ett helt annat liv.

Häromdagen befann jag mig på pizzerian som ligger tvärs över gatan från mitt första hem i Stockholm. Min brorsa pekade på fasaden och berättade för största brorsbarnet att där, där har faster bott. På våning tre, utan hiss.

Jag bodde där i sex år, och det är så jäkla konstigt att besöka de kvarteren nu. Det är så hemtamt och samtidigt känns det som en film eller ett fylleminne. Att jag har bott där. Alla gånger jag gått in och ut ur porten. Med och utan sällskap. 19 år och lycklig och 25 med panik över att bo så centralt.

Allt har sin tid sägs det. Efter lika många år, sex stycken, ute i förorten med skogen bokstavligt talat utanför fönstret är det dags att bege sig tillbaka en stund igen. Närmare stan, fast inte mitt i smeten. Jag är livrädd för hur jag ska reagera, rädd för att jag ska få den där berömda instängdshetskänslan jag får när jag inte trivs. Eller så trivs vi som fisken i vattnet. Vi får se. Oavsett så är jag mycket mer redo nu än bara för några månader sen. Innan jul har vi flyttat. Och jag längtar faktiskt.