torsdag, april 10, 2014

hjärta hemmet.

Minns ni hur nojig jag var inför vår flytt? Om vi skulle trivas, ångra oss och så vidare. Det tog väl två dagar och sen var detta hemma. Vi har väldigt mycket kvar att göra här, vi har för mycket möbler (!) och för lite på väggarna och opraktiska lösningar och så en bebis uppepå det. Men ändå så är jag så pepp på att fixa här i jämförelse med gamla läggan. Plus att vi har så nära till allt annat nu. Alla vänner, allt som händer. Jag hade nog dött av att vara föräldraledig i gamla lägenheten. Här kommer jag lätt ut, tar mig utan problem in till stan och kan träffa alla jag vill när jag vill (nästan). Och vi känner så mycket folk här, träffar människor jag känner nästan varje dag.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Jag tycker ofta att det är så! Så fort man är på nya stället känns det gamla som ett avlägset minne. Fint, men långt borta. Hemma är där alla ens saker är, på något vis.

Josefine sa...

Det låter bra! Jag känner samma efter vår flytt. Mycket mer peppad på att fixa och dona här nu eftersom vi vet att vi kommer att stanna här länge. Men jag saknar det som du skriver, att du träffar på folk du känner varje dag! Det gör inte vi längre. Men det ordnar sig säkert när vi bott här lite längre.

egoistiska egon sa...

Johanna: Ja visst är det så? Och ändå oroar man sig varje gång något sånt ska ske.

Josefin: Förstår. Men å andra sidan är ju livet i ett hus mer socialt med grannar (förutom eran knäppgranne då) generellt, så det kommer som du skriver säkert att bli bättre längre fram.