gråta är underskattat.

Jag vet inte var tiden tar vägen. Den kollega jag jobbat närmast i fyra år slutade idag. I fyra år har vi suttit mittemot varandra fem dagar i veckan. Jag antar att man känner varandra rätt bra efter den tiden. När vi skulle säga hejdå var jag stressad som ett as och han hade tårar i ögonen. När alla andra lämnat kontoret och jag var ensam kvar grät jag. För att en liten, fem man stark, magiskt bra marknadsavdelning splittrats på mindre än ett år och jag nog aldrig ens tillåtit mig själv att reflektera över det. För att jag är så trött. För att jag har ett fint liv. För att jag nu ska packa en väska och åka till Prag i fyra dagar och för att jag behöver det så jävla mycket.