det har börjat nu.

Det kom varnande ord på uppropet. Att det krävdes de som verkligen vill för det här, resten kunde faktiskt gå. Killen bredvid mig som jag läst några kurser med sa att han blev lite avskräckt, men ja-ade ändå när hans namn ropades upp. Jag blev glad. Inte avskräckt. Det verkar så roligt, så bra, så inspirerande, så tidskrävande, så läskigt, så utvecklande. Och jag hoppas känslan kan hålla i sig, även när jag kommer slita mitt hår i förtvivlan. Äntligen ska jag tillåta mig själv att ta mig tid för det jag vill mest av allt. Lära mig våga. Skriva, läsa, formulera, högt, tyst, sudda, göra bättre, utvecklas, ta mig tid. Vi började redan igår. En grupp med sex människor som aldrig sett varandra förut tillbringade fem timmar på Kulturhuset. Vi tittade på konstverk efter konstverk och diskuterade och recenserade och lyssnade och frågade varandra och en latte slank ner och vi skrev och diskuterade det teoretiska och förknippade och funderade. Vi omsatte konstverken till text och läste högt och jag blev nervös för jag har aldrig vågat läsa högt, om ens visa, hur jag skriver när jag verkligen använder ord förut. Hade väntat mig ett leende och fick beröm och rodnade säkert men jag blev så glad. Det här är så bra och efter fem timmar stegade jag ut, ringde K och sa att allt var så roligt och kul och hjälp vad hungrig jag var. Åkte till Bara där han var med sina vänner och åt pasta och två öl slank ner och jag trivs.