onsdag, september 04, 2013

idag har kiddot i magen sparkat 42 gånger.

Alexandra kommenterade och frågade "Men varför ska du stoppas om det är vad du vill just då?" på förra inlägget.  


Jag tänker såhär: Jag har mycket stor förståelse för att man som förälder jublar över minsta grej ens kiddo gör. Herregud, jag avlägger redan långa rapporter till K varje gång det sparkas lite i magen, men jag inser ju någonstans att det främst är intressant för mig och K - inte för mina cirka 400 vänner på Facebook. Därför handlar det liksom inte om att stoppa något som jag vill, utan snarare att jag vill stoppa mig själv från att falla in i ett mönster som jag tror att många lätt ramlar ner i. Där vill jag inte hamna, även om jag tror det är superlätt att göra det. Värt att poängtera är ju också att jag inte alls tycker att man inte ska skriva om sina barn på Facebook, utan menar mer sättet man pratar om dem. Det är lite läskigt tycker jag, när personerna på något sätt blir sina barn genom hur de uttrycker sig på Facebook. Detaljskillnad, men jag tror (hoppas) ni förstår vad jag menar. Och om jag hamnar i det där läget så vill jag hellre att någon stoppar mig så att jag kan reflektera lite innan jag eventuellt fortsätter. 

1 kommentar:

Anna Granström sa...

Jag förstår vad du menar. Hoppas att jag inte är alltför mycket sådär. Det är ju en sak att man hamnar i någon slags kärleksbubbla där man fullkomligt jublar så fort man får första leendet, nacklyftet, smakportionen som går ner osv, men alla kanske inte är jä-hätte intresserade av det... Jag är dock jä-hätteintresserad av det just nu. Helt sjukt. Trodde jag aldrig!