det kan inte vara helt lätt att leva med mig.

Det finaste med påsken var nog ändå att jag för första gången sedan minns inte när var avslappnad redan när jag sa Glad Påsk! till folket på jobbet. Ovan känsla att inte behöva genomlida ett dygn med sakta upptrappande kryp i hela kroppen tills gråten äntligen kommer, och först därefter kunna vara ledig. Det brukar vara en oundviklig ledighetsprocess. Men icke denna gång, som sagt. Istället fick jag en dags extra ledighet så att säga. Fint som snus och jag orkar inte analysera varför det gick så bra den här gången mer än att det nog är en kombination av våren-realistiskt jobbtempo-yoga-kinesiologi. På köpet blev även den lika obligatoriska stressupptrappningen vid hemkomsten något lättare att hantera. Den här gången inträffade det när jag nästan kommit igenom de 130 blogginlägg alla andra hunnit producera under de dagar jag varit datorfrånkopplad. Men det gick över efter en stund i ensamhet. Det var definitivt över så fort min fina kille kom hem med två buketter tulpaner till sin tvärilska tjej som strax därinnan skällt på honom eftersom han tittat stressande på henne.