söndag, maj 28, 2017

men har fortfarande lite svårt att tänka på mig själv som mamma?

Mors dag! Då kör vi en gravid/förlossning/barn-lista som jag hittade hos Jenny.


När blev du förälder?
Januari 2014. Beräknat datum var 2 januari, var så jävla lycklig när klockan blev 2014 på nyårsafton där, tyckte det kändes bättre att föda i januari. En av mina vänner var beräknad samma dag, hon födde den 5 januari och skickade ett sms ”Vi är på förlossningen, kom hiiiit ni meed” typ. Det tog tio dagar till innan jag födde F. De där tio dagarna var de längsta i mitt liv.

Hur många barn har du? 
Ett. F.

Var graviditeterna planerade?
Mnja. Alltså jag var 100% övertygad om att vi skulle ha svårt att få barn så vi sa att när vi trodde att vi snart skulle vara redo slutade vi skydda oss för att sen kunna gå till läkare och be om hjälp att bli gravida. Så blev det ju inte riktigt eftersom vi blev gravida på första ligget. Utan att ha någon som helst koll på ägglossning what so ever. Det här är ju också en av anledningarna till att jag blev så JÄVLA chockad när jag blev gravid. Var helt oförberedd.

När fick du reda på att du var gravid? 
Vi hade kommit hem från en Paris-weekend där min mens borde ha kommit men aldrig gjorde det. Däremot hade jag mensvärk. Så jag googlade ”mensvärk utan mens” och internet slog till mig hårt med infon att då är man gravid. Så jag tog ett test och det visade tydligt att jag var gravid. Jag sa bara ”åh herregud”, googlade ”gravid + snus” och insåg att jag måste sluta snusa. Sen somnade jag som en stock av utmattning direkt efteråt. K kunde inte sluta skratta och var helt lycklig. Vi reagerade ”lite” olika.

När berättade du om graviditeterna? 
Dagen efter till L som jag i panik hade tvingat träffa mig efter jobbet för att prata och så beställde jag en cola på en bar. Hon fattade direkt. Några andra nära vänner veckan efter. Våra föräldrar ett par veckor till efter det. Min chef runt vecka 13, resterande delar av världen fick veta runt vecka 19-20 tror jag? Efter rutinultraljudet.

Tätt ihop eller långt isär? 
Alltså, vad spelar det för roll? Egentligen? Men om jag hade fått välja helt fritt tror jag att tre-fyra år mellan barnen är ganska lagom. Om jag hade sett enbart ur barnets perspektiv tror jag det blir extra speciellt om de är väldigt nära i ålder, typ 2 år.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag var rätt chill som gravid, om jag inte minns fel.

Hur var graviditeterna? 
Överlag väldigt bra. Jag mådde psykiskt väldigt märkligt första trimestern eftersom jag var så chockad över att ens vara gravid. Fysiskt mådde jag bra. I andra trimestern mådde jag skitbra psykiskt men hade ramlat på en sten och slagit i svanskotan så jag kunde inte ens bära en kasse eller ha skor som var för tunga för då kunde jag inte gå. Tredje trimestern mådde jag bra fysiskt igen, relativt sett då jag ändå var höggravid, men tyckte framförallt sista veckorna var hemska psykiskt. Den där väntan alltså. FIFAN.

Gillade du att vara gravid? 
Jodå? Överlag så var det okej och mysigt. Mycket för att F rörde sig så extremt mycket i magen och jag kände honom väldigt väl. Jag kände liksom skillnad på när han hickade och när han sög på sin hand i magen (världens gulligaste känsla att ha i magen!).

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli? 
Nej.

Förlossningar. Hur har de varit? 
Har ju aldrig bloggat om min förlossning, men har tänkt att jag ska göra det i lite längre form framöver. Kanske? Kortfattat så hade jag värkar i två nätter innan det tog fart på riktigt. Kom till förlossningen runt 14. Var övertygad om att jag skulle få åka hem igen och var livrädd eftersom jag inte förstod hur jag skulle klara ÄNNU kraftigare värkar än vad jag redan hade. Men icke då, jag var öppen 7-8cm. Fick ett bad, vattnet gick, var öppen 10 centimeter och sen stannade allt. Jag somnade mellan värkarna. Fick massor med värkstimulerande dropp. Fick aldrig sådär tydliga krystvärkar som andra pratat om, kände bara aaaningens skillnad. Men jag tryckte som bara fan, och ut kom F 21.33. Då vågade jag knappt ens hålla honom själv, men när jag väl gjorde det var det så himla märkligt, konstigt, häftigt.

Hur var första bebistiden? 
Inte så kul. Jag var mer eller mindre sjuk konstant de första fem veckorna. Inom de första två veckorna hade jag varit på gynakuten två gånger. Det är inte riktigt så man vill att det ska vara. Jag var så trött, ledsen, rädd. Plus allt det omvälvande med att få en bebis.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
Eh, nej. Vi hade en lista med tjejnamn och en lista med killnamn innan. När F sen föddes satt vi med kalendern och läste alla namnsdagar högt och tittade på F och kollade om något namn matchade. Vi valde mellan Frans och Sune, men han såg ut som Sune när han sov och Frans när han var vaken och vi tänkte att han ju kommer vara mer vaken i sitt liv än att sova, så det blev Frans. Att hans namnsdag är på kanelbullens dag hade dessutom en påverkan till namnets fördel. På riktigt (min kille ÄLSKAR kanelbullar).

Ett råd till blivande föräldrar? 
Lita på er själva och era känslor för hur ni är med ert barn. Om det känns rätt, är det med största sannolikhet rätt. Fråga massor, det finns så mycket bra tips därute. Men lyssna inte på allt, ta till er det som känns som det passar er. Och: första tiden behöver inte vara rolig. Den kan vara rätt hemsk faktiskt. Men vet ni? Det kommer kännas lättare, och det kommer kännas helt jävla fantastiskt att vara förälder.

1 kommentar:

Den där om Jenny sa...

❤️❤️❤️