torsdag, oktober 20, 2016

jobbet.

Åh men jag vet inte. Jag är en sån där som tycker väldigt mycket om att jobba. Jag tyckte även om att gå i skolan, att vi hade prov och så vidare. Var glad när vi började få betyg i högstadiet. Jag älskar fan att prestera, att lyckas. Det här var också en av de stora grejerna när jag var föräldraledig, jag tyckte det var jobbigt att inte leverera. Det tog mycket tankekraft att övertyga mig själv att det är en prestation att vara föräldraledig också, men jag lyckades nog aldrig övertyga mig. Förstod teoretiskt men inte praktiskt.

Egentligen så skulle jag vilja ha ett lugnt jobb där allt rullar på, ingen stress eller oro. Men jag kan inte ha det så, jag tröttnar. Blir uttråkad. Får ju en kick av att få jävligt jobbiga grejer tilldelade mig som jag först får panik över i några veckor för att sen börja förstå logiken kring, se hur vi ska göra det och sen bara görat. Gärna en tight deadline också. Älskar att jobba med team och med smarta människor som jag lär mig något av.

Kanske är det därför jag fått det här omöjliga projektet i mitt knä. Allt är knasigt och fel från början och nu ska jag se till att det blir bra. Med två olika utvecklingsteam med 10+ personer i och stakeholdergrupper och fan och hans moster. Får spontana komplimanger varje vecka från olika håll om hur tryggt det är att jag leder projektet, att jag är bra, duktig etc jada jada. Det gör mig såklart mycket glad och så kämpar jag på lite extra.

Min kille säger att jag är för lojal. Jag tror det handlar om att jag tycker det är för kul, att jag känner ett ägarskap och ansvar. Och så den där kicken av att lyckas, att leverera och prestera. För jag sliter, vägrar misslyckas. Det är iofs kanske detta som är att vara lojal? Jobbar kvällar, funderar på helgerna och lägger energi på att få de som bestämmer att förstå vad jag vill, vad vi behöver göra så de kan ge mig ett go ahead. Men det är en sån himla hårfin gräns det där. För jag skulle lätt kunna jobba dygnet runt. Det krävs kraft att ställa om varje eftermiddag, att gå från Jobb-mode till Familjen-mode. Jag vet att familjen är prio 1. Att familjens mående är viktigast, att de som jobbar för mycket ångrar sig när de är gamla och ser tillbaka på livet. Att ingen tackar dem när de sliter av sig armar och ben i kampen att lyckas. Men samtidigt, varför är det fel att tycka om att jobba? Det är ju där jag är åtta timmar per dag. Det handlar bara om den berömda balansen. "Bara". För fan vad svårt det är att balansera.


Med vänlig hälsning,
Duktig Flicka.

1 kommentar:

brinna eller försvinna sa...

Amen på allt! Känner precis som du. Kände mig jättestressad av att vara föräldraledig och upplevde det som att min kompetens rann av mig. Bytte arbetsplats och hoppade på ett nytt jobb som chef när barnet var 6 månader. Älskade att få jobba igen. Nu är barnet 1 år och vi jobbar 50% var barnets far och jag. Det känns guld. Älskar tiden jag jobbar och trivs mycket mer med att vara hemma när jag jobbar varannan dag. Lagom av allt.