på mindre än tjugofyra timmar.

Vi ligger i sängen och innan-sömn-surfar. Jag frågar K om han sett filmen som delas i våra vänners flöden, den från det svenska livräddningssällskapet som varit (är?) nere i Grekland och hjälper flyktingar. Det har han inte och inte jag heller så vi ser den tillsammans. Åtta minuter senare har det träffat mig så jävla hårt. Jag brukar inte reagera så starkt. Jag brukar sluka nyheter, analysera, läsa olika vinklar, men blir sällan berörd så det känns som ett hårt slag i magen. Men nu. Gråter. Vill boka en biljett till Grekland och hjälpa till. Funderar på vad jag kan göra. Somnar tillslut.

Pratar i telefon på jobbet samtidigt som min mobil flashar med nyhet efter nyhet om Bryssel. Jag läser och försöker greppa situationen. Min bror meddelar att samtidigt så övar Ryssland krigsberedskap nära svenskt vatten.

På lunchen diskuterar jag med en kollega om hur sånt här påverkar våra resplaner. Jag säger att det tyvärr påverkar mina. Vill inte åka till Turkiet, inte till Egypten och skulle fundera ett extra varv kring vilket annan västeuropeiskt resmål som helst. Säger att det är precis det här de vill, att vi ska vara rädda och begränsa oss.

På tunnelbanan hem sätter sig en person bredvid. Neddragen mössa, vill inte synas, vill gömma sig. En medpassagerare stirrar på personen med misstänksam blick. Synar upp och ner, iakttar varje rörelse. Jag blir irriterad på medpassageraren som antar saker om personen. Tills jag tänker tanken att personen kanske har ett bombbälte innanför den stora jackan. Kväver en instinkt att resa mig upp och gå. Tänker att om jag dör nu så dör jag lycklig. Sen tänker jag på min familj och känner att jag inte vill dö. Bestämmer mig för att snegla på personens händer, jag tänker att personen måste utlösa bomben genom en rörelse, en aktivitet, och om jag ser att personen börjar fippla med något så ska jag resa på mig och gå. Varje meter från bomben kan innebära större chans att överleva. Men personen fipplar inte med något utan reser sig upp och stiger av på stationen innan min. Jag andas ut.

Hemma läser jag den skadade svenskens Facebookuppdatering om att han nu är i tryggt förvar hos en belgisk familj. Och jag blir så jävla arg. Varför hyllar vi belgarna som nu öppnar deras dörrar, hem och gör allt för att hjälpa personer som flytt från IS bomber men samtidigt anser vi (70% av oss i alla fall) att det är helt på sin plats att stänga Sveriges gränser och Europas gränser för personer som också flytt från IS bomber. Att stänga dörren till våra hem och dra tillbaka den utsträckta handen.


Fan. Jag hatar det här. Hatar vad det gör med oss alla.