tisdag, juli 15, 2014

att minnas om trettio år eller så: anteckningar från sex månader.

För exakt sex månader sen hade jag en kladdig och ganska sur nyfödd bebis på mitt bröst. Men så hackade han sig fram till min ena tutte och började snutta och blev tyst. Var helt lyrisk över hur magiskt duktig min nyfödda unge var som hittade dit själv. Utan någon som helst hjälp. I efterhand har jag ju insett att det är ganska vanligt att de dära nyfödda kidsen hittar tuttarna själv, att det är en sjujävla överlevnadsinsikt som faktiskt fungerar.

Idag blir han alltså sex månader. Han snuttar fortfarande, även om jag längtar som fan efter att kunna börja ha icke amingsvänliga kläder på riktigt. Han äter gröt varje dag och avslutar med fruktpuré. Han skulle kunna äta jättemycket mer men vi tar det lite lugnt så hans mage hinner med. Han älskar allt vi ger honom och mmm:ar ofta högt när han äter.

Det är en liten klumpeduns vi har. Drygt 9,1 kg väger han och hans veck på armar och ben börjar bli oräkneliga. Har alltid önskat mig en gostjockbebis och nu har jag en. Är mycket nöjd över detta. Han är stabil och har suttit själv i bumbostol sen fyra månaders ålder och i stol vid bordet sen han var fem månader. Förra veckan fick han för sig att sitta själv utan stöd. Någon måste ju vara väldigt nära för att fånga upp honom när han trillar framåt/bakåt/höger/vänster, för trillar gör han alltid. Längtar tills han kan sitta själv på riktigtriktigt, alltså när man inte behöver sitta med honom.

Förra veckan fick han även för sig att börja stå på alla fyra och liksom jucka fram och tillbaka. Vi antar att detta är första steget mot att krypa. Det ser himla kul ut och han själv är stolt som en tupp. Igår upptäckte vi även att de två första tänderna är på väg upp. Än så länge ingen större fara med det, trodde att det skulle vara ett mindre helvete vid tandsprickning. Pepparpeppar.

Han älskar älskar älskar älskar när vi härmar en gnäggande häst. Typ "Niiiiihihihihi". Han skrattar högt varje gång. Mycket oklart varför just detta är så kul, men det är väldigt sött. Han skrattar också så fort K är i närheten av honom. Som jag älskar att se det. De är så fantastiskt fina ihop, F och K. Min familj. Annars är han väldigt rädd för alla män med skägg, vilket är lite lustigt då K har den största skäggväxten på planeten typ. Män utan skägg är också ganska läskiga. Kvinnor går bra. Barn är skitroliga.

K frågade mig idag vad jag blivit mest överraskad över kring den här "lilla" omställningen att bli förälder och få ansvar för en annan människas liv. Mitt svar var förvåningen över att jag själv inte ändrats mer. Klart jag ändrat mig, och det säkert ganska mycket, men jag är förvånad över att jag inte ändrat mig mer i grunden. Samma gamla jag finns kvar där i botten. Det är snarare ens prioriteringar som ändrats, men jag finns kvar*. Och det är jag väldigt tacksam för.

Det är en jävla rolig unge vi har skapat, jag och K. Han är otroligt uppmärksam på sin omgivning, så pass att vi emellanåt måste pausa honom från intryck. Han hatar att sova dagtid om något annat skoj händer i krokarna, vilket det med hans mått mätt i stort sett alltid gör. Han är ofta glad, men väldigt tydlig på att säga till om eller när något är fel. Tydligheten gör det rätt enkelt att vara förälder. F är ganska sällan ledsen men kan bli arg nått så in åt helvete och liksom fräsa, hosta och vråla om något är fel.

Världens bästa bebis.

* Jag tror att det finns några i min närhet som tycker annorlunda, för de börjar sakta sakta dra sig ur mitt liv. Det här sörjer jag oerhört, men hoppas att de återvänder.