ok, amen i ett par timmar.

Tanken var att jag skulle läsa om boken Ok, amen på flyget dit, men det blev inte så. Istället började jag läsa den igen på vägen hem. I efterhand tror jag nog det var det allra bästa, det är häftigt att läsa om en plats och dess invånare när du precis varit där. Första gången jag läste boken var som kurslitteratur (!) i min utbildning. Det var även första gången jag verkligen längtade efter att åka till New York. Lördag morgon tog vi tunnelbanan en station utanför Manhattan, till Williamsburg, och klev rakt in i känslan av en hård förort där två turister verkligen inte passade in. Memorerade områdeskartan som fanns vid tunnelbanan för att slippa behöva fråga någon om vägen. En gata rakt fram, sen svänga vänster och sen borde det typ vara där. Jo. Det var det. Vi svängde runt hörnet och möttes plötsligt av män med tinninglockar, skägg, stora hattar och bönesjalar som vandrade mot oss. Efter ett kvarter till så var vi de enda som inte var chassider så långt ögat kunde nå. Chassidiska män vandrade, inte promenerade eller strosade, åt alla olika håll. De flesta hade med sig en eller två pojkar, antagligen söner. Pojkarna hade självklart tinninglockar och så många andra attribut som möjligt. När vi väl kom därifrån upptäckte vi även hur tyst det var på gatorna. Alla pratade lågmält på jiddish, utan yviga gester. Ibland dök det upp någon kvinna, men inte många. Kvinnorna passade inte ihop utseendemässigt med männen, vilket jag blev förvånad över fast jag läst om hur de klär sig. Dräkter, kjol (knälång) och kavaj, som ser ut att komma från 30-40-talet, ofta mörka pageperuker och någon liten hatt eller sjalett. Vi gick deras huvudgata, Lee Avenue, fram och tillbaka och vi passade verkligen inte in. Blev inte uttittade, chassidiska män får inte titta andra kvinnor än sin fru i ögonen. Istället kände vi oss som några som tittar på apor i bur. Det kändes oförskämt att bara vara där. Vid ett övergångsställe smygfotograferade jag några av dem som stod på andra sidan gatan, inklusive en typisk skolbuss fast med text på jiddish, och jag skäms fanimej fortfarande. Samtidigt är jag glad över att ha bilderna. När Lee Avenue tog slut tog Bedford Avenue vid. Bedford Avenue är kanske den hippaste gatan i Williamsburg. På ett par kvarter byttes alla chassiderna ut mot snygga, coola kulturmänniskor som alla hade likadana hundar. Och de roliga fina caféerna och barerna, såna som bara finns i områden som inte blivit alltför kommersialiserade ännu, radade upp sig tillsammans med vintagebutiker och designerbutiker. Jag köpte en handgjord väska som bara finns i ett enda exemplar samt mitt livs första second hand-fynd - en väska för sjuttio kronor som jag älskar. Kontrasterna! Lördagen i Williamsburg blev den allra bästa dagen på hela resan. Vi avslutade den inne på Manhattan på fantastiska Pastis där vi åt så gott och blev onyktra på ett par öl och en drink. Jag minns inte tunnelbanefärden hem.