tisdag, december 30, 2014

best of 2013

2013? Ja! Jag har gjort best of-inlägg för varje år denna blogg funnits, alltså sen 2006. Förutom förra året. Det är en jävligt bra fråga att ställa varför det aldrig hände, då jag var hemma och bara väntade väntade och väntade på att föda barn mellan den 13 december och den 15 januari. Men i ärlighetens namn var jag på så förbannat dåligt humör under denna period, på grund av väntan, plus att jag inte kunde sitta still med en dator. Kombinationen gjorde att det aldrig blev av att jag gjorde sammanfattningen. Trodde kanske att jag skulle hinna och orka det sen, med nyfödd bebis? HAHAHA.

Men ja, därför kör vi först 2013 års best of, innan vi rasslar iväg på 2014. Och jadå, jag inser att detta är mest roligt för mig.



25 januari.
I tisdags hade mitt gamla jobb hejdå-middag för mig. Mina svenska fd kollegor rymdes vid ett bord för sex personer. I onsdags hade mitt nya jobb fest. Mina nya svenska kollegor fick knappt plats i en lokal för cirka 300 personer.

9 februari.
Men för en tid sen fick jag veta att när jag föddes tog det fyra dagar innan mina föräldrar fick ta i mig. Anledningarna till det var säkert helt rätt för trettioett år sen, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle hända idag. Jag låg tydligen själv i ett rum och skrek i fyra dagar. Mina föräldrar fick se på mig genom en glasruta.

14 mars.
Saker som upprör mig just nu: ATT GOOGLE READER STÄNGS NER.

7 april.
Vi ska till Paris! Min kille är oerhört pepp.

2 maj.
På ett par ställen förklarade jag att jag inte kunde äta vete och därmed inte deras typ av frukost. De tittade på mig som att jag var allvarligt sjuk. Skräck och medlidande i ett. Jag har nog aldrig saknat bröd så mycket som i Paris.

3 maj.
Igår bestämde jag mig för att sluta snusa. Rakt upp och ner. Så nu har jag inte snusat på cirka 20 timmar. De första 15 timmarna gick okej. Nu är det värre. Herregud så jag vill SLÅ någon eller något.

4 juni.
Hur en flådig jobbresa ser ut i verkligheten:
04.20: Dödar väckarklockan
06.30: Lyfter från Arlanda
09-ish: I varm taxi i rusningstrafik mot kontor
10-ish: Framme på kontor, bosätter sig i konferensrum.
17-ish: Kliver ut från konferensrummet och in i varm taxi, igen.
18.15: Hittar wifi på flygplats!
19-23: Landar på Arlanda, beroende på hur mycket tidsskillnad man upplevt under dagen.
Plus en timme: Hemma. Skitig, trött.

7 juli.
När klockan är 07.20 och du är på en Gotlandsbåt med en triljon skrikande barnfamiljer. Du har varit vaken sen klockan 03.45 och är hungrig som ett as trots medhavd frukost. Som vanligt finns endast detta att äta för mig ombord: godis och ägg. Ägget ingick endast i frukostbricka. Så ett ägg för 75:- anyone? Tur att man reser med en hungrig kille.

13 augusti.
Igår sa jag till K att det känns som att jag fejkar. Att det hela är ett litet hittepå, något kul vi gjort för att få många likes på instagram. Men så är det ju inte riktigt. Det finns lite väl många bevis för att det finns en bebis i min mage för att jag ska kunna snacka bort detta. Jag ska bli morsa. Helt knäppt faktiskt.

26 augusti.
Jag har tittat på filmen K spelade in på ultraljuden cirka 25 gånger. Han är så glad. Jag känner mig glad. Det är mer på riktigt nu. Nu minns jag varför vi ens pratade om att skaffa barn. Nu längtar jag lite tills vi får träffa den här personen som bor i min mage. Vilket i sig är sjukt. DET BOR NÅGON I MIN MAGE.

3 september.
Jag förstår verkligen varför det lätt kan bli så att många föräldrars facebooknärvaro enbart handlar prata om sina barn, men den dagen jag mer eller mindre uteslutande skriver statusuppdateringar med info om barnets sömnvanor (uppblandat med dess matvanor, nya tricks eller liknande) kan väl någon stoppa mig? Snälla?

12 september.
Idag har jag sagt upp vår lägenhet. Det var läskigt.

13 september. 
Jag har fått en röv!

9 oktober.
Visste ni att det finns familjer med 3-4 barn som hunnit avverka 40-70 barnvagnar? Det är så fascinerande att jag inte tar mig för att lämna facebookgruppen.

9 november.
Hittade till exempel en lista med vilka bröllopsgäster vi ska bjuda in till vårt bröllop. Den skrev vi på flygplatsen i Berlin år 2008. Listan är inte alls dum, men det märkliga i att inse att världen ändrats så radikalt i vissa fall. Förutom att en fem-sex stycken som vi hade tänkt bjuda har bytt partner eller blivit singlar eller gått från singel till parrelation har tre barn tillkommit och en person finns inte i livet längre eftersom det finns en jävlig sjukdom som heter cancer.

1 december.
K vill ha vitt, jag vill ha svart. K vill ha rött, jag vill ha grönt. Men vi löste det med, jag fick välja färg på det mesta och han på soptunnan. Rättvist och allt sånt.

16 december.
Ja, där sitter jag förkyld och jävlig med en kaffekopp på huvudet på bebisen. Huvudet är nämligen där i krokarna ungefär. Men vi vände ju, gjorde vi inte? Jodå. Men den envisa lilla människan har vänt sig tillbaka. Så om några dagar ska vi vända igen.

25 december.
Idag har jag ätit frukost tre gånger. Helt fantastiskt!

söndag, december 28, 2014

vad hände med den där förlossningsskadan?

Elva månader efter förlossningen fick jag okej på att sakta öka min träning. Det är det där godkännandet som vanligtvis ges av barnmorskan vid efterkontrollen 6-8 veckor efter förlossningen. Att det finns en skada är konstaterat, och jag vet inte om jag någonsin kommer få veta vad det var som hände egentligen. Förlossningen gick ju bra. De som vet tror att det är för att barnet var på väg att födas för länge, så att säga, och därför utsatte min stackars kropp för alldeles för stora påfrestningar på muskler och vävnader. Plus att de inte riktigt lappade ihop mig helt okej efteråt. När jag tjatade mig till en utredning diskuterades det två olika typer av operationer och behandlingar med el (!?). Ett par månader senare är alla de planerna avskrivna. Kombinationen av att få hjälp tidigt (9 månader efter förlossningen) och rehabilitera kroppen rätt samt sluta amma och få tillbaka mensen gjorde underverk med kroppen. Det hände mer de sista månaderna än det gjort de första nio. Idag märker jag knappt av det, i jämförelse med att ha något som märktes och kändes i varje steg jag tog, varje skratt, varje hostning, varje nysning.

Men skadan finns ju där. Grad 1 på skalan av hur svåra såna här skador kan vara. Jag skulle vara glad över det beskedet, tyckte specialisten. Men det är en nulägesrapport. Hur det blir i framtiden vet jag inte, det vet inte någon. Skulle jag bli överviktig skulle det påverka. En till graviditet kommer påverka. En till förlossning är inte en bra förutsättning, och jag är ombedd att verkligen överväga planerat kejsarsnitt vid eventuell framtida graviditet.

Vid mitt sista möte med personen som tog sig tid pratade vi om framtiden. Inte nu, inte om fem år utan framtiden som i resten av livet. Hur ska jag förhålla mig till det här? Blir det någonsin bra? Vad ska jag göra, inte göra? Jag ska lyssna på min egen kropp. Aldrig låta musklerna vila, träna knip minst varannan dag.

Resten av livet?
Ja, resten av livet. 

Inte hoppas studsmatta. Inte, inte, inte. Återkomma om det blir värre, om jag har mer frågor, efter den eventuellt nästa graviditeten.

Det finns så mycket jag skulle kunna prata mer om. Så mycket som är så jävla knäppt i hela karusellen. Det motsägelsefulla i precis allt. Jag ska vara glad att jag har typ den lättaste formen av förlossningskada, samtidigt som jag blir ombedd att inte föda vaginalt igen. Att jag snart efter förlossningen fick veta att inget kunde göras, det var bara att vänta i minst ett år så kunde man kolla läget sen - att samma personer sen pratar operationer, rehabilitering och fan och hans moster mindre än ett år efter förlossningen. Det är så konstigt allting. Och då vill jag ändå poängtera att jag fått träffa specialister, de som kan sin sak, som verkligen inte avfärdat mig.

Det finns så mycket mer att prata om. Att skriva om. Jag kommer kanske skriva något om knip och knipövningar, för fy fan i hela helvete vad sur jag är över den information som finns. Som säger "knip tjejer, knip! det är viktigt" och så ska man klara sig med det. Ingen som förklarar varför, ingen som berättar att det går att knipa på olika sätt. Jag får återkomma om det. Just nu är jag bara så oändligt trött på detta. Det har tagit mig nästan en månad att bara samla kraft att orka skriva det här inlägget.



Om det är någon som googlat sig hit och undrar vad fan man ska göra vill jag sammanfatta med ett par viktiga saker: Det är sant som de säger att det händer massor när man slutar amma och mensen kommer tillbaka. Men för den sakens skull behöver man inte sitta ner och vänta. Se för guds skull till att du kniper rätt. Inte bara kniper utan gör det på rätt sätt. Nöj dig inte med att en barnmorska instruerar dig i hur du ska göra, se till att du får komma tillbaka när du varit hemma och övat så du vet att du verkligen gör rätt.

lördag, december 27, 2014

så svårt och dyrt?

Vi letar efter en matta till vår hall. Vi har barnvagnen i hallen och det dras in cirka trehundra ton grus varje dag. När F börjar gå lär det hela inte bli mindre skräp, grus och skit så att säga. Så vill ha en bra matta, som ligger över hela golvet och är enkelt att dammsuga. Vi har kollat på att måttbeställa en i typ det här materialet, men helvete vad dyrt det blir. 1700 för en matta i hallen? Det tar emot. Att hitta en matta i det konstiga måttet ca 115 * 175 verkar helt omöjligt. Ikea har det verkligen inte. Om ni har några supertips så går det bra att säga till, vore evigt tacksam. Tack.

frågar man så svarar jag.

Johanna har gett mig i uppdrag att svara på frågor. OKEJRÅ! (hundra år senare bara)

1. Vad är du mest nöjd med av allt du åstadkommit 2014?
Att jag klarade en förlossning och födde ett friskt och välmående barn. Herregud så klysch, men så himla sant. Är så jävla stolt över att jag klarade förlossningen bra. Utan panik, utan dödsångest, utan annan smärtlindring än lustgas och andning*. (Att jag sen fått men efteråt är en annan femma)

2. Vad skrämmer dig i livet?
Är ju ganska rädd för att fatta beslut, så jag säger det: att fatta beslut skrämmer mig.

3. Vem ser du upp till och varför?
Människor som vet vad de vill och står för det.

4. Vilket är ditt bästa lifehack? (Du vet upptäckter som "revolutionerat" din vardag, typ att upptäcka att det finns vitlök på burk, att det inte svider i ögonen om man sköljer kniven i vatten innan man hackar lök osv).
Att ha en skitbra kaffemaskin som du vägrar lära dig, så din sambo är tvungen att vara den som serverar dig latte varje gång. Hehe.

5. Vad gör du när ingen ser dig?
Petar bort snor i näsan? Jag är så himla ofta lite snorig, utan att vara förkyld.

6. Skänker du pengar till tiggare på gatan? Varför/varför inte?
Ibland. 9 gånger av 10 skänker jag inte, men det handlar mest om att jag passerar 4-5 tiggare bara på vägen till jobbet. Jag kan inte ge alla varje gång. De som är utanför vår matbutik får mest av mig. Pantburkskvitton, pantburkar, ibland något att äta, en filt osv. Men som sagt: oftast ger jag ju inte. Skänker oftare pengar till de som kommer på tunnelbanan än de som sitter någonstans, vid närmare eftertanke.

7. Berätta om en situation du upplevt och lagt på minnet, men som du tidigare inte pratat med någon om.
Vad svårt. Just nu är jag i ett läge då jag känner att jag inte har så bra självkänsla när det kommer till mina vänskapsrelationer och funderar mycket över hur människor i min närhet kan tycka om mig mer och hur dålig jag är på att upprätthålla vissa relationer. Men det är ju egentligen fånigt, för jag vet att det bästa är ju när jag är jag. Men ja, det är snarare många mindre situationer jag funderar över om jag kan hantera annorlunda.

8. Vem var du under högstadiet?
Någon som inte riktigt kände att hon passade in där hon var. Att börja gymnasiet var en befrielse. Att få tycka det var roligt att gå i skolan, att få välja vänner, att slippa höra nedsättande ord om mig själv varje dag.

9. Vad ångrar du med 2014, som du vill ändra på till nästa år?
Tror inte jag ångrar något egentligen. Gjorde det bästa av min situation. Går alltid att argumentera att jag hade kunnat ta ännu bättre vara på tiden som heltidsföräldraledig, men jag tyckte ju inte det var så skoj att vara hemma på heltid.

10. Ge mig din/ditt bästa 1. bok 2. låt 3. julklappstips
1 och 3. Gav bort Bea Usmas bok Expeditionen: en kärlekshistoria i julklapp, den är skitbra som julklapp. Men obs, måste vara den illustrerade versionen. 2. The Knifes Heartbeats kommer alltid vara världens bästa låt, tillsammans med New Orders Blue Monday.



* Jag trodde att jag skulle skrika rakt ut av smärtor eftersom jag var så övertygad om att jag inte kunde tåla någon smärta. Därför är jag oerhört stolt över att jag inte behövde det, men lägger ingen värdering alls i vad andra använder för smärtlindring.

torsdag, december 25, 2014

juldagen är den bästa dagen.

Älskar juldagskänslan. När allt liksom är över och det enda som finns kvar är att njuta. Och då gillar jag ändå julen. Vi firade hos mina föräldrar, vilket jag inte gjort på nästan tio år. Det är liksom där julen är, eftersom det är det enda stället jag firat jul på under mina första tjugofem år i livet eller så. Men nu är vi hemma igen. F leker med sina nya leksaker. Vi köpte två små grejer, och det känns nästan för mycket eftersom han fick och får så satans mycket av alla andra. Plus att han snart fyller år. Vi kommer portionera ut leksakerna, en grej jag absolut inte förstod innan jag själv fick barn och nu tycker är det smartaste knepet. Hade med mig två böcker att läsa, och det var väl det mest onödiga på länge. Noll lust att läsa. Eller tid. Men nu när vi är hemma i Stockholm igen så känns det som att jag eventuellt kanske ska läsa en sida eller två. Julen, bäst dagen efter.

måndag, december 22, 2014

Homeland

Spoiler alert!

Men säsongsavslutningen, var inte den jävligt förutsägbar (under timmens gång) och väldigt "jaha?".

Besviken nu.

kanske?

Kanske ska ta den här långa ledigheten jag nu har (tre veckor!) att försöka få fart på bloggandet igen. Jag prioriterar bort det. Och det är ju trist. Har ca trehundra inlägg i huvudet, men de kommer aldrig på pränt.

Nu är vi på landet och istället för att få energi här i skogen, mörkret, friska luften och snön (!) så blir jag som alltid helt förslappad. Trött. Sover middag och måste fika med kaffebröd för att få energi. Men det är bra fint ändå.

torsdag, december 11, 2014

jag fattar att alla föräldrar har det såhär och känner såhär men ibland måste man ju bara få explodera ut all kärlek lite grann.

Alltså MITT BARN ÄR SÅ ROLIGT. Och härligt. Och jag fattar att det bara blir bättre, men just nu är han liksom helt jävla freakin fantastisk. För det första är han så gosig. Älskar att vårt barn vill gosa, vill kramas, vill mysa. Vänjer mig aldrig och vill ej vänja mig vid känslan. Dessutom gör han ju så skojjiga grejer. Senaste tricket är att zombie-sträcka sina händer samtidigt som han ga-ga-ga-ga-gar högt med bakåttryckt huvud. Ungefär som Ulla-Bella i Solstollarna. SJUKT KUL. Idag ställde jag mig i hallen och dansade lite och klappade händerna, varpå barnet kollar på mig, ler och börjar dansa på hans lilla vis också. Dog nästan på fläcken så roligt och fint det var.

Världens bästa person har jag byggt i min mage. Det är ju helt jävla omöjligt att ta in i hjärnan.

konversation med ägare av kiosk, en person jag aldrig träffat tidigare:

- Men grattis! Bebisen är 1 år?
- 11 månader
- Ah, du ser! Grattis! *highfive* Du överlevde förlossningen! Första året!
- Tack! Ja det känns fint.
- Kille eller tjej?
- Kille
- Ah, han heter Lasse? Inte?
- Nej Frans, men Lasse är fint.
- Han borde heta Lasse. Ha det bra nu. Hej!

fredag, december 05, 2014

en helt vanlig dag, the snart elvamånaders edition.

När F var drygt tre månader beskrev jag hur en vanlig dag såg ut. Glad att jag har det nerskrivet, för nu när jag läser det så inser jag vad mycket jag redan glömt. Därför kör vi en uppdatering om en vanlig dag, fast nu är F snart elva månader.

Någon gång mellan 06 och 07 vaknar jag av att F liksom klättrar över mig och gosar in sig i min hals eller drar mig i örat/håret/näsan. Vi ligger ofta kvar i sängen och myser en stund hela familjen, mest för att vi är trötta och hoppas att F helt magiskt ska bli trött igen och somna om. Det händer aldrig.

Vi (utgår här från att det är en dag som jag är hemma, men alla dagar ser ju rätt lika ut oavsett vem av mig och K som är hemma/jobbar) går upp, byter blöja om det inte redan är gjort, gör gröt till F och frukost till mig. Att göra detta inklusive äta frukosten och mata barnet samtidigt tar nästan alltid cirka 45 minuter. Rätt lång tid, vettefan varför. Men det är ju lag på att allt man gör där ett litet barn är inblandat tar cirka 10 gånger längre tid så det är väl något sådant. Efter frukost leker vi lite i lekhörnan, F drar ofta omkring i sin gåstol. Han är sjukt snabb och liksom springer omkring i den och är lycklig. Under tiden fixar jag kaffe och hinner kanske surfa lite. Sen leker vi, pysslar med något hemma eller bara försöker få tiden att gå en stund genom att röja hemma. Det är ofta ganska svårt eftersom F är sjukt snabb och är med och pillrar överallt på allt han inte får. Att få på en kanna med kaffe om han inte sitter i sin gåstol kan ta en kvart i värsta fall.

Två, tre timmar efter att han vaknat så gör vi en flaska ersättning och sover förmiddag i sovrummet. Är jag trött så vilar jag med honom, annars försöker jag ta det lugnt med något annat. Surfar, fixar något praktiskt, vilar. Det här är ofta enda vilostunden jag har på hela dagen, vilket gör den väldigt viktig för att orka resten av dagen. F sover mellan 30 minuter - 2 timmar på förmiddagen. Vanligtvis en timme.

Därefter följer den sedvanliga rutinen byta blöja, leka lite, fixa lunch till F, fixa lunch till mig, mata F, mata mig, klä på F riktiga kläder, klä på mig, kanske hänga en tvätt eller annat praktiskt. Det här tar kanske en timme eller två, beroende på flyt samt hur förbannad eller glad barnet är.

Efter lunch gör vi ofta någon aktivitet. Antingen inplanerad så som Babyrytmiken vi går på en gång per vecka, en långpromenad, en shoppingtur, träffar någon vän eller liknande. Ibland drar vi iväg på förmiddagen också, men oftast efter lunch. Runt 14-15 behöver F sova igen. När jag vill att han ska sova så fäller jag ner vagnens sittdel så mycket det går, och då somnar han ganska snabbt om vi promenerar. Beroende på tid så har han ätit mellis i form av en liten flaska ersättning eller en fruktsmoothie innan. Är det tidig sömn så får han det efter. Eller både och. Han sover oftast en halvtimme eller en timme på eftermiddagen. Ibland hinner jag ställa ut honom på balkongen (i vagnen), ibland vaknar han innan.

När han vaknar så är han oftast jätteglad eller jättearg. Är han arg så gosar vi rätt länge, läser böcker och myser eller busar för att komma på bra humör. Pysslar hemma, leker och röjer det som behövs inför att K ska komma hem. Eller påbörjar något litet projekt. Häromdagen städade jag barnvagnen t ex, det tyckte F var jätteroligt. Han ska som sagt pilla på allt vilket gör att det inte går att lämna honom utan övervakning alls. Det tar lite på krafterna ibland.

Runt 17-18 kommer K hem. Då tar han "över" F i form av att ge honom kvällsmat samtidigt som jag ställer mig och lagar vår vuxna kvällsmat. När F har ätit färdigt äter jag och K samtidigt som F ofta far runt som ett litet yrväder. Han älskar verkligen när vi båda är hemma, är en generellt sett mycket nöjdare bebis då som ofta kan underhålla sig själv på ett annat sätt - bara vi är i närheten. K påbörjar nattningen med pyjamas, tandborste (haha! få en elvamånaders att borsta tänderna? hahaha! men vi ger inte upp), läsa böcker och börja varva ner. Jag gör i ordning en flaska välling som F får i sovrummet när K nattar honom. En nattning kan ta allt från 10 minuter till en timme. Under nattningen så röjer jag i köket samt städar bort alla leksaker, vi har fyra lådor som vi tjongar ner alla leksaker i - bästa och enklaste städtipset. När vi båda är klara och F sover så är klockan ofta cirka 20 och vi ser en serie, surfar eller bara slökollar tv.

Vi går och lägger oss runt 22.30-23.30. Den senaste tiden har F vaknat och varit otröstlig runt 22-23, det enda som hjälper är att lägga honom i vår säng tillsammans med någon av oss som rent fysiskt ligger bredvid. Sen går det inte att gå därifrån, så rätt ofta blir det ett abrupt avslut av dagen. F sover sen resten av natten i vår säng, det går inte att flytta honom till sin säng igen. Han bara vaknar och är om möjligt än mer ledsen och allt blir bara tusen gånger jobbigare. Så han sover med oss. Det är 3/4 mysigt och 1/4 lite bökigt.

Och ja, de dagar jag jobbar gör vi alltså precis tvärtom med vardagssysslorna: K tar F på morgonen och jag tar F på kvällen då K fixar hemmet. Eftersom vi jobbar varannan dag nu är det här ett så jävla genialiskt upplägg. Älskar det, det känns väldigt rättvist, bra och jämställt.

Såhär har våra dagar sett ut de senaste två månaderna ungefär. Men den senaste tiden har F krånglat sjukt mycket med sömnen på dagen. Tror att det närmar sig att gå från två sovtillfällen till ett per dag, och idag gav jag faktiskt upp sövningsförsöken på förmiddagen. Det gick bara inte att få honom att sova. Nu sover han sen 2 h tillbaka på balkongen, så vi får väl se om det här kanske var ett bättre recept på glad, utsövd bebis.

torsdag, december 04, 2014

nä, men ska jag blogga lite mer om barn kanske? hurra!

Detta har jag tänkt blogga om sen september: nu är det PRECIS som jag hade föreställt mig att ha barn. Och det blir liksom bara gosigare, härligare och roligare. Sen barnet blev typ sju månader är det alltså exakt så som man (jag) föreställde sig att det skulle vara att ha barn. Det känns fint på något sätt. Nu förstår jag ju alla kommentarer om "det blir bättre" och så vidare. Det tråkiga är ju bara att den där första tiden, den första månaden, de första tre eller sex är som miljoner år i jämförelse med hur fort tiden går nuförtiden. I helgen var det en bekant som tackade mig för att jag sa att det blir bättre efter ungefär tre månader. Han var trött, lite chockad och lätt nervös över vad de hade gett sig in på med en sex veckor gammal bebis.

torsdag, november 27, 2014

tyckte det var lite väl mörkt hos alla grannar.

Imorgon kommer han vakna tidigt sa K igår innan vi somnade, så när jag vaknade av en bebiskropp som klängde på min fast det fortfarande var mörkt ute så var jag ändå relativt beredd. Det var min morgon att gå upp, så jag sneglade på klockan (06.27), gav F några leksaker som han fick leka lite med i sängen medan jag försökte vakna till. Bytte blöja, klädde på mig, tog med F ut i köket och sa godnatt till K som somnade om. Satte på radion och hörde att det inte alls var P3 på. Så himla märkligt? Vi lyssnar alltid på P3. Jag började ratta på radion (vi har en där man rattar in frekvensen, väldigt old school och hur härligt som helst). Hur jag än försökte så fick jag inte in P3. Blev lite orolig, han tänka att någon kanske bombat radiohuset i Stockholm och P3 blivit utslaget (så jävla ologiskt resonemang?) så jag skulle kolla Aftonbladet om det stod något där. Då ser jag att min telefon börjat visa helt fel tid! 05.55! Här blev jag orolig på riktigt. Kärnvapen som slagit ut P3 och fått iPhones att visa en annan tidszon? Mycket möjligt.

Sen kollade jag på vår väggklocka och insåg att klockan faktiskt var 05.55 på riktigt. Att vi varit vakna sen 05.30, att jag måste ha trott att femman var en sexa när vi vaknade. Att det var nattprogrammet på radion, det som delas mellan flera kanaler. Stormade tillbaka in till K som somnat om inne i sovrummet och vrålade Men klockan är ju bara sex på morgonen!!!! Och K svarade sömnigt att han väl tyckte jag hade verkat lite väl munter när vi klev upp.

Vi sov förmiddag klockan 07.45. Sen drack jag kaffe. Jättemycket kaffe.

måndag, november 24, 2014

bättre förbannat jävla skitsent än aldrig. ok? ok!

För tillfället är F ganska tidskrävande. En bebis är ju rätt tidskrävande generellt, men eftersom han kryper, står, klänger, river, sliter, tuggar på precis allt som finns i hans närhet och dessutom är snabb som vinden går det inte att lämna honom med blicken mer än några sekunder åt gången. Bokstavligt talat. Vi ler lite och tänker att detta är en fas (snälla säg att det går över?). Det betyder i alla fall rent praktiskt att om något ska bli gjort, måste vi nästan vara två. En kollar F, en gör det som behöver göras. Det fina i kråksången är att när man väl är två blir den som ska göra något så SJUKT effektiv. Schwosh swoosch säger det och så är något klart. Igår till exempel, då sydde jag upp våra sovrumsgardiner på en timme. Helt jävla otroligt faktiskt, framförallt med tanke på att jag knappt sytt på en symaskin på tjugo år samt att vi bodde i vår förra lägenhet i sju år utan att sy upp en enda gardiner. Och innan dess så bodde jag själv i en lägenhet i sex år utan att sy upp någon gardin.

Ja ni fattar, igår inträffade ett mirakel. Typ.

fredag, november 21, 2014

långa ärmar! fanfarer! hurra!

Hur har det gått med min jakt efter en vinterjacka med långa ärmar undrar ni? Bra! Häromdagen var min mamma i Stockholm, bland annat för att hålla koll på F medan jag rände runt i butiker och provade vinterjackor. Det är liksom en vansinnig mängd jackor som måste provas för att hitta en som passar en smal kropp med absurt långa armar. Och jag har då inte ens något direkt preferens gällande pris, jag behöver bara ha en jacka som passar.

Och vet ni, jag hittade en! Denna. Den är lång, lång i ärmarna. Mycket längre (det vill säga två-tre centimeter, men måtta två-tre centimeter på din egen arm så ser du hur stor skillnad det gör) än andra modeller i samma märke eller vilken annan jäkla vinterjacka som helst som också ska vara lite praktisk. För jag har ju blivit vuxen nu och letar inte uteslutande efter något som är svinsnyggt utan snarare något som passar och som är praktiskt. Det är denna. Kommer ej vinna något modepris men jag kommer vara varm och trivas i en jacka SOM HAR LÅNGA ÄRMAR.

Vet faktiskt inte om jag någonsin haft en vinterjacka som passat så bra i ärmarna? Detta är alltså något unikt. Känner mig lite lycklig.


(Och eftersom jag nu kittat upp mig med praktiska vinterskor och praktisk vinterjacka kommer det bli en mild, torr vinter där varma, vattentäta plagg inte kommer till nytta).

lördag, november 15, 2014

klappetiklapp.

Vissa saker är bara så väldigt mycket EXAKT som jag trodde det skulle vara med barn. Typ att de faktiskt kan lära sig något över en natt, bokstavligt talat. Imorse visade F nämligen att han nu kunde klappa händerna. Det kunde han inte igår. Så jävla märkligt och fantastiskt på samma gång.

tipselitips.

Ni följer väl "Viralgranskaren" på Facebook? Om inte, BARA GÖRT. Det är en så sjukt bra och viktig grej.

"Metros Viralgranskaren hjälper dig reda ut om storyn som sprids på sociala medier är sann. Låt oss granska innan du delar."

Klicka här och klicka sen "Gilla". Ok? Ok!

måndag, november 10, 2014

två saker om yogan i lördags.

1. Jag var skitsen till passet. Så pass att jag var tvungen att ta rulltrappan i stora kliv och traska på fort som bara fa-an för att hinna dit. Väldigt Stockholms och så jävla obra inför ett yogapass?
2. Var så himla förvånad över min egna kropp under passet, jag hade inga problem att göra de rörelser som passet bestod av. Det som var klurigt var exakt samma rörelser som jag även hade svårt med innan graviditeten. Detta gjorde mig inte bara oerhört glad över att känna igen min kropp, utan även lite lätt kaxig. Jag gjorde därför allt i den svåraste skalan av alla rörelser och FY HELVETE vilken träningsvärk jag har nu.

Älskar yoga.

lördag, november 08, 2014

back to normal.

Igår kom min mens tillbaka. Det har varit helt överjävligt skönt att slippa den (om man bortser från de 11 veckor, ELVA VECKOR, jag blödde efter förlossningen) sen april 2013. Hehe. Men nu är den gamla kompisen tillbaka. Och idag har jag tränat ett yogapass med instruktör för första gången på ungefär lika länge som min mens ej varit delaktig i mitt liv (har yogat mycket hemma, men ej samma sak). Och så jobbar jag ju halvtid. De här sakerna kanske inte har något uppenbart gemensamt, men det finns en röd (höhö) tråd där: ett normalt vardagsliv. Som jag längtat efter detta mer normala tillstånd med min familj. Det är skitfint. Jag älskar det och är glad nästan hela tiden. Förutom igår, men det skyller jag på mensjäveln.

måndag, november 03, 2014

hejdå amningen.

Gick just ur Amningshjälpens grupp på Facebook. Insåg nämligen att jag slutat amma. F drar, sliter, tuggar och snuttar lite en gång om dagen men eftersom han inte ens sväljer när han gör det längre så är det bara att inse att det är no more milk i tuttarna. Vad fort det gick. Och hur märkligt det är att jag som längtat så mycket efter att få sluta amma nu redan saknar myset. Tänker tillbaka på tiden så jag kunde sitta eller ligga ner och vila samtidigt som F fick mat och det känns så oerhört lyxigt. Hur jag kände då? Långt ifrån lyxigt.

Så hur slutade jag amma då? För två månader sen, när jag frågade er om att sluta amma, ammade jag ju skitmycket! Det hela blev ju ganska enkelt, som med det mesta annat med barn: ta det lugnt, det kommer lösa sig av sig självt när det är dags. Vi märkte att F var ganska gnällig efter att han ammat, trots amning från båda brösten. Jag har aldrig haft lite mjölk, tvärtom. Det har sprutat till förbannelse och läckt mängder. Men så testade jag att ge honom ersättning en gång efter amningen. Han slukade nästan en hel flaska. Ungen var hungrig! Och med endast ett par veckor kvar innan jag skulle börja jobba så kändes det inte aktuellt att försöka öka min mjölkproduktion, så vi började komplettera med ersättning på dagarna. När jag började jobba blev det bara ersättning på dagarna* men jag fortsatte amma på morgonen när vi (F) vaknade. Som vår BVC-sköterska sa: Ett perfekt upplägg! Japp. Åtminstone tills jag sinade. Så svårt var det att sluta amma alltså: inte alls. Inte haft ont heller, inte det minsta.

* Han äter gröt, lunch, mellis, kvällsmat och välling utöver det.

söndag, november 02, 2014

säg inte åt andra vad de ska känna.

Har ni läst Hanna Hellquists krönika? Om inte, så gör det. Innan vi fick barn störde jag mig OERHÖRT på alla föräldrar som påpekade att mina sovmorgnar, egentid, möjlighet till ditten eller datten minsann var ren lyx i deras värld. Förstod aldrig vad jag skulle göra med den informationen. Skämmas? Njuta extra mycket av något som i min värld var en självklarhet och jag omöjligt kunde föreställa mig något annat? Nu när jag är förälder så kan jag instämma att ja, en sovmorgon, egentid och möjlighet att få gör det man själv önskar är förbannat sällsynt. Men jag har lovat mig själv att inte försöka påpeka detta för icke-föräldrar. Vad tjänar det till? Fattar inte. Känns snarare respektlöst på något sätt, att en som inte har barn inte får påpeka att hen är trött, har mycket att göra eller känner sig ensam eftersom det inte alls går ihop med att ha barn. Men personen HAR JU INTE BARN.

Gud, blir förbannad bara jag skriver om detta. Kan vi inte enas om att vi slutar med jävelskapet att påpeka såna här saker för de som inte har barn? Tack.

lördag, november 01, 2014

tips på gooood mat.

Vi är inte jättebra på att äta vegetariskt. Det är lika delar lathet med att vi inte hittar recept som passar oss. Vi äter inte vete- eller mjölkprodukter, plus att en av oss (inte jag!) i stort sett avskyr bönor, kikärtor, avocado, ägg, rödbetor, kronärtskockor och allt sånt där göttigt. Det gör att vi behöver anstränga oss lite, lite extra för att hitta bra rätter som vi dessutom gillar. Och då har vi det där med latheten. Nåja, vi har några rätter och recept vi lagar om och om igen, och nu har vi hittat en ny favvo: Erikas recept på indisk kikärtsgryta. Fy helvete vad gott det var! Starkt också, så en lättöl till var perfekt. Det var alltså så gott att till och med personen som avskyr kikärtor sa att det goda vägde över.

torsdag, oktober 30, 2014

obegripligt fruktansvärt.

Som en hel del andra är den här veckans bloggande, bloggläsande, allmänna tillstånd påverkat av en annan bloggares tragiska helt freaking jävla obegripliga förlust av en familjemedlem. Det sätter allt annat i perspektiv och jag har svårt att inte ägna mina tankar åt dem. Att blogga om annat, eller ens skriva något överhuvudtaget känns futtigt.

tisdag, oktober 21, 2014

var drar man gränsen?


Vi ska inte döpa F. Vi ska inte heller ha en namngivning. Istället hade vi ett kalas på hans namnsdag som också råkade sammanfalla med Kanelbullens dag. "Råkade". När vi skulle bestämma namn på bebisen så blev det hela liksom avgjort när vi insåg att namnet och kanelbullens dag sammanföll. K älskar nämligen kanelbullar. Och helvete vad jag bakade kanelbullar. Cirka tvåhundrastycken. Vi ville att alla skulle kunna äta fyra, fem bullar. Och ett kanelbullekalas är mycket mer oss än både en namngivning och framförallt ett dop. I efterhand har vi förstått att flera trodde vi skulle gifta oss, för vem bjuder en massa folk till ett barns namnsdag? Vi gjorde. Men det här med att bjuda - herregud så svårt. Det var flera av våra nära vänner som vi faktiskt inte bjöd. Vi ville ha ett kalas för F med våra familjer och barn som vi hoppas att F kommer att växa upp tillsammans med, eftersom vi umgås med deras föräldrar. Det blev liksom en jävla massa folk väldigt fort i en lokal som inte var enorm? Var drar man gränsen? Vem bjuder man och vem bjuds inte? Hur man än vrider sig så hamnar ju några på andra sidan. Den icke-bjudna sidan. Om vi väl gifter oss någon gång kommer jag ligga sömnlös över gästlistan. Fy fan.

måndag, oktober 20, 2014

sing HALLELUJAH!

Tiden. SWOSCH. Men som jag älskar vårt vardagsliv just nu*. Jag mår liksom så bra och är nöjd, trots att jag ibland sover skitkasst, har superont i min rygg mest hela tiden, tänker orimligt mycket på och är emellanåt så himla ledsen över förlossningsskadan, plus insikten om att vi verkligen inte har mycket pengar just nu alls (typ inga?). Men grunden är så himla okej, och jag vet inte om den någonsin varit så?


* Måste alltid brasklappa: peppar peppar ta i trä och så vidare.

torsdag, oktober 16, 2014

överhört.

Överhörde just en vuxen säga "Den som är med i leken får leken tåla" till en skock ungar. Fick rysningar. Detta vidriga uttryck, vad ska det vara bra för? Får flashbacks från alla gånger jag som barn blev ledsen/hade ont av någon lek och fick så att säga skylla mig själv eftersom jag alltid fick höra ovan uttryck av barn OCH vuxna. Varför säger man så?

lördag, oktober 11, 2014

skitkall vinter, bring it on!

Till viss del inspirerad av Blondinbella (japp) vågade jag försöka pruta idag. Det gick åt helvete. Hade provat ut ett par vinterskor i en Ecco-butik (Ja, mina fötter är så himla ömma efter graviditeten att jag måste ha sköna skor och plötsligt är dessutom ecco-skor ganska snygga. Har jag blivit tant?) men samtidigt sett att jag kunde köpa samma skor online för 10% mindre. Så jag tog mod till mig och frågade vad hon kunde göra på priset. Inte ett jävla skit var svaret, fast i lite mindre svordomsaktiga ordalag. Berättade att jag då tänkte köpa dem online istället och köpte endast ett par sulor. Känner mig stolt över detta på något sätt. Är vanligtvis ganska feg och försöker vara snäll kund istället för att tänka på mig själv och min egen plånbok. Förutom den gången i Tunisien då jag prutade så jävligt att den stackars killen som försökte sälja mig porslin vände sig till K och bad honom förklara för mig att jag inte kunde få köpa något för ett pris som låg under hans inköpspris. Jag köpte inget där heller.

torsdag, oktober 09, 2014

fråga bloggen.

Behöver införskaffa ny vinterjacka eftersom min gamla spruckit och gått sönder då jag var extremt gravid förra vintern. Jag har JÄTTELÅNGA armar. Alltså jä-hä-hättelånga. Kan vanligtvis inte ha en "normal" vinterjacka då jag får en glipa på 5-10 cm mellan ärmslut och vante (ej överdrift) om jag böjer armen. Och det gör man ju emellanåt. Samtidigt har jag än mindre tid än tidigare att springa i butiker och prova jackor, så jag behöver tips: varm, snygg, bra jacka med långa ärmar? Anyone?

onsdag, oktober 08, 2014

jaha, och hur är det att jobba då?

Den senaste veckan har jag svarat på frågan om hur det är att jobba igen cirka tretusen gånger. Jag svarar glatt Bra!!!!!! varje gång. För det är bra. Än så länge känns det fanimej perfekt att jobba varannan dag. Så många aspekter som liksom blir så... perfekta. Jag hinner ju till exempel varken tröttna på att jobba eller vara föräldraledig eftersom jag knappast hinner tröttna på en enda dag. Och dagen efter är ju alltid annorlunda. Såatte. Får väl återkomma om det perfekta när jag är lite mer inne i jobbet och stressnivån något högre. Men igår testade jag till exempel att jobba en hel dag inklusive sjukt många viktiga möten efter att barnet fått för sig att vara vaken mellan 03 och 04.30. Det gick fint med en skvätt kaffe. Faktiskt mycket enklare än att vara hemma med barnet efter en sån natt.


Och japp, inser att jag kommer få äta upp detta någon gång i framtiden.

tisdag, oktober 07, 2014

och ändå glömmer jag alltid att ta med mig näsdukar.

Sen F föddes har jag varit på SÖS fem gånger. Eftersom jag inte födde där så handlar det inte om efterkontroller eller något med F, utan enbart mina egna jävla turer fram och tillbaka. Jag hittar utan problem till både gynakuten och gynavdelningen nuförtiden, om en säger så. Och varje gång jag har varit där har jag gråtit. Av ledsamhet för hur jag blivit behandlad, av besked som varit allt annat än positiva, av att jag några gånger faktiskt var jävligt sjuk samtidigt, av utmattning av att bara ha genomfört besöket. Men sist grät jag av känslan att någon hade tagit sig tid, lyssnat och förklarat. Och visat en vilja att hjälpa mig. Inte bara där och då utan även i framtiden. Hen förklarade i detalj, förklarade så det verkade logiskt, tog sig tid, TOG SIG TID. När jag ursäkta mig för min gråt mitt under samtalet med orden att jag tycker det här är så jobbigt så fick jag ingen näsduk eller en medlidande blick eller någon som ignorerade mina tårar utan ett kort men vänligt Det är klart du tycker det. Och det kan vara det finaste någon har sagt till mig i all jävla skit efter min förlossning.

torsdag, oktober 02, 2014

hjärtesmält.

Barnets reaktion när jag kom hem från jobbet igår? Fy bubblan så fint. Aldrig har han varit så gosig som då. Jag älskar gos. Gos finns på min topp tre bästa sakerna med att ha barn-lista. Någon som klamrar sig fast kring ens hals, lutar kinden mot din kind och gör diskreta små mmmm:anden. Det är för övrigt också på listan över de bästa sakerna med att vara ihop med någon: goset.

Jag älskar gos.

tisdag, september 30, 2014

aldrig blir jag nöjd.

Jaha. Då var det dags då: imorgon börjar jag jobba halvtid igen. Har hittills varit så överjävligt pepp på detta, men de senaste dagarna har det smygit sig på en nervositet och ett dåligt samvete. Det dåliga samvetet för att jag uppenbarligen inte är en sån person som kan njuta av föräldraledigeten som normen säger att man ska. Nervositet för insikten att jag aldrig varit så ostressad som under föräldraledigheten och nu ska jag försöka hålla en ökad stressnivå i schack. Nervös för att jag kanske inte alls tycker det är roligt att jobba? Nervös för att jag vet inte varför. Just nu känns det mest som jag känner inför en resa och väskan måste packas: vill bara glömma skiten, krypa ner under täcket och sova i hundra år.

måndag, september 29, 2014

hipp hipp hurra!

I den här bloggen är det ju välkänt att vi, jag och K, är urusla på att minnas rätt datum för när vi blev ihop. Ett år tog vi fel på år också. Sent igår, 23.45 typ, väcktes jag av att K lutade sig över mig och tryckte upp en Timehop-bild i mitt ansikte. "Kolla! För två år sen hade vi varit ihop i sju år!" Vilket alltså betydde att vi igår borde ha firat nio år tillsammans. Jag fick en puss och sen somnade jag om.

måndag.

Det var mycket lättare att gå upp 06.30 idag än vid 09 igår. En sak som en lång tid utan större alkoholintag gör tydligt är ju hur förbannat mycket bara ett eller två glas vin påverkar lilla kroppen. Och knoppen. Samt insikten om att jag inte saknar att vara full. Verkligen inte.

söndag, september 28, 2014

det är fan inte rättvist!!!111!!!!

Drack två glas vin igår. Två. Inte mer, inte mindre. Sov nästan hela natten, fick dessutom sovmorgon av min familj till kl 09.15. Och ändå ligger jag här i soffan och har huvudvärk och en märklig trötthet i kroppen och inser att JAHA jag är tydligen lite bakfull. På två glas vin? Ja. Sånt är livet nuförtiden.

tisdag, september 23, 2014

som en liten gif-animation där ett gulligt djur hoppar upp och ner jättefort.

Nästa vecka börjar jag jobba. Jag börjar JOBBA! Visserligen "bara" 50%, men jag är så OERHÖRT pepp på detta. Att jag tyckt föräldraledigheten varit sisådär är ingen nyhet eller hemlighet. Jag kan älska att vara föräldraledig stundvis, men inte hela tiden. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas därför att det kommer bli helt perfekt med hälften jobb, hälften föräldraledighet. Vi ska jobba varannan dag helt enkelt, jag och K. Ena veckan måndag-onsdag-fredag, nästa tisdag-torsdag. Det känns som en mycket optimalt upplägg om vi bara kan få styr på det praktiska. Förra veckan var jag på en team building-dag med mina kollegor, och förutom att det var himla kul och härligt att få hänga med dem en hel dag så var det så jävla fint att få längta efter F, längta efter att få gosa, mysa och hänga en hel dag med honom. Såatte. This will be perfect, okidoki? OKEJ!

MVH ÖVERPEPPAD.

måndag, september 22, 2014

jo, en kan väl SY va.

Gud så hurtigt det lät med att jag syr grejer bara lite sådär i förra inlägget. Sanningen är den att jag förra året köpte en symaskin från Ikea, vilket tydligen är den värsta skiten av all skit som finns i symaskinsvärlden. De där två raksömmarna som syddes i lakanen är det enda som sytts på den maskinen so far. Pris per raksöm är väl därför än så länge cirka 250 spänn eller något. Billigt!

fredag, september 19, 2014

hett tips till alla småbarnsföräldrar.

Inser ju att alla säkert vet detta redan, men eftersom det är så himla bra tips så vill jag inte riskera att någon är ovetandes: lägg ett par madrasser i lekhörnan. Helt jävla fanatiskt för den förälder som ska ha koll på barnet. Här kan man nämligen halvslumra klockan 05.30 på morgonen när barnet tycker att det är bra tid för lek. Till exempel. Eftersom jag är lat tog jag bara två gamla påslakan och sydde en raksöm på ena sidan: vips så har madrasserna överdrag.

torsdag, september 18, 2014

hur mycket snor kan egentligen en bebis nya ut i ens ansikte? massor!

"Nu är ni det där där sjukdomsträsket!" sms:ade mamma när jag meddelat att F nu var inne på sin andra rejäla förkylning på rätt kort tid. Fick lätt panik och såg framför mig cirka tre år av snor, slem och uppvak hela nätterna. Vi får väl se. Blir ju lagom nu när jag ska börja jobba och sådär. Hrm.

tisdag, september 16, 2014

bra tänkt.

Blir TOKIG på min kropp. Ni som har lite mer generell rehabiliteringsvana, kan det vara såhär och vara "bra" (som i att det är så det ska fungera)?
1. Kroppen mår ganska normalt efter omständigheterna, börjar träna mer och mer.
2. Tränar ganska mycket med mina mått mätt, tar ut mig lagom.
3. Råkar kanske ta i lite för mycket någon gång.
4. Blir sämre.
5. Backar och tar det lugnt.
6. Jättelugnt! Samtidigt börjar kroppen kännas något bättre.
7. Tar tag i några lättare träningsövningar och plösligt känns kroppen normal.
8. Tillbaka till 1.

Såhär har det liksom hållt på sen april. Nog för att jag under träningsperioderna kan träna mer och mer normalt, men ändå. Häromdagen köpte jag för övrigt nya träningskläder. Helt logiskt när jag inte ens vet när jag kan använda dem nästa gång.

måndag, september 15, 2014

hipp hipp hurra (och stackars lilla stora räka)!

Nu är det PRICK åtta månader sen jag befann mig på förlossningen på BB Stockholm och var lite störd över att det rann fostervatten längs mina ben ner på golvet. Firade mina åtta månader som mamma med att äta lyxig sushi till lunch. Men jag glömde be dem byta ut jätteräkan, som visade sig vara två jätteräkor, så nu har jag lite dåligt samvete. F firade sin åttamånadersdag med att få smaka pyttipanna (barnmatsburksvarianten) vilket han avskydde så till den milda grad att han vägrade svälja. Det har aldrig hänt förr då barnet är glupskt som fan och äter utan stopp. Fick byta mat till annat, typ pasta bolognese. Då blev han glad igen. Sen gick vi till öppna förskolan. TACK GODE GUD FÖR ÖPPNA FÖRSKOLAN. Ikväll ska vi se sista avsnittet av Orange is the new black och så ska jag sova tidigt. Har sovit sjukt lite de senaste nätterna. Ytterst självförvållat, men det gör en ju inte piggare så att säga.

onsdag, september 10, 2014

tänker positivt.

Det tog ju inte jättelång tid innan första bakslaget kom. Eller jag vet inte om det är bakslag, men det känns inte riktigt bra. Och eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig när det känns såhär vågar jag inte träna mer i samma form med risk att förvärra något. Nu har dessutom F börjat krypa, vilket gör att det ganska omgående är omöjligt att ha med honom på träningspass (the lugna days här hemma är också jätteöver). Men jag har fått en remiss till en specialist för att just kunna lägga upp träningsprogram samt eventuellt andra åtgärder. Det känns bra, för det är det jag vill. Glömde däremot fråga hur lång tid det tar innan man får en tid. Hoppas på jättesnart.

tisdag, september 09, 2014

vuxenkul.

Förra helgen var jag ju på Popaganda. Det var så förbannat roligt. Och välbehövligt. Klart jag gillade att lyssna på First Aid Kit och Veronika Maggio (tills jag blev akutkissnödig samt akuttrött och åkte hem mitt i spelningen), men det bästa var att få umgås med massor av vuxna vänner*. Enbart. Bara vara i en miljö där barn inte finns, prata om helt andra saker än barn. Kändes som världens energikick trots att jag dagen efter var ett vrak av trötthet. Lever fortfarande på den där dagen och kvällen, och det är inte i meningen "oj, jag är ute så sällan nu att jag måste suga på karamellen extra länge" utan att en enda dag verkligen ger så mycket att det ligger kvar länge. Utan en tanke på hur ofta de där tillfällena inträffar. Jag blev dock lite besviken (med betoning på "lite") att First Aid Kit lät lite väl mycket som en exakt kopia av deras skiva, såna spelningar är tråhåhåkiga samtidigt som jag blev positivt överraskad av Veronika Maggio. Tills jag som sagt blev kissnödig. Akut kissnödig efter att ha fött barn har en HELT annan innebörd än innan. Men allt gick bra, för den som undrade. Inget kiss i brallan, bara i bajamajan.


* Samt ha icke amningsvänliga kläder och smink. Smink!

måndag, september 08, 2014

nya sätt att få tinnitus på.

Barnet la helt enkelt munnen över mitt öra och skrek till. Han tyckte det var jätteroligt.

tisdag, september 02, 2014

min kropp levererar återigen.

Ni som hängt med här ett tag kanske minns att jag en gång fick en inflammation i knät efter att ha shoppat i London samt att min menisk låste sig när jag satt i soffan och kollade på tv? Nu har det hänt igen! I söndags morse vaknade jag klockan 06.20 i soffan* av att den där jävla menisken låste sig. Och det rejält. Så där låg jag och kunde inte röra mig eller mitt ben. Efter en dryg timme och ett samtal till 1177 där de rekommenderade mig att ta "liggande sjuktransport" till akuten om jag inte fick bukt med låsningen så klickade knät till igen och vips var det inte låst längre. Min kropp upphör aldrig att förvåna.


* Förälder som druckit sig lite onykter får ej sova i säng där bebis sover delar av natten.

söndag, augusti 31, 2014

är huvudet dumt och så vidare.

Det KAN ju vara så att jag får skylla mig själv litegrann att jag nu börjar bli sjuk. Om jag klarat mig när de andra blev sjuka och då går och tränar, får massage samt går på Popaganda och dricker öl? Nu ska jag gå och sova och samt lägga in ett önskemål om att jag inte alls vaknar superförkyld imorgon.

jag börjar förstå det där med småbarnsåren.

Så börjar då även jag bli förkyld. Den senaste veckan har resten av familjen varit halvdöende i en förkylning. Vi har alla sovit som krattor och de sjuka har varit väldigt sjuka på riktigt. Före dess var det en tand som skulle spricka upp som gjorde att vi hade härliga nätter där barnet grät i en två, tre eller fyra timmar på raken ungefär. Och före det var det allmänt gnällig sömn ett tag. Räknar med att det lär bli minst en vecka till av knasig sömn (för det här är icke här för att stanna, hör ni det? ICKE), men är redan så förbannat imponerad över alla ensamstående samt de som konstant har det såhär illa med sömnen. Att ni inte slår ihjäl random människa i kön på ICA är imponerande.

torsdag, augusti 28, 2014

vad ska jag välja?

Det är ju läskigt hur snart det är val. Häromdagen fick vi hem valsedlarna och jag tänker nog förtidsrösta pga redan helt fullspäckad dag den 14 september. Men jag vettefan vad jag ska rösta på. Ska plugga på ännu mer, men det känns viktigare än någonsin att faktiskt kunna motivera rejält varför jag röstar som jag gör. Inte för att jag slentrianröstar, men ni fattar nog vad jag menar.

onsdag, augusti 27, 2014

mål? känna mig normal.

Jag har köpt ett träningskort och den senaste veckan har jag tränat tre pass. Tre mamma-pass, såna där jag inte ens fick godkänt att träna när jag var på efterkontrollen hos min barnmorska. Men det hände något i somras. Under de varmaste veckorna vilade hela kroppen. Det var knappast fråga om ens en kortare barnvagnspromenad. Inga mammamage-övningar, inte ens knipövningar. Knipövningarna fick jag dock börja med snart igen då jag helt plötsligt blev så JÄVLA kissnödig samt fick svårt att hålla mig. Jag hatar det, tanken på att behöva göra knipövningar varje dag resten av livet typ. Men visst, hellre det än att kissa på mig. Men i övrigt blev kroppen mer normal. Det gick dagar då jag inte kände av skiten i varje steg jag tog och jag kunde hosta utan att knipa först för att undvika framfallskänsla. Jag väntar fortfarande på det stora bakslaget, men plötsligt fick jag en glimt av att jag faktiskt kan börja träna lite mer normalt. Så nu testar jag. Ska även kolla kroppen hos gyn inom kort och jag har ett helt papper med frågor att ställa. Det är så himla svårt att rehabilitera sig själv, att veta om en gör rätt eller fel. Jag vet ju för fan inte ens vad det är för fel på mig, egentligen. Men jag är så oerhört träningspepp nu, har nog aldrig velat träna mer än nu. Jag vill bli stark, känna mig normal, orka. Det är ju dock ett ganska okonkret mål, så jag måste försöka hitta ett bättre mål. Är svindålig på sånt. Jag vet liksom inte hur man gör, för jag vill inte mäta magen eller vikten eller träna x pass per vecka eller ställa upp i någon tävling. Det är inte det det handlar om. Ju. Jag vill bara känna mig normal.


Och ja, jag tycker det är ganska jobbigt att skriva om det här. Men kanske kan det hjälpa någon som är i samma sits, jag vet hur oerhört tacksam jag är över de bloggar jag hittat som varit helt öppen med deras problem som liknat mina. Alla de som skrivit att det blir bättre, att de stora förändringarna kändes från månad sex efter förlossningen och framåt. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas att det är samma för mig. Snälla?

söndag, augusti 24, 2014

fråga bloggen.

Ni som ammat era barn: kan ni inte berätta hur ni slutade amma i formen av vad amningen ersattes av? Som i dryck alltså. Ersättning? Vatten? Välling? (Och gärna också hur gamla era barn var när amningen avslutades)

torsdag, augusti 21, 2014

mm, utvecklingsfas. kanske?

Bebisen genomgår något jobbigt just nu. Vi vet inte exakt vad det är, kanske är det magen (matintroduktion), kanske är det utvecklingsfas, kanske är det tänder, kanske är han bara på dåligt humör. Oavsett anledning sover vi rätt kasst. I alla fall med våra mått mätt. Är inte superpepp på att kliva upp kl 05.30 när en försökt trösta mardrömsskrikande barn i ett antal timmar mitt i natten. Men det är ju bara att görat så att säga. Och jag har lärt mig att det finns två alternativ när såna här saker händer: antingen stannar man hemma och bara gör precis ingenting mer än ser till att bebisen äter och sover och byter en blöja ibland. Kanske spelar lite candy crush. Eller så kör man på, i full fräs. Ofta lättare då alternativ ett konstant påminner en om tröttheten. Alternativ två är lite som att ignorera en bakfylla typ. Det gjorde vi i alla fall igår, jag tänkte redovisa hur vår dag var. Och obs, detta blev en sån dag som jag ett par dagar tidigare satt och frågade mina mer erfarna vänner om, hur fan man hinner och orkar så mycket? Nu fattar jag, det är bara att blunda och köra och vara försiktigt så att man absolut inte sätta sig ner någonstans.


  • 05.30 klev vi upp, jag och F. Då hade jag sovit sen cirka kl 02. 
  • 07 gick vi och la oss igen, efter att ha ätit frukost. 
  • 09 fick jag en jävla fart då jag insåg att vi låg väldigt mycket efter dagens tidsschema. Fick ping på instagram om att Popaganda släppt nya lördagsbiljetter och jag köpte en biljett. Jag ska på Popaganda! Tjoho! Kokade två ägg som jag ej hann äta. Svepte en kopp kaffe, klädde på bebis, klädde på mig själv, slängde ner saker i en väska och drog iväg.
  • 10.26 sladdade jag in på gymet där jag skulle provträna ett pass som började 10.30. På dessa fyra minuter hann jag parkera och låsa barnvagn, skriva in mig i receptionen, bajsa med ett barn i knät och köpa samt fylla en vattenflaska med just vatten. Effektiv förälder FTW. 
  • 12.15 Hade jag tränat, duschat, klätt på mig, bytt på barnet och letade matställe. Fick totalt hjärnsläpp och åkte till centralen och åt på McDonalds. Väldigt bra mat efter träning. 
  • 14.00 Krånglade mig upp till NKs amningsrum efter att ha shoppat loss på Åhléns (kläder till F, smink till mig, ett halvt ton strumpor till mig) som har stängt sin familjelounge och öppnar den åter igen först i september. SJUKT IRRITERANDE. NKs amningsrum är mini-mini och jag fick köa för att komma in. Först köa till toalett med skötbord, sen köa till amningsrummet. Att kissa, byta blöja, amma tog mig allt som allt 40 minuter. Inklusive lättare panik över alla fina damers klagomål över allt som finns i toalettkön. 
  • 15.05 Träffade kompis med åtta veckor gammal bebis i Fältöversten. Vi skulle fika och jag såg framför mig en latte och en chokladboll. Det som nästan överallt går att få mjölkfritt på varenda jävla café. På Thelins? Icke! De hade INGET som var mjölkfritt. Helt knäppt faktiskt. Så jag drack en slät kopp kaffe. 
  • 17.30 Hemma igen och lämnade över bebisen till K. Båda två lika lyckliga, jag trött. Gjorde korv stroganoff. 
  • 19.30 F sov gott, gick väldigt lätt att natta.
  • 20.45 Hade datat en timme (älskar data-tiden efter bebisen har somnat) och skulle se ett avsnitt av Orange is the new black samt äta popcorn. Vid den här tiden började F vakna var femte minut i mardrömmar. 
  • 23.00 Hela familjen låg i sängen och skulle sova. Bebisen F tyckte inte vi skulle sova, men vi lyckades trösta ganska bra. 
  • 00-05.30 JAG SOV. JAG SOV!!!!! 
Ja, och nu är det ny dag. Vi ska snart gå till öppna förskolan så den gnälliga bebisen blir stimulerad. 

lördag, augusti 16, 2014

vi började titta på Orange is the new black (säsong ett) igår, vilket KAN ha något med saken att göra.

Det är en sån där dag då jag helst av allt hade legat i soffan och kollat på tv-serier hela dagen. Ätit hämtmat, köpt godis. Men sen sju månader tillbaka har vi ett barn och då går det inte. Trots att jag fick sovmorgon till 09.30 och att barnet sov förmiddag från jag gick upp till kl 11 och han då skrattade rakt ut när han såg mig eftersom vi inte setts på hela dagen så blir det en tung dag. Jag ville bara dra täcket över huvudet och det GÅR inte. Det går inte. Och jag tror inte heller jag skulle njuta om någon gav mig den där dagen jag önskade mig heller. Jävla samhälle.

onsdag, augusti 13, 2014

men jag räddade dockans liv!

Vi var på en barnolycksfallskurs idag. På vägen dit konstaterade jag att jag glömt ta på mig deo. "Men vad gör det? Inget! Jag får väl lukta lite bara" sa jag till K. Lite. Luktade "lite" efter att ha kört HLR i femton minuter på en plastdocka. Lite.

men jag har stängt av notifieringarna för hans meddelanden för att inte brusa upp för mycket mitt under en middag.

Min bror och jag har en pågående feminist/jämställdhetsdiskussion i chatten på Facebook. Den började för ungefär tre år sen och har emellanåt haft månadslånga uppehåll. Men de senaste tvåtre månaderna har vi haft dagliga långa argumentationer. Ibland tror jag att vi är ganska överens men bara ser lite olika tillvägagångssätt och ibland behöver jag ta tre djupa andetag för att undvika att slå näven i väggen och vråla rakt ut av irritation. K frågade mig nyss hur jag orkar. Men jag bestämde mig ganska tidigt för att inte försöka övertala honom (min bror) till min åsikt utan verkligen, verkligen försöka förstå vad han menar och utifrån det argumentera för mina åsikter. Jag lär mig massor. Har börjat förstå hur män(niskor) kan vara upprörda över feminismen, även om jag inte håller med. Det är nyttigt. Och jag lär mig vad jag tycker, jag lär mig slipa mina argument och jag läser på och ifrågasätter varför jag tycker som jag tycker. Emellanåt är vi så himla icke överens, emellanåt är vi väldigt samspelta. Ibland är jag förvirrad. Jag tror vi båda blir lite bättre människor av det här.

söndag, augusti 10, 2014

några noteringar.

- Har inte fått ett enda myggbett på hela sommaren. Förrän igår, inatt och idag. Nu har jag sex på höger sida av kroppen. Såna där jävliga bett som sväller upp och som kliar så man blir GALEN. Inatt runt 03 försökte jag amma skrikigt barn som ålade sig fram och tillbaka med ena handen och kliade mig blodig på fotknölen med den andra. Haft bättre stunder så att säga.
- Apropå bebis och sömn. Ni vet de där spjälsängarna man ser så mysigt bäddade med mjukdjur och kuddar och täcken och sånt? Det som ser så mysigt ut. Helt omöjligt för oss att ha. F sover i en spjälsäng med ett lakan. Enbart. Inte ens en filt är möjlig. Ungen rör sig som en hel cirkus på nätterna. Man vet aldrig var och hur man hittar honom på morgonen.
- Är så höstpepp nu! Älskar årstidsskiften. Och jag har börjat skriva en lista på allt som jag ska köpa inför min jobbstart. Måste ha massa nya saker. Typ mascara, hela strumpor och trosor.

tisdag, augusti 05, 2014

branden.

Sms:ar mamma och frågar om de känner röklukten, för nu vill de att alla som gör det ska stänga in sig inomhus. Hon tar tio minuter på sig att svara och under den tiden hinner jag se framför mig hur de ligger avsvimmade i huset på grund av rök eller att de springer som yra höns för att försöka stoppa branden. Hon svarar och säger att de inte känner eller ser någon rök. Jag vet att branden är lite för långt bort för att de ska bli påverkade. Att vår skog inte kommer att råka stryka med. Är oerhört tacksam för detta, samtidigt som jag inte kan släppa tänk om-tanken. Hela mitt facebookflöde handlar om branden. Alla gamla vänner som rapporterar om evakuerade, om hur de ser och känner lukten av röken, hur de räknar storlek på hästhagar och antal boxar som finns för evakuerade djur, hur man tömmer stugor och gårdar på det allra viktigaste. Alla önskar regn. Regn. Det har inte regnat där på över en månad och redan nu beräknas det ta månader att släcka branden. Och då är den ännu inte ens under kontroll. Jag tror att min farbror är evakuerad nu. Jag hoppas inte branden och vinden vänder, för då, tänk om, då kanske mina föräldrars gård blir berörd.

inomhus, mmmm.

Johanna kommenterar att hon vill vara inomhus nu. Vi är inomhus. Sen vi kom tillbaka till Stockholm har jag och F nästan uteslutande varit inomhus. Det går liksom inte att vara ute i stan. Att ta sig till skuggan kräver en insats som resulterar i en sjö av svett och svimfärdig morsa. Not worth it. På landet däremot, där kunde man ta tre steg till skuggan och sen var det härligt. Samtidigt ha konstant tillgång till inomhus, toalett, kylskåp etc. Praktiskt! Men nu: inomhus. Och jag tycker faktiskt det är rätt skönt.

måndag, augusti 04, 2014

saker jag saknar.

Nu skrev jag ju precis att jag inte skulle gnälla, men vi gör ett undantag: jag saknar mina tuttar. Mina gamla alltså. Under den här graviditeten samt föräldraskapet hittills har jag fått pröva hur det är att ha en D/E-kupa samt tunga taxöron. Det tog mig två månader av taxöron innan jag fick in rutinen att torka mig under tuttarna efter att jag duschat. Det har liksom aldrig behövts förut. Nu skulle jag gärna vilja återgå till mina gamla bröst. De små som satt cirka 1 dm högre upp på min kropp. Tack på förhand.

hej hösten!

Så har K börjat jobba igen. Semestern är alltså slut*. Igår kändes det helt hemskt, vi har haft det så fint den här sommaren, vår lilla familj. Alla har ju sagt det förr men jag kunde aldrig föreställa mig känslan: att vara en familj, det är fanimej helt otroligt fint. Den där helt naturliga känslan av att bara trivas var man än i världen är, bara K och F finns i närheten? Underbar. Men nu jobbar ju K igen. Och jag börjar jobba igen om mindre än två månader. I maj gjorde jag en deal med mig själv: sluta gnälla på att det är tråkigt, jobbigt och frustrerande att vara hemma på heltid. För då var det bara sommaren kvar och sen september och sen jobb. Och nu närmar vi oss ju både september och jobb med stormsteg, så jag har börjat skriva en lista över vad jag vill hinna med att göra innan min heltidsföräldraledighet är slut**. Det känns bra, och jag ser redan fram emot om vi kan lyckas vara lediga tillsammans hela familjen i jul. 


* Vi har några dagar kvar vid havet att inkassera, det känns som en liten bonus. 
** Kommer ju att jobba 50% ett tag, men tänker att jag mest kommer vilja mysamysamysa med F de dagar jag är hemma då. Inte hitta på tre triljoner saker. 

måndag, juli 28, 2014

även solen har fläckar.

Ni vet ju att jag är kontrollfreak och trippekollar det mesta till förbannelse. Men ibland händer det att jag glömmer bort det. Under semestern har det till exempel uppdagats att en av de förskolor vi valt (man får välja fem) tydligen är scientologernas förskola. Det står minsann inte på Stockholms Stads hemsida! Dessutom har förskolan bra betyg i utvärderingarna från föräldrarna så vi tyckte den verkade mycket bra. Om vi inte hade blivit upplysta om detta och F hade hamnat på den förskolan, när hade vi insett det där med scientologin? Skämten om bilder på Tom Cruise på väggarna är redan avklarade.

Nu ska vi välja en ny förskola. Den här gången tänker jag GOOGLA också. Hört att det kan vara smart.

söndag, juli 27, 2014

åh tandläkaren!

I veckan ska jag till tandläkaren. Det är ju knappast något jag ser fram emot, men jag går fortfarande i den förort vi bodde i förut. På andra sidan stan. Nästan en timme med tunnelbana. Förstår ni? Två timmar där jag kan lyssna på musik och läsa, ostört!!! K föreslog att han och F "kanske ska följa med som sällskap?" och jag blev helt förtvivlad. Det är väldigt gulligt tänkt, men jag tänker inte släppa ifrån mig dessa timmar av ensamt tunnelbaneåkande. Så om någon ser mig i veckan och jag inte hälsar vet ni varför.

lördag, juli 26, 2014

hemmahjärta.

Det blev så fel där i vintras när jag först satt hemma i veckor (sex stycken) och bara var tjock och väntade på bebisen i vår nya lägenhet. Sen kom ju bebisen och jag blev dålig och sjuk och var hemma i månader. Höll på att få panik. Var så trött på att vara hemma, och då var det ändå vår nya fina lägenhet som vi ju skulle älska. Hemma blev jobbigt, hemma ska vara lugn. Så kom en sommar och plötsligt var vi bortresta i nästan fyra veckor i sträck. När vi nu svängde upp på våra gator igen efter de där veckorna kändes de just som våra. Vi bor här. Det här är vårt och det var så jävla skönt att komma hem. Att äntligen ha fått längta hem.

måndag, juli 21, 2014

ond cirkel.

Vi har semester och vi har det jävligt gött. Men det här dåliga samvetet man kan få över sina barn? Fyfan en sån ångest. Just nu tänker jag mer eller mindre konstant på att vi är ute på en bilsemester med en bil utan AC och en bebis. Och det är skitvarmt ute. Bebisen verkar få färg på sig trots att vi anser att vi varit sjukt försiktiga. Vi pratar ångest i form av "jaha, nu har jag gett mitt barn hudcancer". Vi skulle kunna stanna inomhus, men just nu sover endast barnet när vagnen rullar utomhus eller när bilen rullar. Kombinera det med bil utan AC samt 30 grader även i skuggan där bebisen alltså blir solbränd trots heltäckande kläder. Så ammar jag ju och har en viss stress över att producera mjölk så bebisen inte blir uttorkad. Ikväll funkade det inte och K fick blanda en flaska ersättning då mina bröst helt verkar ha gett upp för dagen. Skitvarmt är det i sovrummet också. Hur jag än vänder mig är det bebisångest. I övrigt är semestern fin. Ehrm.

torsdag, juli 17, 2014

tips för alla som är lite besatta av förlossningar, det vill säga varenda kotte som väntar eller fått barn.

Jag lyssnar inte på så många olika podcasts. Har liksom fullt upp med att hinna lyssna på alla Värvet-intervjuer jag vill höra och alla dokumentärer på P1 och P3. Endast vid undantagsfall slinker någon annan in. Men även när det händer är det är väldigt sällan jag hittar någon pod som jag tycker om. Vill inte behöva lyssna på trefyra avsnitt för att känna att det är något för mig. Verkar ha speciellt svårt för de podcasts när två personer bara sitter och snackar med varandra, ibland med något litet random ämne inslängt. Tänk er Fredrik & Filip. Klarar inte av det. Tycker bara det är ointressant, på något märkligt sätt.

Men så händer det! Fick tips om att lyssna på Anja och Julias podcast, avsnittet om Förlossningar (avsnitt 61). Herregud så bra jag tyckte det var! Alla som varit med om en förlossning vet ju att man blir smått besatt av att älta sin egen (även om den varit positiv utan trauman) och att läsa om andras, men jag har nog ännu inte läst eller hört någon eller några prata så nyktert och igenkännande om förlossningar som de gjorde här. Så många detaljer som jag kände var EXAKT som min upplevelse och mina tankar. Som att jag ganska många månader efter, och ibland även fortfarande, undrar varför inte alla mammor man ser på stan går omkring med medaljer runt halsen enbart pga bedriften att de fött barn. Gillade även deras snack generellt, trots att det är just två personer som bara sitter och pratar, så jag ska nog försöka fortsätta lyssna även när de inte snackar om favoritämnet förlossningar.

tisdag, juli 15, 2014

att minnas om trettio år eller så: anteckningar från sex månader.

För exakt sex månader sen hade jag en kladdig och ganska sur nyfödd bebis på mitt bröst. Men så hackade han sig fram till min ena tutte och började snutta och blev tyst. Var helt lyrisk över hur magiskt duktig min nyfödda unge var som hittade dit själv. Utan någon som helst hjälp. I efterhand har jag ju insett att det är ganska vanligt att de dära nyfödda kidsen hittar tuttarna själv, att det är en sjujävla överlevnadsinsikt som faktiskt fungerar.

Idag blir han alltså sex månader. Han snuttar fortfarande, även om jag längtar som fan efter att kunna börja ha icke amingsvänliga kläder på riktigt. Han äter gröt varje dag och avslutar med fruktpuré. Han skulle kunna äta jättemycket mer men vi tar det lite lugnt så hans mage hinner med. Han älskar allt vi ger honom och mmm:ar ofta högt när han äter.

Det är en liten klumpeduns vi har. Drygt 9,1 kg väger han och hans veck på armar och ben börjar bli oräkneliga. Har alltid önskat mig en gostjockbebis och nu har jag en. Är mycket nöjd över detta. Han är stabil och har suttit själv i bumbostol sen fyra månaders ålder och i stol vid bordet sen han var fem månader. Förra veckan fick han för sig att sitta själv utan stöd. Någon måste ju vara väldigt nära för att fånga upp honom när han trillar framåt/bakåt/höger/vänster, för trillar gör han alltid. Längtar tills han kan sitta själv på riktigtriktigt, alltså när man inte behöver sitta med honom.

Förra veckan fick han även för sig att börja stå på alla fyra och liksom jucka fram och tillbaka. Vi antar att detta är första steget mot att krypa. Det ser himla kul ut och han själv är stolt som en tupp. Igår upptäckte vi även att de två första tänderna är på väg upp. Än så länge ingen större fara med det, trodde att det skulle vara ett mindre helvete vid tandsprickning. Pepparpeppar.

Han älskar älskar älskar älskar när vi härmar en gnäggande häst. Typ "Niiiiihihihihi". Han skrattar högt varje gång. Mycket oklart varför just detta är så kul, men det är väldigt sött. Han skrattar också så fort K är i närheten av honom. Som jag älskar att se det. De är så fantastiskt fina ihop, F och K. Min familj. Annars är han väldigt rädd för alla män med skägg, vilket är lite lustigt då K har den största skäggväxten på planeten typ. Män utan skägg är också ganska läskiga. Kvinnor går bra. Barn är skitroliga.

K frågade mig idag vad jag blivit mest överraskad över kring den här "lilla" omställningen att bli förälder och få ansvar för en annan människas liv. Mitt svar var förvåningen över att jag själv inte ändrats mer. Klart jag ändrat mig, och det säkert ganska mycket, men jag är förvånad över att jag inte ändrat mig mer i grunden. Samma gamla jag finns kvar där i botten. Det är snarare ens prioriteringar som ändrats, men jag finns kvar*. Och det är jag väldigt tacksam för.

Det är en jävla rolig unge vi har skapat, jag och K. Han är otroligt uppmärksam på sin omgivning, så pass att vi emellanåt måste pausa honom från intryck. Han hatar att sova dagtid om något annat skoj händer i krokarna, vilket det med hans mått mätt i stort sett alltid gör. Han är ofta glad, men väldigt tydlig på att säga till om eller när något är fel. Tydligheten gör det rätt enkelt att vara förälder. F är ganska sällan ledsen men kan bli arg nått så in åt helvete och liksom fräsa, hosta och vråla om något är fel.

Världens bästa bebis.

* Jag tror att det finns några i min närhet som tycker annorlunda, för de börjar sakta sakta dra sig ur mitt liv. Det här sörjer jag oerhört, men hoppas att de återvänder.

måndag, juli 14, 2014

torsdag, juli 10, 2014

bra referensramar.

Egentligen är jag ju en ganska feg människa. Det visar sig i det mesta, bland annat mitt kontrollbehov. Men emellanåt så gör jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga, t ex att köra bil i San Fransisco samt andas mig igenom en förlossning. De här sakerna är jag oändligt stolt över och de gör mitt liv lättare i övrigt. På riktigt. Varje gång jag kör bil och tycker att en situation är läskig så påminner jag mig själv om bilresan i San Fransisco (tre gånger körde jag genom stan!). Och sen jag var med om en förlossning är all form av smärta överkomlig. Eller ja, när jag tycker något börjar bli så jobbigt ont eller obehagligt påminns jag om att det ju faktiskt gick att profylaxandas genom värkarna. Så då skärper jag mig och andas lite och vips är allt lättare. Detta hände senast igår då jag tyckte det var så kallt i vattnet att det gjorde ont. Tänkte på hur jag hanterade en ond värk och vips hade jag doppat hela kroppen. Så jävla praktiskt grej.

måndag, juli 07, 2014

typiskt dålig grej.

Att årets varmaste dag åka bil i stort sett hela dagen. Och att bilen inte hade någon fungerande AC.

Inte bra för någon inblandad. Fy helvete.

söndag, juli 06, 2014

bilder att illustrera förra inlägget.






och jag börjar genast kolla hus på hemnet.

Vi har bott i ett hus i en vecka. Mina föräldrars hus, där jag är uppvuxen. I nitton år bodde jag här. Det är första gången jag är här själv, utan mina föräldrar, sen jag flyttade hemifrån. Det i kombination med att vara här med min familj (MIN FAMILJ!!!!!!) gör att massor sätts igång i huvudet. Har varje dag tänkt att jag måste blogga, måste skriva ner allt jag tänker och allt vi gör. Men det har ju inte blivit av. Men jag kan ju räkna upp alla fina grejer vi har gjort nästan varje dag:

Plockat liter med jordgubbar, ätit jordgubbar, vilat i skuggan och i solen, promenerat tidig morgon, lunch, eftermiddag och kväll på grusvägar med blommor i vägrenen och inte en enda jävla kotte eller katt har synts till, hängt tvätt utomhus, vattnat mammas blommor och grönsaksland, träffat vänner jag känt hela livet, ätit riktigt kebabsås, datat, fått sovmorgon, läst nittio sidor i en bok, suttit på trappan och druckit kaffe trehundra gånger (nästan), promenerat i skog och stått stilla och bara tittat på all grönska, lyssnat på tystnaden, lyssnat på fågelkvitter, lyssnat på F som lärt sig ett nytt vrål. 

fredag, juli 04, 2014

saft till maten? herregud!

Häromdagen sa K något som var jättekonstigt: Han tycker det är godare med saft till maten än läsk.

Och jag såg ungefär ut såhär: OO

Va? Saft till mat? Det är ju jättekonstigt! Skulle aldrig falla mig in att ens komma på tanken att kunna dricka saft till mat. Läsk däremot. Mmmm, läsk.

Men det är ju ändå fint att man efter snart nio år tillsammans kan överraska varandra.

Saft till mat? Haha. Nej.

torsdag, juli 03, 2014

en bebisnatt.

Schmarro undrade hur en bebisnatt kan se ut. Såhär ser det ungefär ut för oss just nu, det vill säga nu och några veckor bak i tiden, då F började vända sig om i sömnen och sova på mage. Han sover mycket bättre på mage. F är alltså snart sex månader och vi har relativt stabila kvällar och nätter.

När vi äter kvällsmat får F äta gröt och fruktpure. Beroende på vad klockan är så får han pyjamas direkt efter det eller efter en stunds lek efter kvällsmaten. Sen ganska tidigt i hans liv har F själv bestämt att runt 19.30 är det dags att sova för natten. K fixar med bebisen på toaletten i lugn och ro, och sen liggammar jag i våra sängar i sovrummet. En väldigt bra nattning innebär att vi ammar och F somnar vid tutten eller med napp i munnen, samtidigt som jag håller om honom med mina jättelånga armar. När jag är säker på att han sover ordentligt krånglar jag mig sakta, sakta ifrån honom och lämnar honom sovandes i vår säng. Det här tar en bra kväll cirka 15-20 minuter. Han somnar då fort, men jag ligger kvar ganska länge då han kan vara mycket lättväckt.

En lite sämre kväll, typ ikväll, ammar han lite och börjar sen böka runt. Snackar, ålar omkring, vänder sig om, snurrar runt i sängen. Jag ligger bara bredvid, säger inte ett ord och blundar när han tittar på mig. Låter honom hållas tills han blir så gnällig att han nästan blir ledsen. Då tar jag honom och vi börjar om med amningen och att jag håller om honom. När utdrivningsreflexen börjar då så slocknar han ganska fort, alternativt vill ha nappen ganska omgående och somnar med den samtidigt som jag som sagt håller om honom. Och sen är det samma procedur att jag krånglar mig ifrån honom sakta men säkert. Då tar nattningen cirka 30-45 minuter. Det är dock hundra gånger bättre och lättare än innan då vissa nattningar kunder ta tre timmar (!). Fyfan. Nu är till och med en bökig kväll helt överkomlig.

Vi (till 99% är det K som gör detta) flyttar över F till hans spjälsäng efter kanske en timme eller så, när han sover djupt. Sen sover han där tills första uppvaket som en dålig natt inträffar 02.30 och en bra natt 06 (!). Vanligtvis är det cirka 04, men häromnatten vaknade han första gången 00.30 och natten före det sov han till 06.30. Så spannet är minsann hur brett som helst. Under den här ganska långa sovperioden så vaknar han och gråter allt från två till tio gånger och då stoppar vi i nappen och det hjälper alltid på sekunden.

När han vaknar så är han nästan alltid en glad bebis. Det är hundra gånger trevligare än som det var de första månaderna då han vaknade och var ledsen. Den glada bebisen får då en ny blöja av K som sen ger mig den glada bebisen som dessutom är VRÅLHUNGRIG och attackerar mitt bröst. En bra natt somnar F om efter en stund vid bröstet och vi sover alla tre vidare i vår säng. En lite sämre natt vill F inte sova mer trots att han är trött. Då kämpar jag först med att försöka få honom att somna om, pågår kanske en halvtimme-timme. Ibland somnar han om, ibland inte. Om inte så får någon gå upp med honom ett tag. En timme eller så, tills han fattar att han är trött. Då ammar vi igen och han somnar vid tutten och vi sover alla vidare.

Han vaknar för morgon på riktigt vanligtvis 06.30-08.30. Ganska stor skillnad, och det beror på hur natten varit. Han vaknar ju så väldigt olika under natten, så det har nog med det att göra. Imorse gick t ex K upp med F vid 06.30 och de var vakna till 08 samtidigt som jag fick sovmorgon. Sen så ammade jag igen i sängen och vi somnade alla om till klockan 10. HELT OKEJ MORGON minst sagt. Iaf ur mitt perspektiv.

Sådär, det var skitlångt. Men typ så fungerar en bebisnatt hos oss. Och bara för det så kommer väl allt att ändras nu. Jag har för övrigt ganska mycket funderingar kring hur man kan natta utan att jag ska behöva amma bebisen till sömns, inklusive frågan om det ens är värt att försöka ändra på något som ju faktiskt fungerar väldigt bra.

onsdag, juli 02, 2014

har lagom höga krav nuförtiden.

Hade egentligen två önskemål med semestervistelse på landet:
- Promenera. Långt och länge, själv. Själv! Mycket viktigt.
- Läsa. Minst en bok. Lääääsa.

Har nu varit här ett par dagar och har hittills hunnit detta:
- Promenera! Själv! Vågade mig inte på mer än tre kilometer igår, men kroppen verkade gilla det så framöver kör vi längre pass. Att gå själv och kunna svänga med armarna = lycka! Och en insikt om att det är rätt bra träning att traska med barnvagn om jag har rätt hållning. Vilket jag verkligen försökt ha.
- Har läst säkert tjugo sidor. Det är mer än på månader, så jag har gott hopp om framtiden.

Och idag skiner solen. Livet är gött.

tisdag, juni 24, 2014

alla har sin skit.

Så svårt det är det här att prata om hur ens barn eller föräldraskap är. Hur man än vrider och vänder på ord så blir det en jämförelse. Alla jämför. Såklart. Men jag försöker tänka att alla har sin skit. Vi skäms (ja) ganska ofta när vi får frågor från andra småbarnsföräldrar om hur F sover. F sover bra. F är ett lätt barn. F är glad och nöjd och har därför rätt glada och nöjda föräldrar. Jag förstår verkligen den som hatar att höra det. Som vill gå i tusen bitar och upplösas i atomer när vi pratar om att en dålig natt så vaknar han tre gånger istället för endast en eller två. Men alla har sin skit. Själv blir jag ledsen varenda gång jag läser eller ser någon mamma springa. Hatar att springa och är egentligen inte intresserad av att springa, men vetskapen att den tuffa smällen som min kropp fick efter förlossningen gör att jag kanske aldrig kan eller bör springa igen svider så oändligt. Så ont det gör ända in i själen. Jag försöker tänka på den känslan när jag ser det plågade i de andra föräldrarnas ögon när vi pratar om F och hans vanor. Att jag förstår deras känsla. Men samtidigt kan vi ju inte ljuga?

Det är orättvist. Det går inte att jämföra smärtor. Men jag tror fanimej att varenda småbarnsfamilj har sin skit. Vissa får inte sova, vissa får trasiga kroppar.

måndag, juni 23, 2014

aaaaaah.

Det finns få saker som är så tillfredsställande som detta: när man lyckats klippa naglarna på BÅDA bebisens händer på samma dag.

Ser nu fram emot en dags lugn och ro innan jag måste börja försöka hitta ett tillfälle för ny klipp och filning.

söndag, juni 22, 2014

hur i hela fridens namn har jag kunnat missa detta?

Mordutredarna på P3! Verkar som att det började redan förra veckan. Jag ska lyssna på varenda avsnitt i sommar. Det är väl visserligen redan sommar, men jag tänker semester. K har antagligen semester om en vecka och HERREGUD SÅ JAG LÄNGTAR. All ledig tid vi har tillsammans är så enormt mycket mer värd nuförtiden. Varje kväll, varje helg, semester och små resor. Dels handlar det såklart om att inte vara ensamt ansvarig för ett barn utan kunna dela på det, plus att jag älskar att bara vara där vi är alla tre. Så märkligt klyschigt, men ack så sant. Trivs var vi än är, nästan. Det är fint. Och bra.

Och apropå semester. Eventuellt ska vi försöka åka bil Stockholm --> Halmstad. Tips på var man kan stanna och övernatta på vägen ner/hem?

torsdag, juni 19, 2014

i made it!

Har bakat medans bebis varit vaken. Visserligen bara en kladdkaka och jag glömde en ingrediens, men ändå: bakade! Samtidigt som han var vaken!!!!!! Känner hur en liten del av livet återvänder. Precis som när jag vågade mig på att laga någon typ av mat* till lunch istället för att värma en matlåda. Det är cirka en månad sen. Små steg framåt hörrni. Duscha hinner jag ibland med. Woho!

* steka lite falukorv och koka pasta, typ.

tisdag, juni 17, 2014

rutinerad?

Vi har bytt från liggdel till sittdel i barnvagnen. På köpet fick vi en NY BEBIS. Typ. Åtminstone en som plötsligt älskar att åka vagn igen, precis som han gjorde som nyfödd. I alla fall, det intressanta är att jag nu inser att jag inte längre kan gömma mig bakom oj-jag-är-nybliven-förälder-och-förlåten-för-allt-och-alla-knasigheter som man kan göra när man har liggdel i vagnen. För er som ej har barn: liggdel används alltså främst fram tills ungen är cirka sex månader. Vi bytte vid fem månader. Man kan alltså se på barnvagnarna som rullas omkring huruvida vi pratar (eventuellt) sprittny förälder bakom spakarna eller någon som bör ha fått lite rutin. Och nu klassas jag alltså som någon som bör ha fått lite rutin. Det är skitläskigt och samtidigt helt naturligt. För jag har ju rutin nu. Jag ler medlidande åt de nyblivna föräldrarna i väntrummet på BVC som försiktigt bollar omkring det skrikande lilla knytet samtidigt som jag ser i deras ögon hur mycket de svettas.

Herregud. Min bebis är fem månader gammal och plötsligt har jag lite koll. Erfarenhet. Känner att livet rullar på och att det ju faktiskt fungerar ganska bra.

måndag, juni 09, 2014

minnen.

Det är en hel del i min närhet som är höggravida nu. Föder inom ett par veckor eller månader. Så spännande det är att vara på andra sidan, att följa deras graviditeter och veta själv vad de går igenom. Mitt absolut starkaste minne från när jag var höggravid är från måndagen då jag var i vecka 42 (41+4 om jag inte minns fel) och hade precis varit hos barnmorskan och gjort min tredje (ja, TREDJE) hinnsvepning. De tidigare två hade ju inte gett resultat, så jag tänkte att jag skulle passa på pch njuta lite sådär som alla tjatade om. Så jag gick hela vägen från barnmorskorna i Gamla Stan till Waynes Coffe i Götgatsbacken. Där tog jag en latte och spelade candy crush i säkert en halvtimme. Kollade omkring på Granit och Pocket shop men köpte ingenting eftersom allt jag kunde tänka på var att "ungen kommer inom en vecka". Tyckte alla glodde på mig. Det gjorde de nog också, antar att jag hade rätt stor mage vid det laget. Men var omåttligt stolt över min prestation att orka gå den sträckan jag gick. Ha!

Sen åkte jag hem och på natten fick jag värkar var tionde minut och natten efter kom de tre på tio minuter och sen föddes bebisen.

kul men inte så kul.

Tack för era braiga kommentarer på förra inlägget! Inte hunnit svara eller tänka till själv ännu dock. Vi har nämligen en bebis som lärt sig vända sig från rygg till mage. Han älskar det såpass mycket att han gör det även i sömnen och då väcker han sig själv och även oss. Vi just nu = tröttmössor allihopa. Zzzz. Man kan väl få hoppas att det går över alternativt att han vänjer sig? Tack.

torsdag, juni 05, 2014

MEN LILLE KORVEN.

Fick nyss syn på denna bilden. Bebis var sex veckor gammal och hade för första gången en pyjamas i storlek 56. FEMTIOSEX? Kommer ihåg att vi tyckte det var stort, det var som ett bevis på att bebisen började bli stor. Nu bara: hahaha, femtiosex? Yttepyttelitet. Och så jäkla gosig. Åh. Blir nostalgisk. Det är farligt.

fråga bloggen.

Hejhej. Ni som har barn (eller kan svara på detta iaf), hur gör ni med sparande för kidsen? Inte mängd pengar alltså, utan sparform. Tips och trix mottages tacksamt.

onsdag, juni 04, 2014

saker jag inte direkt hade sett mig själv göra.

Idag satt jag i ett möte med min chef där vi diskuterar mitt tidigare arbete, mitt framtida arbete, min lön, min budget och mina mål samtidigt som min bebis snaskade mat ljudligt från mitt ena bröst plus att han la av en liten fis med jämna mellanrum. Bebisen alltså, icke chefen.

Men så jävla pepp jag blev på hösten då jag ska jobba halvtid och vara föräldraledig halvtid. Om vi får det att funka tror jag det kommer bli helt magiskt bra. Vi får la se. Mvh hon som aldrig kunnat sluta tänka jobb dygnet runt, ehehehehe.

tisdag, juni 03, 2014

jag vill shoppa!!!!!!111!!!!

Har lovat mig själv att inte handla nya kläder. Inte. Det finns flera anledningar:
- När jag var preggo packade jag sakta men säkert ner alla kläder jag inte längre kunde ha, och nu när jag packat upp dem har jag cirka trehundra gånger sagt "men Justja, den HÄR!" Jag har alltså en sopsäck med snygga kläder att använda, och de har inte blivit använda på läääänge.
- Jag ammar. Just nu begränsar det vilka kläder jag har enormt mycket. Enormt.
- Ungefär en gång per vecka behöver jag vara lite snygg. Resten av veckan funkar träningskläder, mjukiskläder eller slitna jeans och en t-shirt.
- Föräldrapenning.
- Kroppen ändras ju av en graviditet och lite mer än fem månader måste jag ju låta kroppen få på sig på att hitta sin nya kroppsform och storlek.

Men jag går i butiker ibland ändå och spanar. Höll på att få dåndimpen på Monki för ett tag sen, så jävla mycket snyggt. Jag surfar på COS sajt och Lindex och modebloggar. Det kliar i shoppingtarmen. Att handla preggovänliga och sen anningsvänliga kläder är INTE skoj. Såatte. Jag vill shoppa, om det nu inte framgick. Men ska inte. Inte förrän jag börjar jobba. Då jävlar!

en glimt av verkligheten?

Är med i diverse grupper på Facebook som handlar om föräldraskap på något sätt. De flesta är väldigt bra. Några gör mig helt fascinerad, som den barnvagnsgruppen jag skrivit om tidigare. Men inget slår för tillfället en grupp där vad sjutton som helst är tillåtet att diskutera gällande föräldraskap. Mina fördomar bekräftas på löpande band då många är unga, flera är öppna med att de röstar på SD, att pappor åker in i fängelse, att de varit på behandlingshem, att de blivit våldtagna som barn, att de har problem med Kronofogden och att deras barn blir misshandlade av släktingar. Jag har varit påväg att lämna gruppen flera gånger, men jag kan inte. Jag är för nyfiken. Och för fascinerad. Och tänker att det är kanske bra att få en inblick i en verklighet som inte är min, men som faktiskt är jävligt mångas? Jag kanske kan byta mina fördomar mot förståelse? Jag vet inte. Eller så är jag bara för nyfiken.

onsdag, maj 28, 2014

lite, lite om politik.

Alla är mycket upprörda efter söndagens EU-val. Ja, jag skriver alla eftersom ingen verkar känna någon som röstar på Sverigedemokraterna. Men de finns ju, för SD fick ju nästan 10% av rösterna. Det är sjukt mycket. Och alla vrålar om att alla som röstade på SD, vilka de nu är, är rasister. Rasister! RASISTER! För SD är rasister. Det cirkulerar roliga artiklar som berättar att låg intelligens ger upphov till fördomar och därmed till exempel rasism. Det skrivs facebookuppdatering på facebookuppdatering om HUR I HELVETE KUNDE DET BLI SÅHÄR, SVERIGEDEMOKRATERNA ÄR JU RASISTER????


Och jag håller med. Jättemycket. Men jag tänker att de som röstar på SD, för det finns ju uppenbarligen en bunt människor som gör det, inte kommer att sluta rösta om vi skriker att de är rasister i deras ansikte trehundra gånger per dag. Eller gör narr av dem. För oavsett vem som nu än röstade så är jag rätt övertygad om att hen inte anser sig själv vara rasist. Eller nazist. Eller något liknande. Bara någon som är missnöjd med samhället och har hittat ett parti som levererar enkla förklaringar och enkla lösningar på problemen. Så därför röstar de på SD. Vi kanske ska ta den dära missnöjdheten på allvar istället? Och kämpa arslet av oss för att bemöta den på ett sånt sätt så att även den som är rasist med mindre intelligens kan förstå. Eller? 

måndag, maj 26, 2014

och så det här med pengar.

Att gå på föräldrapenning: inte kul för plånboken. Och ångesten då efter att ha haft värsta shoppingspree-helgen på länge? Usch. Men bebisen fick sommarkläder och saker till hemmet, typ en stol (snart sitter ungen, herregud!) och vi fick en matta. Och jag fick lite amningskläder. Det är bra köp men ändå sitter jag här och tänker att nä, det var inte helt nödvändigt. Jag hade kunnat gå runt på ett par amningslinnen hela sommaren och bebisen på några få bodies och så vidare. Å andra sidan: vad kul det är att shopppppaaaaaa. Men nu ska jag hålla igen. Måste. Måste!

idag är jag en vandrande klysha.

Tog med bebisen på en utförsäljning av amningskläder imorse. Det var trångt och varmt och jag roffade åt mig ungefär vad jag tror jag kanske behövde. F firade med att bajsa ner sig själv och mig så jag fick byta bajsblöjor i ett trapphus. Jag själv fick fortsätta lukta bajs. Kom hem och bytte kläder på mig ock bebis och han firade med att kräkas ner sig själv och de nya kläderna. Skulle koka kaffe, behövde verkligen kaffe. Då tappade jag såklart ut en gammal kaffesump över mig själv och hela köksgolvet. Det är tur att vi både har dammsugare och tvättmaskin. Nu ska vi försöka packa ihop oss för en picknick. Tar med mig sju ombyten per person, ungefär.

fredag, maj 23, 2014

är ganska tacksam ändå.

Det jag verkligen älskar med att vara föräldraledig är att inte behöva bry sig om klockan. Att inte behöva ställa väckarklockan på kvällen innan jag somnar, att gå efter bebisens egna klocka dagtid istället för den jag är van vid. Det gör mig gott. Jag är avslappnad och lugn.

Igår satt jag på en bänk i skuggan och åt en glass. F sov i vagnen och jag ville inte gå hem. Bredvid mig satt en herre som började småprata. 45 minuter senare sa vi hejdå. Jag vet inte vad han hette, men han berättade att han var pensionär och tog hand om sina barnbarn eftersom de miste sin mamma när hon dog i cancer en vecka efter att hon födde tredje barnet. Vi pratade även 40-talister och feminism och sverigedemokrater. Och vad tacksam jag kände mig när jag gick hem sen. Att ha tid att sitta ner och prata med en helt okänd person så länge. Plus i kanten också för att den här föräldraledigheten gör mig mer social än någonsin. Innan F kom till världen hade jag fått en lätt ångestattack bara av tanken på att prata länge med okända personer.

Är det ett barn och en föräldraledighet som äntligen ska göra mig bekväm med att mingla? Återstår att se.

torsdag, maj 22, 2014

kommer man NÅGONSIN att ha bearbetat klart?

Förlossningen alltså, och allt där efter. Jag hade en BRA förlossning. Verkligen. Men ändå kan jag prata i en miljon år om den och allt som hände efteråt. Plus att jag nu i efterhand insett ett och annat. Till exempel att ungen föddes med ett huvud i storlek stort samt att han envisades med att lajva Stålmannen och tvingade ut handen bredvid huvudet. Och det lilla Stålmannen-paketet tryckte jag ut utan bedövning. Det är ju jättekonstigt.

Vad kul det vore att blogga om något annat än mitt nya liv som mamma förresten. Jenny har föreslagit politik och en jämställdhetslista. Kanske återkommer med det, vilket århundrade som helst.

här snackar vi i-landsproblem!

Vågade inte ha bara ben idag eftersom de är kritvita (hur jävla dumt är det inte att skämmas över något sånt?) så jag tog jeans och linne. Jeans kan vara det dummaste någonsin idag. Så jävla hett! Fast å andra sidan är jag fortfarande exceptionellt nöjd över att komma i 50% av mina jeans jag hade före graviditeten. Hehe.