alla har sin skit.

Så svårt det är det här att prata om hur ens barn eller föräldraskap är. Hur man än vrider och vänder på ord så blir det en jämförelse. Alla jämför. Såklart. Men jag försöker tänka att alla har sin skit. Vi skäms (ja) ganska ofta när vi får frågor från andra småbarnsföräldrar om hur F sover. F sover bra. F är ett lätt barn. F är glad och nöjd och har därför rätt glada och nöjda föräldrar. Jag förstår verkligen den som hatar att höra det. Som vill gå i tusen bitar och upplösas i atomer när vi pratar om att en dålig natt så vaknar han tre gånger istället för endast en eller två. Men alla har sin skit. Själv blir jag ledsen varenda gång jag läser eller ser någon mamma springa. Hatar att springa och är egentligen inte intresserad av att springa, men vetskapen att den tuffa smällen som min kropp fick efter förlossningen gör att jag kanske aldrig kan eller bör springa igen svider så oändligt. Så ont det gör ända in i själen. Jag försöker tänka på den känslan när jag ser det plågade i de andra föräldrarnas ögon när vi pratar om F och hans vanor. Att jag förstår deras känsla. Men samtidigt kan vi ju inte ljuga?

Det är orättvist. Det går inte att jämföra smärtor. Men jag tror fanimej att varenda småbarnsfamilj har sin skit. Vissa får inte sova, vissa får trasiga kroppar.

aaaaaah.

Det finns få saker som är så tillfredsställande som detta: när man lyckats klippa naglarna på BÅDA bebisens händer på samma dag.

Ser nu fram emot en dags lugn och ro innan jag måste börja försöka hitta ett tillfälle för ny klipp och filning.

hur i hela fridens namn har jag kunnat missa detta?

Mordutredarna på P3! Verkar som att det började redan förra veckan. Jag ska lyssna på varenda avsnitt i sommar. Det är väl visserligen redan sommar, men jag tänker semester. K har antagligen semester om en vecka och HERREGUD SÅ JAG LÄNGTAR. All ledig tid vi har tillsammans är så enormt mycket mer värd nuförtiden. Varje kväll, varje helg, semester och små resor. Dels handlar det såklart om att inte vara ensamt ansvarig för ett barn utan kunna dela på det, plus att jag älskar att bara vara där vi är alla tre. Så märkligt klyschigt, men ack så sant. Trivs var vi än är, nästan. Det är fint. Och bra.

Och apropå semester. Eventuellt ska vi försöka åka bil Stockholm --> Halmstad. Tips på var man kan stanna och övernatta på vägen ner/hem?

i made it!

Har bakat medans bebis varit vaken. Visserligen bara en kladdkaka och jag glömde en ingrediens, men ändå: bakade! Samtidigt som han var vaken!!!!!! Känner hur en liten del av livet återvänder. Precis som när jag vågade mig på att laga någon typ av mat* till lunch istället för att värma en matlåda. Det är cirka en månad sen. Små steg framåt hörrni. Duscha hinner jag ibland med. Woho!

* steka lite falukorv och koka pasta, typ.

rutinerad?

Vi har bytt från liggdel till sittdel i barnvagnen. På köpet fick vi en NY BEBIS. Typ. Åtminstone en som plötsligt älskar att åka vagn igen, precis som han gjorde som nyfödd. I alla fall, det intressanta är att jag nu inser att jag inte längre kan gömma mig bakom oj-jag-är-nybliven-förälder-och-förlåten-för-allt-och-alla-knasigheter som man kan göra när man har liggdel i vagnen. För er som ej har barn: liggdel används alltså främst fram tills ungen är cirka sex månader. Vi bytte vid fem månader. Man kan alltså se på barnvagnarna som rullas omkring huruvida vi pratar (eventuellt) sprittny förälder bakom spakarna eller någon som bör ha fått lite rutin. Och nu klassas jag alltså som någon som bör ha fått lite rutin. Det är skitläskigt och samtidigt helt naturligt. För jag har ju rutin nu. Jag ler medlidande åt de nyblivna föräldrarna i väntrummet på BVC som försiktigt bollar omkring det skrikande lilla knytet samtidigt som jag ser i deras ögon hur mycket de svettas.

Herregud. Min bebis är fem månader gammal och plötsligt har jag lite koll. Erfarenhet. Känner att livet rullar på och att det ju faktiskt fungerar ganska bra.

minnen.

Det är en hel del i min närhet som är höggravida nu. Föder inom ett par veckor eller månader. Så spännande det är att vara på andra sidan, att följa deras graviditeter och veta själv vad de går igenom. Mitt absolut starkaste minne från när jag var höggravid är från måndagen då jag var i vecka 42 (41+4 om jag inte minns fel) och hade precis varit hos barnmorskan och gjort min tredje (ja, TREDJE) hinnsvepning. De tidigare två hade ju inte gett resultat, så jag tänkte att jag skulle passa på pch njuta lite sådär som alla tjatade om. Så jag gick hela vägen från barnmorskorna i Gamla Stan till Waynes Coffe i Götgatsbacken. Där tog jag en latte och spelade candy crush i säkert en halvtimme. Kollade omkring på Granit och Pocket shop men köpte ingenting eftersom allt jag kunde tänka på var att "ungen kommer inom en vecka". Tyckte alla glodde på mig. Det gjorde de nog också, antar att jag hade rätt stor mage vid det laget. Men var omåttligt stolt över min prestation att orka gå den sträckan jag gick. Ha!

Sen åkte jag hem och på natten fick jag värkar var tionde minut och natten efter kom de tre på tio minuter och sen föddes bebisen.

kul men inte så kul.

Tack för era braiga kommentarer på förra inlägget! Inte hunnit svara eller tänka till själv ännu dock. Vi har nämligen en bebis som lärt sig vända sig från rygg till mage. Han älskar det såpass mycket att han gör det även i sömnen och då väcker han sig själv och även oss. Vi just nu = tröttmössor allihopa. Zzzz. Man kan väl få hoppas att det går över alternativt att han vänjer sig? Tack.

MEN LILLE KORVEN.

Fick nyss syn på denna bilden. Bebis var sex veckor gammal och hade för första gången en pyjamas i storlek 56. FEMTIOSEX? Kommer ihåg att vi tyckte det var stort, det var som ett bevis på att bebisen började bli stor. Nu bara: hahaha, femtiosex? Yttepyttelitet. Och så jäkla gosig. Åh. Blir nostalgisk. Det är farligt.

fråga bloggen.

Hejhej. Ni som har barn (eller kan svara på detta iaf), hur gör ni med sparande för kidsen? Inte mängd pengar alltså, utan sparform. Tips och trix mottages tacksamt.

saker jag inte direkt hade sett mig själv göra.

Idag satt jag i ett möte med min chef där vi diskuterar mitt tidigare arbete, mitt framtida arbete, min lön, min budget och mina mål samtidigt som min bebis snaskade mat ljudligt från mitt ena bröst plus att han la av en liten fis med jämna mellanrum. Bebisen alltså, icke chefen.

Men så jävla pepp jag blev på hösten då jag ska jobba halvtid och vara föräldraledig halvtid. Om vi får det att funka tror jag det kommer bli helt magiskt bra. Vi får la se. Mvh hon som aldrig kunnat sluta tänka jobb dygnet runt, ehehehehe.

jag vill shoppa!!!!!!111!!!!

Har lovat mig själv att inte handla nya kläder. Inte. Det finns flera anledningar:
- När jag var preggo packade jag sakta men säkert ner alla kläder jag inte längre kunde ha, och nu när jag packat upp dem har jag cirka trehundra gånger sagt "men Justja, den HÄR!" Jag har alltså en sopsäck med snygga kläder att använda, och de har inte blivit använda på läääänge.
- Jag ammar. Just nu begränsar det vilka kläder jag har enormt mycket. Enormt.
- Ungefär en gång per vecka behöver jag vara lite snygg. Resten av veckan funkar träningskläder, mjukiskläder eller slitna jeans och en t-shirt.
- Föräldrapenning.
- Kroppen ändras ju av en graviditet och lite mer än fem månader måste jag ju låta kroppen få på sig på att hitta sin nya kroppsform och storlek.

Men jag går i butiker ibland ändå och spanar. Höll på att få dåndimpen på Monki för ett tag sen, så jävla mycket snyggt. Jag surfar på COS sajt och Lindex och modebloggar. Det kliar i shoppingtarmen. Att handla preggovänliga och sen anningsvänliga kläder är INTE skoj. Såatte. Jag vill shoppa, om det nu inte framgick. Men ska inte. Inte förrän jag börjar jobba. Då jävlar!

en glimt av verkligheten?

Är med i diverse grupper på Facebook som handlar om föräldraskap på något sätt. De flesta är väldigt bra. Några gör mig helt fascinerad, som den barnvagnsgruppen jag skrivit om tidigare. Men inget slår för tillfället en grupp där vad sjutton som helst är tillåtet att diskutera gällande föräldraskap. Mina fördomar bekräftas på löpande band då många är unga, flera är öppna med att de röstar på SD, att pappor åker in i fängelse, att de varit på behandlingshem, att de blivit våldtagna som barn, att de har problem med Kronofogden och att deras barn blir misshandlade av släktingar. Jag har varit påväg att lämna gruppen flera gånger, men jag kan inte. Jag är för nyfiken. Och för fascinerad. Och tänker att det är kanske bra att få en inblick i en verklighet som inte är min, men som faktiskt är jävligt mångas? Jag kanske kan byta mina fördomar mot förståelse? Jag vet inte. Eller så är jag bara för nyfiken.