duktighetstransport?
Det är lite märkligt nu. Intensivt jobbande tillsammans med externa möten, seminarier, konferenser, jobbluncher och jobbmiddagar och deadlines deadlines deadlines. Jag är så illa tvungen att släppa de där detaljerna som jag vanligtvis värdesätter så högt. Det är smärtsamt tröttsamt och befriande på samma gång. Idag bommade jag en deadline med fyra timmar, och jag har nog aldrig ens missat en deadline med mer än en halvtimme förut. Fast istället satt jag kvar till sju en fredagkväll för att inte utökade de där fyra timmarna till flera dygn, så jag vet inte om det var så väldigt icke-duktig-flicka egentligen. Och är det inte jävligt motsägelsefullt att man är duktig om man kämpar för att inte vara duktig?
4 kommentarer:
Det där är nog klassiska funderingar från gruppen "vi som hade alla rätt-flickor".
Hojta till om du hittar en lösning. I mitt jobb som terapeut är det en evig repris...
Ja, och att det är en vanlig fundering gör det ju inte direkt mindre frustrerande. Hur man än vänder sig är arslet bak, typ.
När jag bommande min första deadline gjorde det ont. Nu är jag glad om jag håller en enda - så mycket har arbetsbelastningen ökat. Det var rätt skönt när jag bara accepterade att det inte går att vara orealistisk och att jag omöjligt kan hålla mina deadlines. Det bästa är att chefen har fattat det också.
Nä, cheferna är det aldrig några större problem med. Problemet ligger ju i ens egna hjärna...
Skicka en kommentar