tiden lär utvisa.

Jag undrar när jag ska återhämta mig från jävelskapet den är hösten. För några veckor sen fick jag min första panikångestattack på fem-sex år. Jag stod på perrongen på Fridhemsplans tunnelbanestation och grät hysteriskt och visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Eller åka. Tillbringade några dagar hemma i soffan efter det, men jag är fortfarande så jävla trött. Igår besökte jag min frisör och hon sa hej och ett "du ser så väldigt trött ut, E". Det var den femte människan som sagt det till mig den senaste veckan. Jag är trött. Trött trött trött och lite ledsen. Tydligen syns det. Men det ordnar sig. Det gör ju alltid det.