så vuxen och så duktig.

Jag har precis fyllt tjugoåtta. Älskar att fylla år men har egentligen aldrig brytt mig om åldern jag fyllt. Inte varit relevant, alltid varit yngst ändå och så vidare. Men det senaste halvåret har jag ändå inlett någon slags light-kris vilket har gjort att jag funderat och funderat och funderat på när fan man egentligen ska skaffa barn, skaffa bil och bli nöjd eller om man bara ska skita i allt och flytta till New York eller Berlin. På inget sätt unika tankar alltså. Så förra veckan, eller kanske veckan före, såg jag någonstans något blogginlägg om boken Så ung och så duktig. Jag gjorde ett försök att läsa den när den kom ut men det var så jävla smärtsamt att läsa att jag inte klarade av det. Den står sen dess i min bokhylla och jag har tänkt flera gånger att jag ska läsa den när jag känner mig redo. Men så läser jag det där blogginlägget och inser att boken inte längre handlar om mig. Jag är inte ung längre (förutom i förhållande till de som är äldre än mig). Polletten trillar ner och jag inser att det ju är det här min kris handlar om - att anpassa sig till ett liv där jag inte längre anses ung. Och helt plötsligt blev allt mycket lättare än att försöka bestämma när (och om) vi ska tjacka villa.