två månader av berg- och dalbana.

Torsdag, andra maj.
Jag reser mig i reklampausen mitt under Let's Dance och säger att jag ska ta ett test. K skrattar och undrar hur många test jag tagit i mitt liv egentligen? Jag fnissar tillbaka men säger att av alla hundra miljoner så har jag aldrig haft så stor anledning som nu. Jag tar testet. Inom tio sekunder är det ett plus. Det har det aldrig blivit förr, inte på en enda gång av de hundra miljonerna. K gastar Vadå? Vadåååå? när jag säger något konstigt på toaletten. Och jag kan inte svara. Han kommer in på toaletten och jag ger honom testet och det medföljande instruktionspappret och säger Läs själv. Sen är jag tyst. Jag sitter kvar på toalettstolen vem vet hur länge. K står dubbelvikt och skrattar vem vet hur länge. Vi tar oss till soffan och jag googlar Gravid + snus och Gravid vad gör jag nu. Gråter av chock, skräck och utmattning. Somnar på tre sekunder.

Fredag, tredje maj.
Känner mig full på grund av nikotinbristen. Slutade ju snusa omedelbart. Fattar ingenting. Tvingar L att träffa mig på Indigo på kvällen och när jag beställer läsk fattar hon. Jag får en kram och Grattis! och jag fattar inte. Kan inte ens säga orden, pratar runt det hela. Pratar om att allting ändras nu. Känner mig inte glad. Känner mig livrädd.

Tisdag, sjunde maj.
Är så jävla sur. K får klago-sms om att jag inte får snusa, inte dricka alkohol, inte äta mjölk, vete plus plötsligt en jävla massa andra saker som tydligen är förbjudna. Är så arg. Sur. Går en promenad på lunchen och gråter i telefon med K. Barnmorskan ringer. Jag säger att jag tror jag är gravid, och det är första gången jag uttalar de orden högt.
- Tror? Har du gjort ett test hemma?
- Ja
- Då är du gravid.
Det svindlar för ögonen. Jag är inte beredd på det här.

Tisdag, fjortonde maj.
Grät igår. Grät för att jag kommer bli tjock och min skräck att bli tjock är stor. Grät för att jag är så trött och inte orkar någonting. Grät för att maten inte smakar något alternativt är så god att jag kan äta sju portioner i sträck. Grät för att jag är livrädd och inte beredd. Jag är inte beredd! Samtidigt, om jag verkligen försöker tänka mig in i att ha ett barn som är en mix av mig och K: helt jävla magiskt. Det bara måste ju bli världens bästa människa? Samtidigt kan jag inte tänka på detta i mer än ca en sekund i taget. Sen måste jag sticka huvudet i sanden igen.

Fredag, sjuttonde maj.
Äter frukost med T och efter en timme säger hon att hon egentligen inte tänkt säga något, men hon är gravid. Jag får stora ögon och halvt skriker Men jag med! Det visar sig såklart att våra blivande barn ska födas samma dag.

Måndag, tjugonde maj.
Magen är så jävla svälld att jag inte kan ha kläderna jag vill ha. Till och med K ser att det inte går. Det är jobbigt. Jag känner mig ful. Vi skrev in oss hos barnmorska idag. Jag var så nervös innan, men hon var väldigt bra. Beräknad dag: 1 januari 2014. Alltså. Helvete vilken dålig planering. Det här stör mig. Du får knipa.

Fredag, tjugofjärde maj.
Tystnad i fem sekunder. Ska jag bli morfar?! gastar det i andra änden av telefonluren. Pappa blir så glad att han inte vet var han ska ta vägen och jag får fortsätta prata med mamma. Jag trodde inte att de skulle bli så glada. Det är väldigt fint.

Lördag, tjugofemte maj.
Att dricka Ramlösa på ett bröllop med fri bar från klockan 12 på dagen är inte direkt diskret. Men folk får tro vad de vill.

Söndag, tjugosjätte maj.
Brorsan sms:ar att jag ska bli faster för tredje gången runt jul/nyår ungefär. Jag svarar med vändande sms att han ska bli morbror för första gången runt jul/nyår ungefär. Mamma blir överlycklig över vår timing, dessutom är det mors dag.

Onsdag, tjugonionde maj.
Är på återbesök på gyn för att kontrollera att mina jävla cystor har försvunnit. Ultraljud och jag får se en liten klump i magen och något som fladdrar. Hjärtat. Min största skräck har hittills varit att magen skulle vara tom, att allt var fejk. Att kroppen bara hittade på. Det är inte hittepå.

Lördag, första juni.
Så fort du öppnar munnen pratar du om mat fnissar K. Jag vill äta hela tiden. Hela tiden. Helst godis, men grillad majs och bröd går bra också.

Tisdag, fjärde juni.
Man får väl leva med oron och det ständigt dåliga samvetet konstant nu. Igår ringde jag K och grät eftersom jag hade ätit så mycket godis att jag mådde illa och druckit för mycket kaffe.

Midsommarafton.
Vissa vänner alltså. De blir så glada. De spontana kramarna, hurraropen, sms:en. Alla de där som bara vill uttrycka hur glada de är för att vi ska få barn. Jag blir så förvånad att de kan bli så glada. Men det är också så jävla fint just därför, för att jag inte väntat mig det. Alla frågar hur jag mår. Jag mår bra. Trött, hungrig som fan och är sur på K ofta. Annars bra. Inte spytt en enda gång.

Tisdag, tjugofemte juni.
Ultraljud. Hen studsade som en groda som ville nudda taket. Jag fick en skrattattack och kunde inte sluta skratta och fick be om ursäkt eftersom mina skrattande magmuskler skymde sikten. Hen mår i alla fall alldeles utmärkt. Berättade för min chef. Mina kollegor får veta efter semestern.

Torsdag, tjugosjunde juni.
Jag har tittat på filmen K spelade in på ultraljuden cirka 25 gånger. Han är så glad. Jag känner mig glad. Det är mer på riktigt nu. Nu minns jag varför vi ens pratade om att skaffa barn. Nu längtar jag lite tills vi får träffa den här personen som bor i min mage. Vilket i sig är sjukt. DET BOR NÅGON I MIN MAGE.