gamla bettans dagar är räknade.

Har funderat ganska mycket på vad jag vill göra. Inte med livet, det pallar hjärnan inte att ta reda på. Men nu, framöver, en greppbar tid framåt i kalendern. Jag har nämligen hamnat i det där läget då allt är rätt fint liksom. Allt bara flyter. Om någon frågar hur jag mår och hur livet är så säger jag Jo, det är bra tack och menar det. Jag menar det. Och det känns märkligt och väldigt o-jag. Tycker om att vara på väg. Inte fysiskt, men i huvudet. Vill uppnå mål, även om det handlar om att spara ihop så mycket stålar som möjligt till resan så jag kan shoppa röven av mig i New York. Men jag vet att luften liksom kommer gå ur mig när vi kommer hem. Vi har sett fram emot resan så mycket, jag har tänkt på det här varje dag sinnessjukt länge och just nu är det egentligen det enda som existerar. Så jag vet att jag måste ha något att se fram emot även sen. Ett nytt mål att uppnå. Det kommer bli att skaffa en ordentlig dator så jag kan redigera de tusentals foton jag knappt ens har tittat på och verkligen inte ens redigerat på grund av min stenåldersdator. Jag vill verkligen bli bättre på att fota och redigera, även om jag vet att jag aldrig kommer att bli så bra som jag vill. Eller så bra som de som är riktigt bra är. Men det är ett mål, något att se fram emot. Och hur larvigt det än låter så är det en krok att hänga upp livet på när det blir post-New York och vintermörker.