fredag, september 11, 2015

paniken.

Det har skrivits endel om panikångestattacker den här veckan. Jag har många gånger tänkt blogga om de jag upplevt, kanske har jag till och med redan gjort det, men jag tänker att det säkert kan vara bra att återupprepa. Det är ju så jävla vanligt, och för mig tog det flera år efter den första innan jag ens förstod att jag hade haft en panikångestattack.

Det var en period för tio år sen då jag mådde så jävla, jävla dåligt. Utan direkt anledning, mer en nedåtgående spiral som hade pågått i flera år. En kväll på mitt extrajobb eskalerade känslan av stress och panik och jag kämpade för att inte gråta, inte tappa det. Bara jag kom hem skulle allt bli bra. När jag gick trapporna ned till tunnelbanan vid Slussen så höll knappt benen. Men jag grät inte, jag höll ut. Bara jag skulle komma hem så skulle ju allt bli bra. Kom hem, satte nycklarna i låset, låste upp, klev in genom dörren, stängde dörren och föll ihop. Och där låg jag i hallen, grät grät grät och kunde inte andas. Kanske fem minuter, kanske en timme. Knappade in 112 på telefonen men ringde aldrig, hade ingen aning om vad jag skulle säga. Fattade verkligen inte vad det var som hände. Försökte få tag på en person som då stod mig nära, tillslut fick vi kontakt och han lugnade mig med att jag antagligen hade fått en stressreaktion. Att jag borde vila. Att jag skulle överleva. Jag vågade dock inte sova eftersom jag inte riktigt litade på att jag skulle fortsätta andas i sömnen, så jag var vaken i stort sett hela natten. Med alla lampor tända i min lilla lägenhet. Vågade inte ringa någon, fattade inte vad som hade hänt. Har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

För några år sen befann jag mig i en otroligt jobbig situation på jobbet. En dag skulle jag på en konferens, en konferens där jag kände väldigt många och trodde det skulle bli bra som omväxling. Under de första timmarna fick jag hjärtklappning och ville bara gråta. Kände igen känslorna och gick från konferenser. Bara tog mina saker och gick. Grät, grät och grät. Hamnade på något sätt vid Fridhemsplans tunnelbanestation där jag vandrade av och an på perrongen. Den ena tunnelbanan gick hem, den andra gick till jobbet. Det var helt omöjligt att kunna välja, att veta vad jag skulle göra, var jag skulle åka. Grät. Såklart. Hjärtklappning och panik. K bad mig via telefon att åka till honom, hans kontor, men där hade de kundbesök och jag fattade inte hur jag skulle kunna möta en annan människa och hälsa och ta i hand. Åkte och åt vid Kungshallen. Grät över en tallrik libanesisk mat. Mina vänner frågade om de skulle komma och hämta mig (för nu hade jag lärt mig att man måste berätta, våga berätta, våga säga hjälp!) men jag sa nej. Gick upp till jobbet, bad om att få prata med vår Sverigechef och vi tog en promenad. Sa att jag fått en panikångestattack på grund av jobbsituationen. Han vallade mig runt i centrala Stockholm i flera timmar. Han pratade, vi pratade, han pratade mest och han liksom fångade upp allt och sa åt mig att inget var mitt fel, att situationen var ohållbar, att jag skulle åka hem och inte komma tillbaka till jobbet förrän jag kände mig helt okej. Jag var hemma en vecka, ett par månader senare bytte jag jobb och Sverigechefen gav mig då en kram och sa att han var så jävla glad för min skull.

2 kommentarer:

Johanna sa...

Men hur bra är inte du?! Så himla bra. Så rätt agerat! Fint att du berättar <3

egoistiska egon sa...

Vad gullig du är, tack.