dessutom kostar spektaklet som en weekend till London.

Grät på vägen från tandläkaren till tunnelbanan samtidigt som jag snörvlade i mobilen med K. Snyftade på tunnelbanan till jobbet. Googlade på rotfyllning tills jag sögs in mot alla hemska världen-gick-under-och-jag-blev-ruinerad-historier då jag var tvungen att sluta. Skrev på msn till J om min rotfyllnings-skräck, fast hon sitter en halv meter bort från mig. Inledde med Prata inte om det här högt för då börjar jag gråta. Skrev med brorsan som gjorde en rotfyllning förra året, och för honom hade det gått bra. Han hade dock fått be dem att hålla käften om vad de praktiskt sysslade med när de rotfyllde eftersom han annars riskerade att svimma. Ringde mamma under julklappshoppingen efter jobbet. Stod i bokhandeln och fajtades med tårjävlarna när jag återigen berättade om den 75 procentiga risken och att det på riktigt kändes så obeskrivligt hemskt att jag inte ens förstår själv varför jag är så rädd för något som tydligen inte ens ska göra ont. Bara vara skitdyrt. La på och fortsatte leta efter en målarbok med bilar när en bekant röst bad tjejen i bokhandeln om en speciell almanacka. Det var tandläkaren. Jag vände på klacken och gick. Ringde pappa som rotfyllt fyra, kanske fem, gånger. Gjorde inte ont sa han. Men var lite Eh, ja, alltså, liksom, de måste ju köra med filar och grejer ner i roten när de dödat nerven för att slipa till kanalen. Och jag fattade exakt vad han menade samtidigt som jag rös i hela kroppen med lite extra betoning på den tanden som kanske ska rotfyllas. Den som jag aldrig någonsin haft problem med förrän efter klockan 08.15 imorse.

Ps. Det positiva med den här hösten är att jag lärt mig gråta 1. bland folk utan att det märks och 2. utan att mascaran rinner.