det kallas musik.

Mamma hjärta Bruce. Så har det alltid varit. Minnesbilderna av hemmets vinylsamling är Professor Balthazar och omslaget till Human Touche, Lucky Town och självklart Born In The USA. Ändå har jag aldrig sett honom live. Fast jag minns mammas eufori då hon såg honom på Stadion, och hur han alltid har funnits där. I bakgrunden. Som när vi väntade middagsgäster. Det var då pappa hade after shave och mamma förberedde maten med Springsteen i hela huset, så högt som var acceptabelt för resten av familjen. Alltid. Och jag gillade det, om än i smyg. Vuxenmusik.

Nu är jag själv det som kallas vuxen, och då går man på Springsteen-konsert. Jag var inte riktigt laddad, Ternheim-spelningen låg för nära och hade lämnat för mycket avtryck. Men mamma var mer förväntansfull än vad jag sett henne på länge. När han, och de 17 andra, började ryste jag på hela kroppen samtidigt, sen i vågor, sen samtidigt igen. Det var inte för nära Ternheim, verkligen inte. Det låter alltid så klyschigt när upplevelser som denna ska beskrivas. Men jag förstår allas fascination. Jag förstår varför han säljer slut 13500 biljetter i ett nafs. Jag förstår. Det var riktiga musiker med äkta kärlek till musik och jävlar i min lilla låda vad det märktes. Det var det som var det viktiga. Jag är inte van att sitta på sittplats på så stora konserter, men det var häftigt att se ståplatspubliken framför scenen. Alla händer i luften packade som sillar längst fram för att tunnas ut till en enda dansande glädje längre bak. Igår var ingen vanlig konsert, ingen vanlig show, ingen vanlig spelning för lite cash och fler skivor eller fans. Igår var musik på riktigt.