bakfyllan försvann direkt.

Vi stod som sex fågelholkar i hallen hemma hos den schweizertyska familjen. De bodde så nära den norska gränsen att C fick ”Välkommen till Norge”-sms från mobiloperatören. Vadå köra själva? Vi skulle ju alla trängas i ett enda hundspann, under en jättefilt, och bara njuta i några timmar? Nejnej, jättetråckigt! Nej. Köra helt själva. Varsitt hundspann. Inga alternativ. Det enda problemet var att vi måste ha varma skor. Lånade fem nummer för stora skor och såg ut som en seriefigur. Tydligen precis som det skulle vara. Trettiotre hundar blev överlyckliga när vi kom och smekte sig som katter kring våra ben. När de förstod att några av dem skulle få ut och springa blev de ylande lyckliga. Tre spann fick köra i taget. Jag körde i omgång nummer två och såg därför de första tre susa iväg över den snötäckta isen på sjön precis när solen tittade fram. Efter ett par timmar var det min tur. Rakt in i solnedgången på fjället och så vackert att det knappt var sant. Hundarna älskade att springa. Enda chansen att få dem att stå still var att lägga all tyngd på bromsen och inte falla för deras bedjande blickar om att få springa ännu mer. När vi vände hemåt igen hade solen gått ner och hundarna sprang i skenet av en pannlampa. I två timmar var vi ute, och det var lätt två av de häftigaste timmarna hittills i mitt liv.