en snabbtelefon.

Jag hade varit i lilla stugan och chattat med folk som ringde till brorsans BBS. Det här var före Internet. Min brorsa var hos hans flickvän några mil bort. Mamma och pappa var inte heller hemma. Eftersom jag var mörkrädd sprang jag från stugan in till huset så fort jag bara kunde. Snön knarrade och jag la märke till att det var nedsläckt i pappas stora loge. Det var beckmörkt överallt. Det här var ju så mycket på landet man kunde komma, där gatlyktor inte fanns, och vår enda granne var inte hemma.

I köket började jag plocka fram ingredienser för att laga chokladbollar. Jag var ensam hemma! Jag kunde göra vad jag ville! Jag kunde äta alla chokladbollarna själv! I köket stod snabbtelefonen, den som man med ett enkelt knapptryck kunde ropa efter pappa i logen eller efter brorsan i hans lilla stuga. Av någon anledning som jag fortfarande inte vet tryckte jag in alla möjliga olika knappar och sa Hejhejhej hejhej hej HEJ. Tills det knastrade till. Och någon svarade.

Heeeeeeeeeej.

Jag stirrade på snabbtelefonen. Kanske i fem sekunder, kanske i två minuter. Vem i helvete svarar? Vem i helvete svarar så? Och varför? Om det var en vettig människa hade personen svarat ett frågande Hallå? Inget annat. Svaret var avlägset, långt borta, svagt. Men det var någon som svarade.

La mig på golvet. Kröp till kökslådan och tog en kniv. Kröp till ytterdörren och var livrädd. Livrädd livrädd livrädd för att en galen psykopat hade tagit sig in i pappas loge och nu inte bara hade svarat när jag ropat på snabbtelefonen utan dessutom fattat att någon var i huset och nu skulle han MÖRDA mig. Livrädd. Låste ytterdörren så snabbt jag bara kunde utan att titta ut genom fönstret. Kröp till vardagsrummet. Satte mig under skrivbordet med kniven i handen. Vågade fortfarande inte titta ut genom fönstret. Skräcken över att se någon stå där var outhärdlig bara i tanken.

Efter några minuter vågade jag sträcka mig efter telefonen och jag vågade ringa till min brors flickväns föräldrar och fråga efter honom. Det här var även före mobiltelefonernas tid, så jag kunde inte nå mina föräldrar på något sätt. Min brorsa tyckte jag var fånig. Han menade att det säkert var vår granne som var hemma i alla fall, trots att deras hus var helt nedsläckt en mörk vinterkväll. Att vår snabbtelefon på något sätt lyckats koppla in sig på grannarnas linje. Jag trodde inte på honom. Vem svarar så? Vem svarar Heeeeeeeej? Vem fan gör det?

Sen gick en timme av skräck innan brorsan kom hem. Jag minns inte den här timmen, men jag tror att jag befann mig på övervåningen hela tiden. Med en kniv. Och telefonen i högsta hugg.

Har fortfarande ingen aning om vem som svarade. Men jag hatar snabbtelefoner.