stockholm.

Juni 2001.
Fredag: Tog studenten.
Lördag: Packade ett par väskor.
Söndag: Flyttade till Stockholm.
Måndag: Började mitt första riktiga jobb. På Gröna Lund. Hon bredvid frågade vilket lag jag höll på och om jag gillade Eskobar. Jag sa Djurgården och Ja och så bestämde vi att vi skulle festa ihop den fredagen. Och så hade jag fått min första kompis i Stockholm.

Juni 2002.
Skrev min sista tenta i kriminologi på en filt på Gärdet. Fattade ingenting eftersom jag fattade att något var jävligt fel när ens pojkvän inte ens kunde ringa en enda gång under den veckan han var bortrest. En vecka senare gjorde han slut på telefon och världen rasade. Blev sjukskriven eftersom ryggen-axlarna-skuldrorna låste sig och jag kunde inte lyfta armarna mer än ett par decimeter.

Juni 2003.
Så mycket vänner, så många att träffa, så mycket roligt. Vaknade med halsont varje morgon men tänkte Vad gör det när livet är kul? Var på fest varje fredag lördag varje helg hela tiden. Vi var världens bästa lilla gäng på jobbet och blev stammisar på stället där vi käkade kebab varje fredag.

Juni 2004.
Började precis hitta rätt i det nya studentlivet med alla nya människor när det blev sommarlov. Ångest. Återigen en sommar i en liten instängd lägenhet mitt i stan. Närmsta gräsplätt för många kvarter bort och ingen att vara ledig med. Längtade redan till hösten. Precis som jag gjort vid alla skolavslutningar i skolan.

Juni 2005.
Fotboll och fest och fest och fest och en skvätt destruktivitet. K ville inte vara mer än vänner och jag visste att jag var bra nära den där väggen och tänkte att det ju är bättre att köra på i hundraåttio sista biten. Vad det var bättre än vet jag inte. Men jag körde på. Och tyckte livet var skitkul när jag drack öl med fotbollsfolket innan matchen och efter matchen och på efterfesterna hela nätterna. Ångest sjutusen däremellan med gråt ensam på golvet.

Juni 2006.
K flyttade till Lidingö och jag cyklade dit min cykel. Äntligen en sommar med balkong, gräs utanför och framförallt någon att dela den med. Jag var livrädd för att sommaren ändå skulle bli en besvikelse, som alltid annars. Men K lugnade mig och lovade att vi skulle ha den bästa sommaren någonsin. Det hade vi.

Juni 2007.
Månaden då jag hade blivit sambo, bytt alla nycklar på nyckelknippan, avslutat mina studier och fått ett riktigt jobb var över. Livet började på riktigt nu. Jag visste inte hur man skulle bete sig. Fick panik om jag kom till jobbet 08.30 istället för 07.55, fast det var flextid. Grät på kvällarna för jag var så nervös och rädd för att göra fel. Fattade inte hur jag någonsin skulle vänja mig vid att gå upp 06.30 på morgonen.

Juni 2008.
Åkte tåg genom Europa, var i Italien en vecka på semester, i London en vecka på utbildning och blev än mer kär i landet med heltäckningsmattor överallt. Firade midsommar i norra Roslagens skärgård för andra året i rad. Livet kändes sådär surrealistiskt verkligt när allt bara flyter overkligt bra.

Juni 2009.
Min nionde sommar i Stockholm har inletts med drastiskt väderomslag. Magen är ungefär lika oberäknelig. Kostomläggningen är inne i en svacka just nu, både fysiskt och psykiskt. Det tar så mycket kraft och energi och ibland undrar jag om det kanske var dumt att försöka ta reda på orsaken till att jag mått fysiskt dåligt så länge. Alltid? Jag vet egentligen inget annat. Men jag vet ju att det blir bra i slutändan. Tror jag. Är bara så jävla trött på att laga mig själv att jag ibland tror att det är hittepå. Hjärnspöken. Mytoman? Ibland funderar jag inte så mycket. Ibland bara vet jag. Som att jag visste att jag var tvungen att flytta direkt efter gymnasiet. Däremot visste jag inte att jag skulle älska Stockholm och att staden efter åtta år skulle kännas som min.