mysbyxorsubstitut.

Min jakt på mysbyxor gick sådär. Letade runt överallt utan resultat. Jag har verkligen mycket längre ben än vad folk inklusive mig själv tror. I NYC fick jag mest ångest inne på Abercrombie-butiken, den hade jag ändå mycket höga förväntningar på. Helt sjukt mycket folk, irriterande hög musik och varje byxa jag lyfte på var för korta alternativt fanns inte i rätt längd. Istället lyfte jag på ett par brallor inne på Adidas SLVR-butiken och insåg att det var sinnessjukt långa. Jättelånga! Så jag provade och de satt som ett smäck. Anledningen var givetvis att de ska vara jättelånga på normallånga ben men de korvade sig till och med lite på mig. Jag blev lycklig. Känslan av att hitta byxor som är för långa går knappt att beskriva. Så jag köpte så klart ett par, även om de var dyra. Butiken finns inte i Sverige eller knappt ens i Europa och jag kan ju åtminstone ha dem att träna i även om det inte är ett par mysbyxor i den rätta bemärkelsen. Vandrade runt ett par kvarter innan jag insåg att jag inte bara kan köpa ett par, måste ha par till! Så jag gick tillbaka och köpte ett till par i en annan färg. Ångrar mig icke en sekund. Älskar dem. Ursköna. Och snygga att träna i. Oväntat nog hittade jag även två par jeans i perfekt längd hos Ben Sherman. Visste inte ens att de hade tjejkläder, men det har de tydligen i de flesta länder utom just Sverige. Snygga som attans i alla fall och vi var nog i butiken i säkert två timmar. De lyckades charma mig totalt genom att påpeka hur lik jag var en av deras reklammodeller och hämtade kläder på löpande band som jag bara måste prova för att de ville se hur jag såg ut i dem. Hade lätt kunnat gå ut därifrån med fem par byxor och tvåtre klänningar och en och annan tröja. Så jag var ändå en stark människa, trots deras smörande. Kvällen slutade med att personalen rekommendera oss en fantastisk liten bar utan en enda turist i sikte. Förutom oss då.