det finns alltid nya mål att nå.

Planerar mitt liv i detalj. Det måste bli så för att allt ska fungera. Struktur upprepar jag, då fungerar det! I vanliga fall är schemat fullt. Nu är det fullt gånger tre. Mäklare, rörmokare, balkongbyggare, pappa, flyttkartonger, jobb, uppsats-pm, mamma, hemtenta och bästaste vännerna som alla kommer på besök samtidigt. Plus allt annat. Jag älskar det. Såhär vill jag leva. Det är det som är problemet. Inte heller underlättar det att bussen till fastlandet innehåller tjugo yngre tonåringar. Blir rädd.

Köper macka och latte på ena stället för att ta med det till det andra. Det andra stället har skönare soffor. De har soffor. Håller handen för loggan på muggen för att inte avslöja att vi egentligen inte borde sitta där. Spanar mot tjejerna bakom kassan för att klura ut om de upptäckt oss. Den rebelliska nivån i mitt liv når sin topp för dagen. Vi bläddrar i nya People Sthlm och är cyniska över att alla som är med har nyss fyllt tjugo och är formgivare, fotograf, musiker, producent, projektledare på samma gång och har dessutom varit det i tio år eller så. Alla ser ut som stadsdelen Sofo. Glöm inte att den nya favoritstaden är Tokyo. New York är väl ute, antar jag.

Har inga problem att ge konstruktiv kritik. Det är roligt. Givande. Men när de som mottar kritiken använder sköld och oförstående blickar som svar blir jag irriterad. Fel, uppgiven. Jag vill skaka om och skrika rakt in i deras öron. Men jag pillar på pennan och tittar i pappret. VG på tentan. Grattis jag! Behöver känna mig duktig. För trots att jag vet att jag är förbannat bra så vet jag det inte. Blir glad som ett litet barn och tänker genast ut hur jag ska berätta för hela världen. K svarar inte i telefon och jag kan inte skrika ut det på tunnelbanan. Svara då! Jag är duktig.

Brev om att vi får flytta in tidigare. Mäklare på besök. En disträ pappa, en pratglad mamma och en slutkörd och hungrig dotter i samma lägenhet fungerar inte. Kycklingwoken lindrar den värsta irritationen. Bror medverkar i familjesammankomsten via msn. Han påpekar att jag borde göra det riktiga testet som visar om man är smart nog för att vara med i smartklubben. K kommer förbi och hämtar saker och pussar mig och jag längtar varje minut tills vi aldrig mer behöver bo på olika ställen. Jobbet undrar om jag kan täcka upp för den som ska vara ledig både torsdag och fredag. Jodå. Allt går. Kanske kommer rörmokaren redan sju imorgon. Mäklare nummer två kommer tio. Åka till skolan elva. Får nya hemtentan innan klockan två och den som det står VG på är redan gammal och ointressant. Nu är det nya mål som gäller. Jag borde sova, men axlarna är vid öronen och vila ordentligt får jag nog göra först om en och en halv vecka igen. Det är synd att jag inte klarar av att leva såhär, egentligen. Vi får hoppas på det bästa.