repris, men fortfarande aktuell.

För drygt två år sedan skrev jag en essä om mitt skrivande som avslutningsarbete på kursen Kreativt skrivande. Det är antagligen det mest välskrivna jag någonsin producerat, även om jag idag självklart skulle ha valt att formulera mig annorlunda här och där. Men poängen är jag fortfarande överrens med. Själva essän publicerade jag på bloggen någon månad efter att den var skriven, och responsen jag fick från de som läste gör mig fortfarande varm i hjärtat. Lika glad blir jag att den fortfarande finns i minnet hos vissa. Till exempel lyfte Alexandra upp inlägget på sin blogg för några veckor sen. Efter det, dock utan samband med hennes inlägg, har det diskuterats varför och hur man bloggar lite här och där och överallt. Jag har försökt samla kraft att skriva något själv om det, men har varken haft tid, ork eller lust. Har fortfarande inte lust att lägga tid på ett långt inlägg, men känner att jag lika bra kan hänvisa till just det jag skrev för två år sedan eftersom det fortfarande känns aktuellt. Framförallt när jag idag hittar, via Elin, en text i DN om bloggande. Den är välskriven och så vidare, men som så ofta annars klassificeras dagboksbloggare som något som handlar om "...privata dagböcker utlagda på nätet...". Jag håller inte med. Varför kan ni läsa här. (Ja, det är snorlångt men tydligen ska det vara läsvärt).