egon 2.0

För en dryg timme sen var jag blond-ljusröd-gråhårig (ja, jag är tjugofem och min frisör hittade de första gråa håren för fyra år sen). Nu är jag brunett. Jag kikade mig nyss i spegeln ett par gånger och drog i före detta blonderade slingor och suckade om att jag kanske hade missat lite här och kanske skulle färgen ha varit i längre och kanske ser det helt hemmagjort ut eller så kanske ingen jävel märker att vanemänniskan plötsligt gått och bytt hårfärg efter flera år. Blir så orolig. För lite hårfärg. K sa att jag var så fin så fin och att allt blir bra, eftersom jag är så fin. Och det är klart att det blir bra, jag har bara väldigt svårt att hantera förändringar innan jag blir varm i kläderna (eller hårfärgen). Hur fjantigt små förändringarna än är. Vi får se om någon kommenterar imorgon på jobbet. Det jobbar åtta killar på mitt jobb just nu, och ungefär 40 tjejer. En majoritet av de få killarna jobbar på min avdelning, där jag är ensam tjej. Att ta eventuella uteblivna kommentarer personligt kan jag nog därför inte göra. Dessutom är förändringarna fanimej alltid störst för en själv. I flera veckor samlade jag mod för att våga klippa av mig en decimeter hår. Efteråt såg ingen att jag hade gjort det, förutom T (tack!). Jag har ju nya skor också. Dyra, fina. De vill jag helst börja använda redan imorgon, för jag har aldrig förstått poängen med att köpa något nytt och sen låta det samla damm i en garderob eller en hylla innan det används. Men jag kan nog inte använda dem förrän tidigast till festen på lördag. För mycket förändringar samtidigt. Plus att jag är rädd för att använda nya skor. Jag och nyinköpta skor går sällan bra tillsammans. Men det är inte intressant, egentligen. Tänk om någon kräks i mina nya skor på festen? Nu ska jag se på min nya hårfärg i spegeln, igen. Förresten stod det en champagneflaska på mitt skrivbord imorse, så att jag missade champagnen förra veckan gjorde tydligen ingenting – tvärtom. En hel flaska bara till mig. Hej minneslucka!