om det luktade vitlök är vi skyldiga.

Vi somnade nästan i stolarna på Södra Teatern i tisdags. Jag skulle inte vilja påstå att det var i en negativ mening, även om det är svårt att få nästan-somning till något helt positivt. Brakmåltiden innan Iron & Wine på Baras, bestående av hamburgertallrik med världens starkaste vitlöksdip som gjorde att vi rapade nått så in åt helvete gjorde säkerligen sitt till. Lite kräsna börjar vi nog bli också, med tanke på att det har blivit en hel del konserter och spelningar de senaste åren. Jag önskar varje gång att kvällen ska bli en spelning med stort S. Som när Anna Ternheim inledde sin turné på Rival och vi kastades bakåt i stolarna. Tyvärr var det inte så den här gången. Även fast det var bra. Lugnande, vackert, sövande, småjammande. Tyvärr med vissa skärande toner rakt in i trumhinnan. Musikerna såg inte heller ut att ha så roligt. Singer-songwriters måste göra något extra för att det ska bli minnesvärt. De kan sjunga, de kan spela. Det vet vi redan. Men de spelade House By the Sea, och det räcker för mig. Hade de även draigt av Such Great Heights hade både jag och K blivit ännu nöjdare.

(foto: Rockfoto.nu)