hemligheter.

När man får veta en riktigt stor hemlighet så är instinkten oftast att skrika den rakt ut. Man fantiserar och funderar och gnuggar hjärncellerna kring när var hur man kan får vill berätta. Och tiden går. Hemlisen blir som en vän, någon som alltid finns där. Samtidigt blir det naturligt att inte berätta, att hemlighålla och låtsas som ingenting.

Det blir så naturligt att när väl hemligheten inte behöver vara hemlig längre så känns det som att man hittar på när man väl börjar berätta, istället för den där omedelbara lättnaden man trodde skulle infinna sig.

Igår sa jag till K att det känns som att jag fejkar. Att det hela är ett litet hittepå, något kul vi gjort för att få många likes på instagram. Men så är det ju inte riktigt. Det finns lite väl många bevis för att det finns en bebis i min mage för att jag ska kunna snacka bort detta. Jag ska bli morsa. Helt knäppt faktiskt.