tolv plus tolv.

VM -94 och -06 har ju värmeböljan gemensamt. –94 var det första gången jag fick vara uppe nästan hela natten. Jag var tolv år och låg i soffan och tittade när Sverige spelade fotboll mitt i natten. Brorsan satt i fåtöljen bredvid. Sen sov jag i soffan eftersom det var för varmt att sova i min egen säng. Det var samma sommar som min farmor dog och det var samma sommar som mina kaniner höll på att dö av värmeslag, så istället matade vi dem så mycket att de fick dubbelhakor. Dubbelhakor de bar med sig resten av livet. Förödande, då livet för Skrollan slutade med att den något tjockare Tussan helt enkelt la sig och sov på Skrollans rygg med sån kraft att hon bröt ryggen. Jag kommer alltid minnas sommaren –94. Då var jag tolv år. Nu är jag tjugofyra. Men det är varmt som satan, som sagt.
-Åh ska du åka tunnelbana hem? Fuskigt.
När det är varmt i Stockholm mår man psykiskt dåligt. Iaf när man bor mitt i stan där det svalaste stället att befinna sig på antingen är ens trappuppgång eller tunnelbanan. Och Sverige spelar skitdåligt. Jag verkar vara en av få som inte är ett dugg förvånad över att det blev 0-0. Om drygt två veckor är jag tillbaka på Stadion. Svenska Cupen mot GAIS, och med tanke på hur DIF spelar för närvarande borde jag vara mycket mer upprörd över det än landslagets uppenbara problem att få till det, annat än med sina fruar. Men biljetterna är inhandlade. Strax därefter bevittnade jag och Blondie hur en prostituerad tog emot ett gäng med män på en offentlig toalett. Jag vet inte hur jag ska beskriva det hela, så jag låter bli. Sen uttryckte B sin avundsjuka över min tunnelbaneresa hem och perrongen svalkade. Jag har så starka minnen av sommaren för tolv år sen att jag är tveksam till att någon sommar kan klå den. Men det betyder inte att den här sommaren inte kommer lämna spår. Bra spår. Det känns så.

Och jag antar att det är för sent för att lägga in en stilla önskan om att SVT inte ska zappa så satans mycket?