Igår var för övrigt första dagen då jag kände att jag ville kolla på tv-serier. Lite sådär som man tror att klyschan är fast den inte riktigt är så. Så jag kollade på sex avsnitt av Girls och gick från att tycka att säsong tre inte var så bra till att längta efter en ny säsong samt en resa till New York.
Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan som vi hade under hela graviditeten. Så märkligt att vara tillbaka och se alla gravida sitta där i väntrummet, som jag själv gjort tiofemton gånger, men istället sitta där med platt (nåja) mage och en bajsande bebis i knät. Som att hundra år passerat. Vi pratade om allt som varit och hon menade att jag ändå verkade så lugn och säker med bebis. Det är flera som sagt det, vid olika tillfällen, att jag verkar lugn. Säker. Stabil. Ibland har jag fått höra det i andra sammanhang också, till exempel vid jobb där jag varit så absurt nervös och hispig innan och sen har jag tydligen gett ett stabilt och självsäkert intryck. Och min hjärna fattar ingenting. I alla fall, jag undrar om det kanske är lite att jag tar all hispighet för mig själv. Bryter ihop, gråter, googlar ihjäl mig, har ångest, sover illa och gråter ännu mera mot Ks axel. Sen går jag ut i den stora vida världen och då verkar jag plötsligt lugn. Inte helt säker på att detta är ett jättebra sätt att hantera ångest och rädslor dock.
Det försvunna planet, om det har landat på någon okänd plats av kapare undrar jag jättemycket hur man tänkt med alla passagerare. 250 personer gör man ju inte sig av med hur som helst.
Mitt barn får för sig att sova 7h på raken två nätter i rad. Jag får en timmes massage. Vi träffar vänner och har världens finaste helg inklusive nymålade naglar och rakade ben. Jag bakar frukostbröd som är så gott att jag kan äta hela limpan på en gång (men gör icke detta). Barnet ler och skrattar när han ser mig eller K och våra hjärtan smälter på cirka en sekund varje gång. Idag ska jag ut och äta och dricka lite vin utan man och barn. Att det är värsta jävla vädret ute skiter jag därför fullständigt i. Jag har ju dessutom kaffe!
Feber för fjärde gången sen förlossningen för mindre än två månader sen. Den här gången pga mjölkstockning. Det är den femte stockningen och den andra med feber. Det var kanske naivt att tro att all sjukdom var över för en stund. Men för att tänka positivt: när jag har friska dagar mår jag väldigt bra i jämförelse. Det är fint.
Min ansiktsscrub/peelingkräm är slut och jag ska köpa ny. Har ni några tips? Har normal hy, sån där lite blandhy. Möjligtvis åt det lite torrare hållet.
Nu har bebis sovit fyra timmar i vagnen. 1,5h under promenad och resten av tiden på balkongen. Så himla märklig känsla att plötsligt hinna med ett och annat. Typ ta en macka efter lunchen eller plocka ur diskmaskinen. Och blommorna har jag vattnat också.
Det känns som två år ungefär. Min bebis är inte nyfödd längre. Mina inälvor är numera någorlunda på rätt plats igen. Jag känner inte av ont i kroppen precis varenda sekund utan kanske varannan. Är så sugen på att göra saker, att träffa folk och umgås och shoppa och träna och möblera om och allt sånt där. Allt sånt där är lite svårt att göra med en bebis, men jag försöker ibland. Senaste veckan är den första veckan som jag känt mig lite mer normal utan att bli sjuk direkt igen, och då har vi hunnit med restaurangbesök, fika, brunch, mer fika och städa hemma. Och så ett besök på BVC där man kollar hur mamma mår, det vill säga jag. Grät lite, som väntat. Och fick höra att det hade varit oroväckande om jag inte varit ledsen över allt som varit de första veckorna. Alla sjukdomar, allt ont, alla besök på akuten och hos läkare. Känner mig ledsen över att det blev som blev, men jag hoppas det har vänt nu. Att vi kan få börja ha lite normalitet igen. Att jag kan känna att jag orkar ta hand om mitt eget barn.
Har precis sprutat in lite bröstmjölk i mitt barns näsborrar. Bröstmjölk är nämligen lösningen på typ allt i bevisvärlden. Röd i rumpan? På med tuttmjölk! Förkyld? Spruta in lite mjölk! Och det konstiga är att det fan fungerar. Just i näsan var rätt poppis generellt. Det kan jag förstå, tänk att få det godaste man vet uppskjutet rakt i näsan. Måste ju vara som knark ungefär. Fast lite mer nyttigt.
Efter fyra veckor av jävelskap efter förlossningen så har jag haft tre mycket bra dagar. Sådär att jag ser på mig själv i ögonen att jag är tillbaka, jag är jag igen. Så himla trevligt. Och K påstod att han förstod att jag mår mycket bättre när jag var skitsur innan jag ätit frukost. Det är tydligen ett friskhetstecken.
Och så vaknar jag idag och bara: halsen är jättekonstig, jag hostar slem, snörvlar och ont i huvudet. Så härligt med lite sjukdom nu! Verkligen. Jag tänker försöka bota den skitsnabbt genom att blunda när det går samt äta glass. Vi får välan se.
Med vänlig hälsning, det blir inte så mycket roligare blogginlägg än såhär just nu.
En timmes massage inträffade idag. Jag gick hemifrån utan bebis för första gången på en månad. Min kropp skrek efter den där massagen, vissa dagar har jag knappt orkat lyfta bebis mer än korta stunder. Kände mig som en ny människa efteråt. Då testade vi att mata med flaska och det gick skitbra. Sen kom min brorsa och hälsade på, och vi har inte setts på månader. Och så åt jag getostbrie och lufttorkad skinka och drack ett glas vin.
Att få känna sig lite normal. Det är nästan obeskrivligt skönt. Jag hoppas det blir fler, snart.
Hej på er.
Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig livet direkt efter att ens barn har blivit fött, men jag hade kanske inte räknat med allt jävla fysiskt krångel som uppstod. Som en käftsmäll, utöver det att kroppen i sig kändes och känns helt överkörd. Och så en triljard hormoner på det och att jag från början var så urless på att gå omkring här hemma som ett paket utan att kunna göra något (för er som inte minns: jag tyckte tolv dagar över tiden var närapå tortyr) har inte skapat den mest stabila människan just. Jag alltså. Mycket instabil. Mycket ledsen ibland. Mycket trött mest hela tiden. Mycket känslor. Läkare och sjuksköterskor har tittat strängt eller snällt på mig och sagt att jag måste låta andra ta hand om mig nu. Vila mycket. Äta mycket. Det är ungefär det jag hatade den sista tiden med graviditeten, att viiiiiila och äta. Så jävla tråkigt tillslut. Jag vill inte detta just nu, jag vill vara pigg och alert och gå långa promenader och ha ett vardagsliv och känna mig bra och som en människa som uträttar något varje dag. Längtar tills allt är mer stabilt.
(Obs: har byggt världens finaste bebis och har världens bästa pappa till världens finaste bebis, samt världens bästa vänner som lyssnar och hälsar på mig trots mitt ältande och att jag kanske luktar lite illa, samt en mamma som just nu har typ ett mål i livet: att ta hand om mig. Det är jag tacksam för, så det gråter jag också för litegrann då och då).
Vi hörs.
Hälsningar,
Hon som igår släppte ut håret för första gången på sex veckor ungefär (har alltid uppsatt hår hemma) och både jag och K bara: VAD LÅNGT HÅR JAG HAR FÅTT bara sådär.
Att föda barn är ju på nått sätt beviset på att kroppen är rätt magisk. Men just därför fattar jag inte grejen varför båda brösten sprutar mjölk när ungen bara kan tutta på det ena åt gången. Hur har man tänkt där? Är vi skapta för tvillingar egentligen, eller vadå? Så himla opraktiskt är det iaf.
