måndag, juni 24, 2019

hjärtklappning.

Häromveckan hörde jag att en bekant som fick sitt andra barn samtidigt som oss skulle vara föräldraledig ett halvår till för att "hon ville det". Jag fick panik bara av tanken att behöva vara hemma ett halvår till på heltid. Älskar mina barn gränslöst men jag mår i längden inte bra av att bara vara hemma. Nu har jag testat två gånger och fått samma resultat. Jag har många ljuvliga dagar, tiden går ganska fort och det är mysigt.
Ändå är det hela tiden något som inte riktigt blir bra. Den senaste tiden har jag dessutom fått märkliga fysiska symptom, precis såna som jag får när jag är väldigt stressad: hjärtklappning, ångest, nära till panikångestattacker, sur och arg på allt och alla, sover som en kratta och blir emellanåt ganska apatisk. Och så vidare. Grejen nu är ju att jag inte är stressad? Men det känns precis så. Märkligt och en smula obehagligt.

Förra veckan ställde jag in en social grej som skulle vara hemma hos oss för att lägenheten såg ut som att den inte var städad på tre veckor, vilket den inte heller var, och det fanns inte en chans i helvete att vi skulle hinna få den i ens ett någorlunda vettigt skick. Fick ångest bara jag tänkte på alltihopa. Så jag ställde som sagt in. Det var bra, och skönt.

Samtidigt har jag mindre än en månads heltidsföräldraledighet kvar innan jag börjar jobba halvtid i september, så jag försöker ta dag för dag och se fram emot 1. Sex veckors semester med hela familjen!! 2. Snart får jag gå till jobbet igen.

Om jag hade levt på den tiden då kvinnor var hemmafruar per automatik skulle jag lätt ha varit en av de där som hade haft "problem med nerverna". Fyfan. Jordens sämsta hemmafru skulle jag ha varit.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Känner igen mig!

Hanna sa...

Väldigt hög igenkänning!