fredag, oktober 19, 2018

om det dära kejsarsnittet.

Ja, det blev ju ett kejsarsnitt till slut. Emellanåt tyckte jag det var relativt lätt för mig att få igenom det, emellanåt grät jag massor över hur envis en måste vara för att få igenom ett kejsarsnitt. Att ingen vill diskutera för- och nackdelar ur mitt perspektiv utan bara diskutera hur riskerna förhåller sig till vaginal förlossning. Det låter kanske som hårklyveri, men det är en jävla skillnad att kunna diskutera olika alternativ någorlunda objektivt mot att behöva argumentera för det ena vs det andra alternativet när den man argumenterar med redan har sin ståndpunkt klar. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag var dock osäker på om jag verkligen skulle få kejsarsnitt ända tills de faktiskt kom och hämtade mig till operationssalen förra fredagen. Tanken var dessutom att jag skulle ha ett kejsarsnitt i måndags, men då jag fick havandeskapsförgiftning tidigarela de snittet. Sen visade det sig att jag hade lite dåliga värden, såna värden som kan sätta stopp för ett kejsarsnitt. Men! Kejsarsnitt blev det.

Jag är jätterädd för operationer. Det där att någon ska gräva i mig. Fyfan. Hade hoppats att ett kejsarsnitt kanske skulle ta udden av skräcken, men det kan jag inte påstå att det gjorde. Visst, det gjorde inte ont under snittet. Värsta smärtan var när de satte infarten fel. Men, de hade sagt att jag fortfarande skulle känna att de gör saker i min mage, och det fattade jag ju teoretiskt. Jag fattade inte hur explicit jag skulle känna vad de gjorde. Hur jag kunde känna att de stack in händerna och drog i vissa inälvor? Hur det var så överväldigande otäckt att jag inte kunde koncentrera mig på varken nyfödd bebis på mitt bröst, vad K pratade med mig om för att distrahera eller musiken på radion. Samtidigt var jag så jävla tacksam för bebisen som kom ut, jag började gråta så fort hon började skrika - innan vi ens fått se henne. Sån lättnad.

Sen hade jag turen att inte ha speciellt ont i viloläge i snittet under hela vistelsen på eftervården. Det lurade mig brutalt då jag skulle resa på mig första gången (de vill att man reser på sig samma dag). Det var bland den värsta smärtan jag upplevt, som att någon svetsade i min mage. Jag grät och var nära att svimma. Då hade jag ändå kroppen full av smärtstillande. Var livrädd att jag förstört min kropp för alltid med denna operation. Att något gått fel.

Såhär sju dagar senare kan jag emellanåt röra mig ganska obehindrat hemma. Det gör fortfarande ont, jag har långt kvar till full rörlighet men tror inte jag ska dö varje gång jag måste hosta eller resa på mig. Jag tänker också att jag eventuellt borde ha märkt vid det här laget om snittet skulle ha lett till min död (ja alltså, jag överdriver inte här utan vi pratar om dödsskräck emellanåt för operationen). Däremot är jag fortfarande livrädd för komplikationer och fasar varje minut för att jag ska få feber och behöva åka till gynakuten. Efter förra förlossningen var jag där två gånger inom tre veckor efter förlossningen, och de upplevelserna var inte trevliga.

Okej nu har jag bara skrivit det här rakt upp och ned med bebis sovandes på magen. Säkert rörigt, osammanhängande och felstavningar och syftningsfel. Men orka. Nu ska jag vila lite.

1 kommentar:

Tove sa...

Tack för din beskrivning! Jag hängde med hela vägen och märkte inte av några språkliga fel och då är jag ändå lärare i svenska och dessutom rätt trött denna sena timme. ;)

Själv reste jag nog inte på mig förrän dagen efter snittet. Men jag minns inte exakt. Ena dagen var det "sitta på sängkanten" som gällde, en annan dag stå upp. Fy fasen vad ont det gjorde och vad himla svag jag kände mig! Jag var inlagd 1 vecka efter OP men sen återhämtade jag mig ändå rätt snabbt.. på vissa sätt iaf. Men jag har för mig att jag bar trött hela första månaden, men då var vi iofs på neonatal. Ja herregud vilken grej! Hoppas du mår bättre nu!