Mördade sniglar är värre än mördarsniglar.

Regnet stör mig inte. Att det inte är varmt stör mig inte. Möjligtvis att jag inte får använda alla kläder i garderoben, men så ångestladdat är det inte. Antagligen är det för att jag jobbar ganska mycket. Min övertid den här månaden börjar bli många siffror. Men det gör inget, det stör inget. Ångestladdat är däremot alla sniglar som regnet frammanar. Det brukar vara maskarna som stör, men nu har sniglarna övertaget. Jag spänner mig och trippar omkring på tå och mår illa och hulkar så fort jag ser en krossad snigel. För alla ni andra gör ju inte som jag och undviker att kliva på dem. Dö kan de göra, det gör mig egentligen inget. Men de är ju så äckliga när de är döda och mosade och splattiga! Höjden av äckel är när en levande snigel ligger ovanpå en större, mosad snigel. Varför gör de det? Det händer ofta. Igår stod jag på vår balkong och hängde lite. Jag gillar att hänga lite på balkongen, klämma på blommorna och andas luft och luta mig mot räcket. En liten bortskämd innekatt som får vara ute ibland satt nedanför vår balkong och pratade med mig. Den jamade, jag jamade, den jamade, jag jamade osv. Tills jag tröttnade och skulle gå in. Då får jag plötsligt se stora snigelspår på kattens rygg och en svart jävla skogssnigel som kravlar omkring. Katten sprattlar med benen och verkar minst lika äcklad som jag. Antagligen för att den är bortskämd innekatt från början, en lantiskatt hade väl käkat upp snigeln. Tillslut lyckas katten sprattla av sig den, rakt nedanför vår balkong. Mysigt. Jag blir illamående så fort jag tänker på det hela. Tänk om snigeln nu tagit sig upp på vår balkong, in i lägenheten och bygger bo och slemmar omkring? Nu mår jag verkligen illa.