det är inte lätt när det är svårt.

tillägg: irrationsmoment.

7. När man försöker kopiera text mellan dokument och skiten FORMATERAS I OÄNDLIGHET TILLS DET INTE GÅR ATT LÄSA.

Mvh
Falling down.

vi kallar det bra planering.

Det tog 1h och 55 minuter, inklusive 15 min paus. Me very planerande va.

För övrigt HATAR jag känslan efter att ha pratat offentligt. Känner mig riktigt värdelös och tänker att jag inte ska pyssla med att föreläsa. Tills det droppar in spontana mail från deltagarna om att jag var 1. jättebra och 2. lyckades inspirera. Då blir det helt plötsligt irrelevant om 99% tyckte jag var crap för åtminstone EN person gillade och tog sig dessutom tid att berätta det för mig.

irritationsmoment i vardagen.

1. Dela/gilla av grejer på Facebook som är lurendrejeri. Låter det för bra för att vara sant? Då är det också det. 
2. Företag som inte fattar vad som inte är tillåtet att göra på Facebook, alternativt struntar i det. 
3. Företag som inte tänker på lotterilagen. Alternativt struntar i den.
4. Bilder på mat på instagram. Jaha, du åt mat idag? Där ser man. 
5. Min beslutsångest. 
6. Att jag irriterar mig på allt ovan. 

lite läskigt.

Presentationen är klar. Det blev 78 slides. Precis som jag gissade. Det är lite läskigt. Och ja, det kanske låter som skitmycket, men att visa ett informationsflöde i bilder kräver typ 5 slides.

howdy.

Tog en promenad imorse här vid sommarstugan. Träffade på GB-gubben. Märkligt hur ett ställe som är fullt av liv 24h per dygn under sommaren är knäpptyst och dött under hela vintern. Som att alla går i ide.

78 slides, typ, kanske?

På måndag ska jag föreläsa igen. I TVÅ TIMMAR. Så länge har jag aldrig pratat förr. Ingen jävla aning om hur jag ska beräkna innehållet i presentationen så det matchar två timmar.

dagens lunch.

Curryfisksoppa (abborre!) med hembakat bröd. Helvete vad jag kände mig som Underbara Clara igår när K stod och gjorde soppan samtidigt som jag bara "Jag bakar lite bröd till!" och bakade bröd.

I alla fall. Det tog ungefär hundra år att värma den här soppan i micron på jobbet idag. När den väl var varm hann jag sleva i mig tre skedar innan jag fick ett telefonsamtal jag bara var tvungen att ta. Det pågick i 30 minuter. Sen värmde jag soppan i hundra år igen. Därefter fick jag äntligen äta! !!!. Tills jag fick ett fiskben i halsen.

Det var ju inte stort, det var det inte. Men jävligt irriterande. Kollega frågade om han skulle vända upp och ner på mig och banka mig i ryggen. Jag sa tack, men nejtack. K bad mig kila ner till plastikkirurgen en våning nedanför och operera bort det. Jag sa nej. Punkt. Testade med cola, godis, te och allt annat. Men icke. Det satt där.

Först när jag väl var ensam på kontoret, fem timmar senare, vågade jag host-halvkräkas. Då lossnade skiten. Hurra och allt sånt.

Duktig flicka reder sig själv.

här behövs en gräsklippare.

Eftersom det byggdes om på kontoret idag beslöt jag mig för att jobba från landet. Hos mammapappa. Jag och pappa tog en skogspromenad efter lunchen och spanade in de olika avverkningarna. På ena stället växte två meter högt gräs. Var som att promenera i en djungel. Bilden är alltså tagen i min ögonhöjd. Och solen sken. Det var fint. Mycket.

tiden lär utvisa.

Jag undrar när jag ska återhämta mig från jävelskapet den är hösten. För några veckor sen fick jag min första panikångestattack på fem-sex år. Jag stod på perrongen på Fridhemsplans tunnelbanestation och grät hysteriskt och visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Eller åka. Tillbringade några dagar hemma i soffan efter det, men jag är fortfarande så jävla trött. Igår besökte jag min frisör och hon sa hej och ett "du ser så väldigt trött ut, E". Det var den femte människan som sagt det till mig den senaste veckan. Jag är trött. Trött trött trött och lite ledsen. Tydligen syns det. Men det ordnar sig. Det gör ju alltid det.

detta måste rättas till.

Insåg att jag inte publicerat en enda bild här på sketalänge. Eller åtminstone på hela förstasidan. Det går icke för sig. Längtar rätt mycket tillbaka till vår sista semesterhelg då vi bodde på en ö vid en fyr. Det var så jävla, jävla fint. Både på ytan och inombords.

woho!

Jag är SÅ pepp på att det är fredag idag. Oväntat pepp! Solen skiner och så vidare. Hoppas detta humör håller i sig minst hela dagen.

bättre sent än aldrig.

I helgen har jag upptäckt hur jag enkelt ljusar upp och ökar skärpan på t ex ögonpartier när jag redigerar foton. Nu vill jag redigera om varenda jävla bild jag någonsin tagit.

Och ja, man kan ju tycka att det är så dags att upptäcka det NU liksom. Men tycker man det är relativt trist att redigera foton så tycker man. Då går det liksom inte per automatik att testa nya grejer.

sett på stan:

Tuff ordningsvakt som körde sin segway med en hand och med hjälmen hängandes på sidan.

söttelisött.

Häromdagen frågade K mig vad jag saknade med min kost. Jag sa att jag egentligen inte saknar någonting mer än vid vissa tillfällen då jag utsätts för typ lukten av nybakta bullar. Förutom CHOKLAD. Jag som aldrig varit en chokladmänniska tidigare har längtat ihjäl mig efter ljus choklad, mjölkchoklad, vit choklad i typ fyra år. Eller tre, eller hur länge nu det än är. Jag står fortfarande vid chokladhyllan ibland och går systematiskt igenom innehållsförteckningen på varenda chokladkaka bara för att dubbelkolla en gång till om det nu skulle vara så att Marabou plötsligt börjat göra mjölkchoklad utan mjölk. Det har de inte.

Men så sa jag i alla fall att jag längtade efter typ Toblerone. Idag kom min chef på besök (som vanligtvis bor i USA) och hade köpt godis på flygplatsen. Toblerone. Och jag åt just en bit vit toblerone. Alltså. Trodde jag skulle DÖ för det var så gott. Första tuggan. Sen blev det hur jävla sött som helst. Är choklad verkligen så söt? Smakar som att jag har ett kilo socker i käften.

Mvh
Hon som ändå äter smågodis typ varje dag.