sjätte helgen i rad.

Istället för husvagn och träningsoverall är det likadana hörlurar och ipod och varsin remote control på tåg eller buss eller bil över halva Sverige. På perrongen bredvid i Uppsala sprang de med steg jag aldrig skulle orka med för att hinna. De hann inte. I Göteborg gick damen på det tomma tåget från Stockholm istället för att kliva på tåget till Stockholm på motsatt sida av perrongen. Vad gjorde hon sen? Hon kan väl aldrig ha fått pengarna tillbaka? Vad kostade en ny biljett? Hur kan man vara så dum att man går på fel tåg? Men jag tycker ändå synd om henne. De som sprang på perrongen i Uppsala var inte i sällskap, men ändå unisont försenade. Det var kanske inte deras eget fel, de kanske kom med en väldigt sen buss? I Enköping var det enligt en medresenärs benämning tattare, men de pratade inte riktigt finska som fylleskränade på perrongen. De följde aldrig med tåget till Stockholm. Blev de avkastade av tåget från Stockholm som passerade strax innan vi anlände till perrongen? Nära den nya hemstaden blev det signalfel och andra medpassagerare muttrade om att det alltid blir signalfel. Samtidigt som jag önskade att felet skulle vara länge, för då kunde vi gå till bistron och köpa dyrdyr dricka och godis och torra mackor, började tåget rulla igen. Signalfel på tåg en söndag på väg hem från ännu ett kalas verkar vara enda chansen att få tiden att stanna en stund. Men hemma är bäst. Jag älskar hemma ännu mer nu när vi aldrig är hemma. Klockan är snart läggdags, ingen sovmorgon en måndag i juli. Kan jag få ett signalfel? Jag vill bara vara hemma en stund. En helg. Tack.