närhet.

Lunchdiskussionen igår berörde flyktigt ämnet om vad som händer med små barn som inte får mycket närhet under uppväxten, och exempel drogs på barnhemsbarn i något östland där barn som bara fått en skvätt mer uppmärksamhet än andra utvecklats på ett annat sätt. Jag har ingen aning om det är sant eller inte. Men för en tid sen fick jag veta att när jag föddes tog det fyra dagar innan mina föräldrar fick ta i mig. Anledningarna till det var säkert helt rätt för trettioett år sen, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle hända idag. Jag låg tydligen själv i ett rum och skrek i fyra dagar. Mina föräldrar fick se på mig genom en glasruta.

Det är inte så att det här har hemlighållits för mig under alla år, men jag har inte reflekterat eller frågat mina föräldrar om det förrän för ungefär ett år sen eller så. Och jag blev ledsen. Ledsen för lilla, lilla jag som låg där alldeles ensam utan att någon tog i mig (förutom de stressade sjuksköterskorna som bytte blöja eller gav mig mat), ledsen för mina föräldrar som inte fick hålla i sitt barn förrän efter fyra jävla dygn. Historien om att det första jag gjorde i livet var att åka ambulans är liksom inte riktigt lika skoj när jag förstod varför jag gjorde det och vad som hände de efterföljande dagarna.

Det är inte synd om mig, eller mina föräldrar. Men jag kan fundera vilka spår det där har satt, om man nu ska tro på att ens födsel är det mest traumatiska som händer i livet och att cellminnet minns det och att det därför är så viktigt med närhet direkt efter födseln. Att jag blev lämnad ensam i fyra dygn efter mitt livs trauma. Jag är oerhört beroende av fysisk närhet och beröring. Självklart tycker de flesta människor om beröring och närhet, men mitt behov verkar vara något som är lite extra. När jag mår dåligt måste min kille ta på mig, hålla om mig, ha händerna på mina armar. Vi har ett internt skämt där jag bara behöver säga Hud! så fattar han att han behöver hålla om mig där kroppen inte är täckt av klädesplagg. Det är som att det tar bort så mycket av det där hemska som far runt i kroppen.

Jag är själv dålig på fysisk beröring med andra människor och det tog en del år innan jag ens var bekväm att krama andra människor som hälsningsfras. Nu bryr jag mig inte ett skvatt. Men om någon person som inte är min kille rör vid mig, lägger en hand på min axel, hoppar jag nästan till och älskar det samtidigt. Beröring. Mmm. Livsviktigt och skitläskigt på samma gång. Jag har ingen aning om vad som hänger ihop eller inte. Man får tro vad man vill.