sen gick ett par dagar då jag fick sova ikapp lite, Ingrid blev bättre från sin konstiga sjukdom och det närmade sig julafton. Preciiis när vi hade lyckats röja bort den värsta mängden flyttkartonger i vardagsrummet och fått in julgranen så blev jag sjuk. Samma som Ingrid. Så oklart fortfarande vad det var vi hade, men det var som att ha 41 graders feber fast utan feber. Kunde inte sitta upp, låg ner i sängen i en vecka. Kunde inte äta, knappt dricka. Såg inte mina barn på flera dagar. Det utlöste också en hemsk magkatarr så när mina barn skulle öppna sina julklappar, ett ganska stort ögonblick, så låg jag i hallen (kunde ej sitta upp som sagt) och väntade på en taxi som skulle ta mig till akuten eftersom både jag och 1177 tyckte jag hade alldeles för ont.

Till nyårsafton piggnade jag till lite. Några dagar efteråt kände jag mig någorlunda frisk. Men Fyfan, de där 2-3 veckorna var EJ att leka med. Vill aldrig mer flytta. Framförallt inte om det innebär att jag tar ut mig såpass att jag blir sjuk på kuppen.

Så, nu vet ni det också, det jag trodde jag redan berättat.